Om att slita upp kameran vid rätt tillfälle

Att jag aldrig kommer på att slita upp kameran vid rätt tillfälle.
Som när jag var på modevisning tidigare idag och Little Old Lady gick modell på Babels Hus, när sjukhuskorridoren förvandlades till en catwalk och de andra damerna på avdelningen förtjust klappade i händerna.
Till och med en och annan gammal murvelgubbe vaknade till och fick något som liknade liv i ögonen. 
För där kom min lilla mamma med rullatorn framför sig, ett strålande leende och solsken i blick, iförd den mest tjusiga kreation man kan tänka sig, en figursydd klänning i en vacker djuplila nyans och infärgningar i lindblomsgrönt.
Vilken fägring, tänk så mycket lite färg kan göra mot en annars så gråblek fond av landstingsrockar och medhavda foppatofflor. 
Nu, sa jag till morsan, när hon provat färdigt klänningen, nu kan du ge dig ut på äventyr, se det som en veckas semester där, på den där andra Strandgården. Men lova mig att du inte bär foppatofflor till.
I morgon bär det iväg.


Och inte heller kom jag på att slita upp kameran när jag stannade till hos Dame E på en kopp kaffe på hemvägen. Hennes blick när jag frågade hur veckan i Italien hade varit var oslagbar.  
Katastrof, sa hon, och slog ut händerna i en yvig gest, total katastrof! 
Oj, svarade jag och såg jordbävningsscener framför mig, inställda jobbmöten, omkullkastade planer, allmänt trassel.
Min väska försvann på nervägen, sa hon och den är fortfarande borta.
Hon gestikulerade vilt, viftade med armar och ben, mycket italienskt, liksom för att visa hur mycket borta väskan var, och hur långt borta. Förmodligen i Sibirien.
Och väskan är alltså fortfarande borta, sa hon, och nu har det gått en vecka. 
Oj, sa jag och spärrade ögonen i henne och sa uppfordrande: Nu kollar du bums hur mycket du får handla för på försäkringen, för en gång, det var en gång …. 


Jag skulle på en konferens i Nice och där stråla samman med kollegor som kom resande från Angers. 
Jag kom till Köpenhamn med ett fakirplan, landade i ett par fotvänliga power walks kl 0700 och skulle vara i Nice till lunch, ta en promenad på stranden, svida om och checka in på konferensen vid tvåtiden.
Men i Köpenhamn hade en vild strejk brutit ut just klockan 0700 och jag fick göra Kastrup under drygt tolv timmar.
Köpte några livsnödvändigheter, ett par skor, lite att ha under, lite att tvaga mig med, och en blus.
Halv ett på natten, omdirigerad via Frankfurt, landade jag i Nice.
Utan väska.
Den kom dagen därpå, ungefär samtidigt som konferensen var slut.
Så åkte vi ut till flygplatsen, mina kollegor från Angers och jag. Vi skulle nu resa tillbaka dit tillsammans alla tre.
Vi landade på Orly.
Vid bagagebandet kom en uniformerad Air France-representant och sa, beklagande, att några väskor tyvärr var kvar i Nice. Vilkas?
Min, och mina två kollegors. Och ett par till, inalles fem.
Dig kan man ju inte resa med, sa de, och skrattade gott.
Men de vågade ändå ta med mig i bilen ner till Angers och påföljande morgon klev jag ut på boulevarden för att köpa lite kläder. Jag gick inte till mina favoritställen, jag gick till de lite billigare.
Efter två dagar kom våra väskor – för det var den tid Air France behövde på sig för att köra ut bagage till Landsbygden.
Morr.
Mais bon.
Jag fick ett litet tillskott till min garderob och när jag kom hem skulle jag göra upp mitt försäkringsärende.
Oj, det var inte mycket du handlade, sa försäkringsagenten.
Det visade sig att jag kunde ha gått in på mina favoritbutiker och köpt halva kollektionen. Kanske hela. 
Så, sa jag till Dame E., lär av mina misstag. 
Nu kollar du vad du har för limit på försäkringen. Och sen ger du dig ut och shoppar loss! Har du tur har du väskan hos dig om några dagar. 
Jag hoppas det, svarade E. För vet du, av någon outgrundlig anledning fick vi för oss att slita upp kameran och ta bilder av bagaget innan vi lämnade dem på Arlanda. Som om vi hade en föraning. De skulle ju iväg på en rätt udda rutt, våra väskor, till Rimini via Rom och Berlin. Och hem via Warszawa. 
Kanske man skulle ta för vana att slita upp kameran både innan man stänger väskan och innan man släpper iväg den på bagagebandet, tänkte jag.

Röd onsdag

På bruket är det stängt idag på grund av nationaldag.

Alla affärer håller öppet.

Jag köpte en lax och en bok, Bodil Malmstens senaste, den som delvis handlar om när hon flyttar hem till Sverige. 

Läser om hennes förhållande till Orange, funderar över mitt eget. 

Jag vet inte om jag har något längre.

Jag har sparat mina skriftliga uppsägningar på mobiltelefon och e-postkonto på papper, dator och USB-sticka. Och jag har sparat kvittot på de rekommenderade försändelserna jag gjorde hos fransmannen i Pershagen. 

Det var en dag i juli för fyra år sedan. 

Framemot hösten fick jag en bekräftelse på att mitt e-postkonto var avslutat, det ingick någon form av internetuppkoppling till det också, tänk att jag inte minns hur det fungerade, bara att jag satt där i köket i min lägenhet på place Mendes France och meddelande mig med omvärlden med en adress hos wanadoo.fr. 

Men det mobila telefonabonnemanget vet jag inte vad som hände med. 

Om jag får ett efterkrav kan jag i alla fall visa att jag har gjort vad som står i min makt för att säga upp min förbindelse. Då är det bara att plocka fram datorn, fast den är ju kraschad kom jag på nu, och USB-stickan vet jag inte var jag har lagt.
Återstår i sådana fall de till printern utskickade dokumenten.

Men, det är ingen ordning på mina papper.

Kanske - en miniessä

Här, i den vackraste av böcker, hittade jag en dag en rad.



I den översta raden på höger sida finns ett ord på spanska - acaso.
Det betyder kanske.
I originalspråk, på nahuatl, står det i motsvarande rad, quiza.
Betyder det kanske?
Kanske.
På spanska betyder quizá liksom acaso, kanske.
Är ordet quiza måhända av aztekiskt ursprung?
Kanske.
Är det möjligen av spanskt ursprung ? Och har det i sådana fall tagit som lånord av aztekerna från de spanska kolonialisatörerna?
Kanske.

Sånt kan jag fundera över en halv eftermiddag.
När upprinnelsen till min fundering är att jag kanske ska resa till Angered.
Angered är ett av oss på bruket i Södertälje inlånat ortsnamn från Göteborgstrakten.
Vi använder det när vi ska besöka bruket i Loiredalen.
Angered är lättare att uttala än ett franskt tonande g.
Det är jag helt säker på.
Om jag kommer iväg vet jag inte.
Peut-être.

Lek med fonter

Fick för mig att jag skulle rensa upp lite här i klottret, vårstäda.
Skyffla undan gamla texter och snygga till det.
Det blev inte så mycket med det.
Men det blev i alla fall några nya fonter.
Så kom jag att tänka på en surrealistisk fontdikt jag skrev en gång.
För en tid sedan skrev jag också om den,  här, dock utan att återge den.
Men här är den nu.

Från stad till stad

I Angers

stad för änglar och gobelänger

ligger apokalypsen nere sedan länge

där floden flyter ner i Loire

möter jag Diktonius över en jaguar

vi slår oss ner på en bit kvicksand 

äter skifferchoklad   

lika blå som skymningstimmen

och pratar tassar och klor

han visar sig från sin bästa font

Bookman Old Style

och följer mig till 107, chambre separée

på Hotel de France

där han tar plats i en gardin  

intill Andrés grammaire bretonne

utanför fönstret sjunger  fontänen

för fulla fonter

de fattiga tigger  sig fram över cigarettstumpar

de hemlösa släpar sig fram över kullerstenar

                     

en skymning sjunker

en natt vaknar upp                    

jag tittar tyst igenom Times New Roman

läser prettobilagan tryckt i  Comic Sans MS

en kvinna, präglad i Tahoma

glimmar fram

ur det våldsamma hoppets bro

glittrar sig ner i ebb och blod

mot gapande Seineskäddor

en sjunkande skymning

                      en nyfödd natt

jag tittar tyst igenom Times New Roman

läser dollarbilagan  tryckt i Georgia

en fiol, funnen i  Calibri

finner vila

under en regnbåge av popcorn

skyr popplarnas skakande skugga

över Seines guppande sälar

en kastanjett klapprar till 

en biljett flygs in 

från Nässjö

stad för skrivare och kyrkportar

Diskbänksrealism vs. surrealism

Jökla vulkan!, skrev jag alldeles nyss till lilla Moster M. i ett meddelande på facebook. Det var väl en felskrivning om någon, ett uttryck av automatskrift, sådant som surrealisterna ägnade sig åt i fornstora dagar, somliga av dem under inflytande av absint och opium.
Själv går jag på äppeljuice och ägnar mig åt diskbänksrealism.




Det är inte ett dugg roligt, och ger mig inte mer att berätta än att jag har i storleksordning elva konservöppnare och fyra vitlökspressar och en hel låda full av grillverktyg.
Så jag fortsätter att surra lite om surrealismen.

Maya gjorde ett inlägg här, apropå prydnaderna på mitt kylskåp, och för att kunna svara på det skulle jag behöva sätta mig ner och läsa på, läsa igenom det där berömda surrealistiska manifestet. Men jag vet inte var jag har boken. Jag skulle behöva en omfattande husrannsakan för att hitta den i någon hylla någostans, och det orkar jag inte med, inte idag.
Men jag minns när jag kom över boken.

Det var en gång en höstdag för ett par år sedan.
Jag skulle till Flemingsberg för att ta tåget till Nässjö och tillbringa en helg på skrivarpedagogkursen.
I Tumba klev jag av tåget för att gå till banken, på banken var det kö, jag gick in på biblioteket som ligger bredvid för att fördriva tiden. På biblioteket såldes boken Det Surrealistiska Manifestet i en urgallringslåda. Det var rea på rea på rea. Den kostade mig en krona. Fyndet passade ganska bra för just den helgen skulle vi avhandla surrealismen på kursen. Jag åkte vidare till Flemingsberg och Nässjö, tillbringade en helg med mina kamrater där och sedan klev jag på tåget i Nässjö, för att resa vidare ner till Angers på tjänsteresa.
De sista orden maestro Siewert ropade åt oss innan vi skildes åt var:
"Se nu till att ni badar i surrealism, skriv er dikter och kom väl tillbaka om en månad". "Och du Lotta, kom ihåg att du har bakläxa på Jaguaren av Diktonius, ta det här exemplaret."
Jag ryckte åt mig det i farten, Jaguaren fick jag med mig, men inte biljetterna, varken tåg- eller flygbiljetterna, de blev kvar på hatthyllan.
På tåget hade någon lämnat en tidning i stolsfickan. Där stod det om pågående utställningar lite här och var i landet och i andra länder. Någonstans i världen pågick, eller skulle snart inledas, någonting med Man Ray. 
 Hade aldrig hört talas om människan.
På Kastrup tog jag en dagstidning vid gaten. Jag tror det var Le Figaro. Den var utrustad med en generös helgbilaga och tips på utställningar runt om i Frankrike och Paris. Inte fler, men heller inte färren än två av dem skulle visa surrealistisk konst och något slags event i anslutning till detta planerades också.
När jag kom fram till Angers var jag indränkt i surrealism, kändes det som.
Så checkade jag in på Hotel de France och såg att månadens utställning i foajén och de allmänna utrymmena utgjordes av .. ja, just det; en lokalt verksam konstnär som beskrevs som surrealist.
När jag kom in på rummet, vimmelkantig, sent om kvällen, satte jag mig och gjorde hemläxan till nästa möte i Nässjö. Jag skrev en surrealistisk dikt, och den blev riktigt kul.  André Breton satte sig i en gardin, jag tog med Elmer Diktonius till en kvicksandsbank vid Loirefloden och vi pratade jaguarer och åt blå choklad ... och så vidare i en tio tolv rader.
Naturligvis helt obegriplig för alla som inte varit på kurs i Nässjö, känner till Angers, glömt alla biljetter på en hatthylla eller norpat en Le Figaro på Kastrup.
När jag kom tillbaka till kursen i Småland en månad senare tvivlade någon på dess surrealistiska värde eftersom den inte var skriven med automatskrift. Jag hade ju varit både vaken och nykter vid dess tillblivelse, om än utmattad av en lång resa och indränkt i surrealistiska möten av allehanda slag.
Hur viktig är då den automatiska skriften för surrealistisk poesi?

Det är ytterligare en fråga jag skulle vilja ställa till Octavio Paz.
Men kanske inte just nu.
Just nu funderar jag på hur länge Grimsvötn ska vara på dåligt humör.
Jökla vulkan!

Tillbaka från Angers

Det var 22,5 grader när vi lämnade Angers i torsdags eftermiddag.
Solen lös. Maskrosorna log. Pingstliljorna blommade. Vinden alldeles mjuk och varm.
Ljuvligt.



Vi hann med en vinprovning på Domaine Closel och en promenad på ägorna bland vinrankorna.
Underbart.



Vi hann med en middag på Villa Toussaint, mitt favorithak, en middag med gåslever till förrätt ( jag tröttnar visst aldrig) och Savennièrevin ( jag tröttnar visst aldrig) och pilgrimsmusslor ( jag tröttnar visst aldrig).




Gudagott.
Och en barrunda på det.
Supernajs.
Och vilka foton det blev.



Vi hann se slottet Château d'Angers, leka Asterix och klättra upp i ett torn.
Spännande.

När vi körde ut ur Angers i torsdags eftermiddag och det var 22,5 grader varmt sa vi till varandra att nu skulle det inte göra någonting om det blev nationalstrejk med inställda flyg …. så att vi finge stanna ett tag, åka vidare ut till havet och stoppa tårna i sanden … men icke.
Air France lyfte i tid från Nantes Atlantique och släppte av oss på Schipol där vi hoppade på nästa kärra.

Här hemma på gården har isen gett upp och snön har försvunnit.
Det är vår.

Interrail över en helg

Jag tog tåget till Liège igår.
Det ligger en bit bort så jag tog det som avgick kvart i sju  på morgonen. Det ni!
Sen kryssade jag mig ner genom Nederländerna via Amersfoort, Utrecht, 's-Hertogenbosch och Maastricht. Kände mig som en gammal tågluffare.
I Maastricht letade jag mig fram till  International Departures och tåget som skulle föra mig över gränsen - till Belgien och Liège.
På spår 4b stod ett gammalt skrälle från 1925 och väntade.
Först trodde jag det var en museivagn och att konduktören på perrongen ingick i utställningen .. men icke.



Men tåget tuffade på och rullade in på Liege tågstation efter en dryg halvtimme.
Det visade sig vara en monumental arkitektonisk skapelse ...

och därifrån tog jag buss nr 30 till Opera, jag tyckte det lät centralt och bra och jag gick av vid :



 Varför Liège?

När jag var liten flicka brukade gammelmoster Brita berätta om sin resa till dit. Hon hade rest dit tillsammans med svenska vallonsällskapet i hopp om att hitta lite rötter. Jag tyckte det lät så spännande och exotiskt att jag också ville uppleva Liége. Det där var nog för en fyrtiofem år sedan.
Och inte förrän igår blev det av.
Fast inte ett museum eller en endaste utställning såg jag.
Bara skyltarna på allt jag missade, på allt jag inte brydde mig om.



Vårsolen flödade och jag strosade runt där och fick en märklig känsla av vila i att kunna förstå vägskyltar och skyltfönster och bakgrundssorlet i vimlet.

En liten affär hade satt upp ett citat av CG Jung på sin dörr:



"Var den du alltid har varit"

Jag gick in där för att se om jag kunde hitta någon del av mig själv jag glömt bort. Men jag hittade bara ett par kjolar; supernajs.
Sen snubblade jag över en stor FNAC-butik ( typ akademibokhandeln) och det var mig förstås omöjligt att inte gå in där. Och jag köpte lite toltekisk visdom som jag satte mig att insupa på ett fik.



Vad den handlade om?
Att vara den man är.
Och jag var den jag var när jag satt där och läste om Les Toltèques.
Supernajs.

Några spår av ättlingar hittade jag inte, men väl H&M, C&A och Carrefour.
Och sen tog jag tåget hem till hotel Pillows via Maastricht, 's-Hertogenbosch, Utrecht och Amersfoort.

Idag har det varit en strålande söndag här i Zwolle med blommande krokusar ....



... och ett helt skepp fyllt av pannkakor



 Imorgon kväll styr jag vidare ner mot Angers ..... undrar hur det ser ut i parken? Har inte sett den sen jag tog den här bilden i höstas.

Färska pilgrimsmusslor

Sitter här och funderar och kommer absolut ingenstans.
Egentligen borde jag packa.
Egentligen borde jag måla naglarna.
Egentligen borde jag skriva rent ett protokoll.
Men det gör jag inte.
Jag sitter här och funderar och kommer absolut ingenstans.
Nästa fredag ska jag ha en liten sammankomst här och jag tänkte bjuda på pilgrimsmusslor.
Och eftersom jag är i Angers dagen innan tänkte jag stanna till på Carrefour och köpa ett kilo färska med rommen kvar precis innan jag åker till flygplatsen i Nantes.
Planet går 1835 och jag ska vara på Arlanda 2245 ungefär.
Bagageband 2, Amsterdam.
Jag kan nog inte ha musslorna i handbagaget.
Hinner de frysa under de där flygtimmarna upp till Stockholm?
Håller de sig OK till fredag kväll?
Vilka frågor.
Och hur ska jag tillreda dem den här gången?
Flamberade i calvados kanske?
Ja ja ja - det var väl ingen dum idé?
Och är det fortfarande vinter när jag kommer hem och isen ligger kvar på sjön så bjuder jag på glögg med Cointreau till välkomstdrink.
Lite blå choklad ska jag köpa med mig.
Och ostar förstås.
Viner ska jag köpa på  Domaine de Closel givetvis.
Så där ja. Nu har jag fått ihop den planeringen och kan packa och banta, sko mig, måla naglarna och lyssna på ett spår från Love for Lunch med Gare du Nord

Stay tuned, jag tar med mig kameran.

Mission incompleted

Jobbet är klart, nästan.
Det första jag måste skriva på restlistan är att komma ihåg att skriva klart restlistan.
Jag fick ett mail av en kollega i morse, med en videosnutt från det Angers jag snart ska resa ifrån.
Angers, get surprised!

Handlade pilgrimsmusslor på väg hem från jobbet.
Kön till kassan var ganska lång och jag hann spana in tidningarna med senaste nytt från nationalstrejken igår.
Inget kul att läsa om.
Men Maria Callas fanns där som ett alternativ.




Inte hade jag trott att jag skulle göra allvar av det jag skrev igår kväll att jag skulle göra allvar av, lyssna på riktig opera.
Eller koka oxsvansbuljong, få för mig att sjunga duett med Lady Gaga på någon av världens arenor, göra en quiz på facebook och få diagnosen Tosca.
I am surprised.

O patria mia, om tre dagar ses vi, O patria mia.

En doft av lyx

Det ligger kvar omkring 800 ton hushållsavfall på gator och torg men nu sägs det att de ska omhändertas på måndag.

Idag tänkte jag att det var dags att fokusera på något nytt.
Någonting vackert.
Så här vackert var det i Espace Anjou idag:

Jag hällde i 40 liter och njöt i fulla drag av ljudet från pumpen och siffrorna som forsade fram på displayen.
Hela jag blommade upp.  Tänk vad några droppar bensin kan göra !






Plötsligt saknade jag ruffen, doften av mylla och en enkel köksträdgård så jag bestämde mig för att åka lite vilse, någonstans ute på landet.


Jag ville till något ställe där jag aldrig varit och det är ju aldrig fel att åka vilse till slottet Le Plessis-Bourrée.


Slottsbesöket inleddes med en liten fasanjakt.

 

Därefter en lite ridtur på ägorna. Sen släppte jag hästen Hugo i hagen; Victor Hugo som jag gärna vill tro att han kan ha hetat.







Efter en stunds meditation i parken ….


…. och ett besök bland ringblommorna…


… var jag vederkvickad och fit for shopping.

På Nocibé erbjöd man idag 40 % rabatt på produkt n° 2 så jag köpte några produkter. Jag fick med mig dem hem i en rosa liten påse.
Det är lite  Lancôme, Yves St. Laurent och några droppar Nini Ricci.
Det sägs att diamonds are a girl’s best friends men jag håller inte med. Jag nöjer mig fint med några droppar Nina Ricci In Love in Paris och 40 liter diesel.



Däremot tänkte jag, peppad av mitt liv som slottsdam på Le Plessis-Bourré att jag kanske skulle skaffa mig en minkpäls nu till vintern.
Så jag tittade in på Christie Laurie.
Jag tittade i två minuter och det jag tittade på hänger nu i min hall. 



Det är 80 % ull och det är ju bra när man bor i Sverige.
- Har ni poängkort hos oss, carte de fidelité? frågade expediten
- Ja, det har jag, svarade jag.
Och så fick jag bokstavera mitt efternamn så att hon kunde hitta mig. Jag hade inte kortet med mig förstås. Så här bokstaverar man mitt namn på franska:
Ash, a, ka, a, en, dösess, å, en.
Håkansson.
Akanzön.
Akanseunne.
Tja, varför inte?

På västfronten intet nytt, inte mycket i alla fall

Det som händer, det händer där hemma.
Men jag har i alla fall skickat ett fax idag.
Det var inte det lättaste.
Faxar och skannrar och printrar är maskiner av ett slag jag helst håller mig borta från.
Och de från mig.
De går gärna sönder när jag närmar mig, jag utstrålar väl något ondskefullt.
Nå, efter 10 försök fick jag ett kvitto på att faxet nått sin destination.
Och på destinationen kan man gå vidare med kontraktsskrivning på lägenheten där Baby M. just nu tuggar på TV-bänken.
Själv lutar jag mig tillbaka i fåtöljen för att håva in guldet.
Jag hoppas förstås att köparna kommer att trivas i den lilla lyan.
Det är en perfekt första lägenhet.
Eller en sista, som det blev för den vi köpte av för tre år sedan.

Mina sommarkläder ska resa hem på fredag.
Om tågen går, om det finns bensin till bilarna, om inte flygledarna strejkar.
Mina höstkläder och jag reser hem den 1 november.
Om tågen går, om det finns bensin till bilarna, om inte flygledarna strejkar.

Annars får jag väl hänga kvar här i Angers ett tag till. Men jag hoppas verkligen att livet snart återgår till vanliga gängor.
Jag väntar två helt olika besök nästa vecka, ett från avdelningen därhemma och ett från min nästan-syster.
Jag ser lika mycket fram emot bägge, av helt olika skäl förstås.
Så om inte Sarkozy har fixat läget inom ett par dagar kommer jag att bussa pirayan Baby M. på Elysée-palatset.
Inom ett par minuter kommer hon att ha tuggat ner det.

Matematik

Hade tänkt att jag inte alls skulle skriva något blogginlägg i kväll eftersom jag borde dammsuga.
Bordebordebordebordeborde
Bordebordebordeborde
Bordebordeborde
Bordeborde
Borde
I lägenheten finns en lappad dammsugare och i städskåpet finns
en påse dammsugarpåsar.
På påsen med dammsugarpåsar finns ett pris angivet.
Priset är angivet i francs.
55 francs.

Jag minns inte när den stora valutarevolutionen drabbade Frankrike, men det var väl i alla fall för en sju åtta år sedan?
Lägenheten som jag nu bor i hyr det företag jag tjänstgör vid sedan 1992.
Lägenheten hyrs möblerad med stendöd TV, solblekt soffa och iskalla marmorgolv. Dammsugarpåsarna torde sålunda ha införskaffats någongång mellan 1992 och 2002 eller möjligtvis 2003 – beroende på när valutarevolutionen inträffade.
I dammsugarpåsepaketet som någon införskaffat för 55 francs vid en tidpunkt före valutarevolutionen finns det fortfarande två oanvända påsar kvar.
Den tredje sitter i den lappade dammsugaren.
Det innebär att endast 7 dammsugarpåsar till fullo har slitits ut sedan investeringen gjordes, någon gång mellan 1992 och 2002 eller 2003.
Ännu tidigare om dammsugarpåsarna ingick i inventarierna bredvid den solblekta soffan och den stendöda tjock-TV:n.
Så - hur många gånger per år kan då denna lägenhet i genomsnitt ha dammsugits sedan 1992?
I ljuset – eller i dammet – av denna ekvation känns det helt plötsligt inte särskilt motiverande att släpa fram den lappade dammsugaren och göra sig till.
Och gästofflor har jag i hallen.
Jag brukar säga att det är för att de inte ska frysa om fötterna när de beträder de iskalla marmorgolven men det är förstås för att de inte ska bli så sotsvarta om strumporna.
Mina gäster menar jag, inte golven.

Lady Gaga och oxsvansbuljong

Slow food är bra mot stress.
I dag köpte jag ett knippe oxsvansar och om några timmar har jag en färdig buljong.

Kan vara bra att ha på lut.
Aldrig hade jag trott att jag skulle stå här och koka oxsvansbuljong.
Det är mycket jag aldrig trott om mig själv.
Om några år kanske jag sjunger duett med Lady Gaga på arenan i Verona.
*
En gång i min skira ungdom, det kan ha varit i oktober 1980, var jag på besök på flygplansfabriken i Toulouse. Det var där man tillverkade Concorde.
Det enda jag minns så här trettio år senare var att jag kunde klappa planet i magen om jag ställde mig på tå och sträckte upp händerna.
Jag hade aldrig trott att det var så lågt i mankhöjd.
För ett par veckor sedan nådde jag marschfart på jobbet.
Idag sprängde jag ljudvallen.
Nu går det undan.
Jag har bara tre veckor kvar av den här sejouren i Frankrike.
*
Santana spelar Whole Lotta Love i Paris i kväll.
While My Guitar Gently Weeps.
Till Paris är det inte alls lika långt som till Dijon.
Så jag reser – men inte förrän på torsdag.
Då kommer Dotter  d.y med sin moatjé P. till Charles-de-Gaulle

*
Mitt kanelbulleprojekt gick åt pipsvängen av ett enda skäl:
Jag glömde bort det.
Hade ett sidoprojekt i åtanke inför mitt stundande besök
Att traktera en pärlhöna, de ligger i fågeldisken på Carrefour
bredvid duvungarna som nackats i en ålder av högst 29 dagar.
Men det gick åt pipsvängen av ett enda skäl:
Jag glömde bort det.
*
Jag är en oxsvansbuljongmamma
fjärran kanelbullar fjärran höns
jag hämtar och lämnar på flygplatser
och som det ser ut blir jag också en mormor
som kokar oxsvansar
som hämtar och lämnar på flygplatser
till och från Norge
och som skriver barnböcker
tillägnade Baby M.
undertecknade Grand Old Lady,
Lady Saga

Bilder

Angers i lördagsskrud

 Det är min dator som är en knasdator men på lånad PC kan jag lägga in bilder ... här några av dem jag hade velat visa igår.....

Gulddropparna

Det gamla klostret  La Baumette

Utsikt mot Angers

Afrikanska rytmer

Ord, bara ord

Helt plötsligt går det inte att lägga in bilder på den här bloggen.
Datorskrälle - ta dig i väggen, släng dig i häcken, jag kommer att skaffa mig en ny!
Det här är vad jag skrev idag:


Ännu en dag
Söndag, motorcyklisternas dag, tror jag. De har fått frukost här (bild), varit ute och åkt. Nu spelar välkomstkomittén, cyklisterna väntas tillbaka, lunch ska utspisas … och här kommer de nu ! (bild)
Vilken utsikt jag har från min balkong…den påminner mig om när Tour de France gick i mål utanför min förra lägenhet. Då var vi fyrtio personer på balkongen och sen hade jag coktailparty för hela gänget à la Français.
Those were the days.
Idag kan jag ha coktailparty för mig själv för det blev en slatt vin över i går kväll.
En slatt gudomligt gyllene gulddroppar, Domaine Closel, Clos du Papillon 2003.
Ja, 2003!
Det var det år det var ovanligt varmt och ju varmare det är, desto sötare blir vinerna.
Vanligtvis är det inte de söta som är mitt glas of wine. Men just det här – Clos du Papillon – är så vidunderligt gott att man kan bli religiös.
Det är ju vin – och litteraturfestival i Savennières den här helgen, därför åkte vi dit. Det var inte alls som mässan i Göteborg, igår var det ett bokbord, två namnkunniga författarinnor som föreläste om sina böcker och en handfull hängivna; åttio kvinnor och tjugo män, ungefär.
På Domaine Closel vandrade besökare runt i slottsparken, bland vinstockarna och den lilla köksträdgården. Inne i butiken köpte vi så detta himmelska Clos du Papillon, det var inte billigt, men 15 och 60 delat på två … och det var E’s sista kväll i Angers, för den här gången.
Evelyn de Pontbriand som driver stället förberedde en litterär soirée på slottet senare på kvällen. Hon är en eldsjäl och det är en upplevelse att höra henne berätta om sin vinproduktion. Jag tror jag har länkat till ett youtubeklipp förut men jag gör det igen, för den som missat det, det är värt att lyssna till:  Evelyn
I tidningen som jag kallar Västposten, kunde jag läsa igår att vinerna från Angerstrakten har svårt att gå på export men att de når fram till en elit av konässörer.
Idag känner jag mig som en vinsnobbskonässörska men när jag kollade länken till Eveleyn ovan, och fick nys på den som här följer blev det lite enklare: Some people like and some don't 

Nu är det fullt drag på andra sidan gatan… Jag hoppas att de afrikanska rytmerna kommer att hålla på ett tag – det är värsta konserten! – så att jag får draghjälp i sysslorna som väntar, dammsuga och svabba golv. Tvätta.
Häromdagen hade jag en tvättmaskinsreparatör här, han som skulle ha kommit under tiden jag åkte till Martinique och letade efter en resesäng till Baby M.
Nu kommer Baby M. att åka till Norge istället, så tvättmaskinsreparatören fick komma på bästa arbetstid. Han vaskade guld i trumman, gav mig sitt fynd – femtio centimes – och föreslog lite försynt att jag skulle tömma fickorna innan jag la kläder i maskinen.

Det var noll grader när jag satte på tékitteln i morse. Marmorgolven iskalla. Det känns overkligt att det var 29 grader varmt i onsdags kväll. Jag tror vi gjorde rätt när vi åt en sista "sommarmiddag på balkongen".(bild)

Det är ett alldeles osannolikt gott liv man lever här … häromdagen stannade vi till hos " Kalle i Backen" på väg hem efter jobbet och E undersökte hela utbudet av calvados, köpte några liter och fick, i bara farten, smaka på 70 år gammal cognac. Den kostade 370 euro… (bild)
Själv strosade jag runt bland rosévinerna och någon frågade om jag ville ha en hel tunna på trettiofem liter eller om det räckte med en bag-in-box på fem? Jag sa att det räckte med en flaska och det var den som hamnade på balkongen senare på kvällen när det var 29 grader varmt. (bild)

I morse körde jag E till stationen och vi baxade ut resväskan ur bilen. Den vägde många hektoliter Calvados och apelsinlikör från Combier i Saumur. Lustigt nog träffade vi Kalle i Backen på stationen och vi hälsade artigt bonjourande.
Jag köpte en dagstidning, Le Monde den här gången, för att få veta vad som händer utanför Västpostens bevakningsområde. Sen åkte jag till den enda klädaffär i Angers som har söndagsöppet och köpte en flanellpyjamas, ett par rosa tofflor och en extra filt.
Ja, det är lite kallt idag.
När jag vred på elementet i morse droppade det vatten.
Monsieur B. var här i tisdags, eller om det var i torsdags, jag minns inte. Han fick med sig en lång lista.
TV:n som inte fungerar, köksluckan som trillat ner, lådan som hänger på trekvart .. och nu: ett element som droppar?
Det är lite kylslaget i luften, men den är hög och klar som den klosterträdgård vi besökte igår – La Baumette. Näst intill omöjlig att hitta till om man inte är född i Angers, om man inte är en infödd Angevine.
 Det var kungen Roi Rene som startade bygget i slutet av november 1452.
Några decennier senare skrev François Rabelais om det i sin klassiker Gargantua.
Och idag nämner jag det i min blogg. Så blev jag en litteratursnobbkonässörska också... Det var en konstutställning där i klosterträdgården och i det angränsande kapellet spelades gregoriansk kyrkomusik: pampig, mäktig, livgivande. Inte alls som mina keltiska nyckelharpor från häromhelgen, mycket tjusigare än så. Och utsikten … se själva! (bild)
Och vem kan tro att det närmar sig höst i Angers när man ser de här bilderna? (bilder)




 

Kronärtskockor med apelsinlikör på valdagen

Visst är de vackra kronärtskockorna – även som uppätna?

Kronärtskocksmarknaden hölls i Coutures, en idyllisk liten by ett par tre mil utanför Angers. Nu visade det sig att det fanns fler fågelburar, gamla radioapparater och udda likörglas till salu än kronärtskockor.

Men visst är de vackra – även med sitt lila skägg?

Här i Angers tillverkas Cointreau och här i Angers kan man gå på Cointreaumuséet – men det kräver planering, man måste boka i förtid. Bestämma sig, planera, ringa och boka tid. Och då blir det inte av, jag är en lat och bekväm besökare. Och det kostar runt hundralappen att gå på visning.

I den lilla staden Saumur finns, vad jag antar är, en konkurrent inom tillverkning av apelsinlikör. Combier.
Till följd av de hembygdsdagar som firats denna helg är en stor mängd privata slott och trädgårdar öppna för allmänheten. Kloster och muséer erbjuder gratis inträde och idag gjorde även det 175 år gamla destilleriet Combier det.
I valet mellan Cointreau och Combier väljer jag Combier. Jag var en lättköpt väljare, men dörrarna stod öppna, det var gratis och även bilförare av den gigantiska Renault Kangoo, fick en egen liten fingerborg att provsniffa likör i.
Nu köpte jag ingen likör, men hade jag gjort det skulle jag hällt i mig en volym motsvarande Saumurs medeltida borg för att trösta mig.
De preliminära valprognoserna jag ser på min PC inger en känsla av sorg.
Det märks inget av valet här, jag märker inget av valet här.
Bönderna går ute på fälten och känner och smakar och doftar på sina druvor. En dag till, en halv dag till, flera veckor till…. beroende på sort och ädelröta och morgondimma och sådana saker.
Men skörden är igång och den kommer att pågå i flera veckor.

Från Nantes kan jag rapportera att skorna är dyrare än i Angers men att det är en trevlig stad att lördagsflanera i, äta lunch ute, sitta och titta på folk över en kopp kaffe.

Och utanför Nantes ligger Domaine des Génaudières, en vingård med utsikt över Loirefloden.
Där hänger cabernetdruvorna ännu kvar i tunga tunga klasar och lapar lä i sensommarsolen som under helgen gett temperaturen på runt tjugofem grader.
Och så ska det fortsätta de närmaste dagarna. 

Så ännu finns det en möjlighet att göra en båturflykt över la Mayenne till ön Île St. Aubin

 

La Mayenne

Franskt tangentbord

ö = alt +148
å = alt +134
ä = alt +132 

Som det regnade när jag kom till Angers.
Och mitt möte med Monsieur B. fick ske under ett paraply mot parkeringsplatsen till min hyrbil - en liten Honda jazz; pigg och kul att köra och lätt att fickparkera. Och lägenheten? Underbar. Det är en stor trea; ljus och luftig och trevligt planerad med två stora balkonger. Den är välutrustad med allt det nödvändigaste och det finns till och med gardiner och bordsdukar, salt och peppar, olivolja och vinäger, kaffe och filter, två osthyvlar, skoljmedel och ett paket bulgur med bast-fore-datum 2007-06-11.
      (Gar det bra med a, a och o i stallet for å, ä och  ö? Ogat brukar vanja sig efter ett tag...)

Det basta av allt: i lagenheten finns en dator med internetkoppling. Och redan idag onsdag har jag hittat telefonjacket jag skulle plugga in en liten pryttel i for att fa igang bredbandet. Inte illa for att vara jag. ( Jobbar jag med IT?) Nu ar det bara TV:n kvar, men den har jag ingen prio pa, jag later myggorna kriga bast de vill. Det ar fullt av musik i datorn, musik som nagon har haft vanligheten att lamna efter sig. Nu har jag Sting i bakgrunden - the Shape of My Heart.
Igar var jag ute pa stan och kollade mina favoritaffarer. De var inte sa latta att hitta till och det beror inte bara pa mitt obefintliga lokalsinne. Hela stan ar uppgravd for att lagga sparvagsnspar och helt plotsligt dyker det upp en gubbe ur underjorden och sager att man har gatt fel. Men det blir nog bra nar det blir klart sa smaningom.
Jag provade en outfit pa Christie Laurie, men det franska storlekssystemet tycks ha andrats sen jag var har senast, eller sa ar det the Shape of My Body som har gjort det.
Kopte en dagstidning for att kolla vad som ar pa gang i stan mer an lagga sparvagnsspar. Pa biografen 400 coups (de fyrahundra slagen) kan man se filmer som inte ar dubbade. Dar visas nu en "Adieu Falkenberg" - never heard of - och naturligtvis "Millenium 3".
Sen tankte jag att jag maste skaffa lite kvallsmat ocksa och gick till Monoprix och scannade hyllorna och diskarna. Tankte mig en bit lax att lagga i lite folie och skjutsa in i ugnen, men jag backade nar jag sag priset; 31,75 per kilo. Euro. Rockade loss pa en damtidning i stallet och en sex-pack agg.
Gick hem och kokade ett agg, slangde mig i soffan med det och en kopp té. I damtidningen kunde jag lasa att lax med sin omega 3 i princip numera ar klassad som antidepressivt medel har i Frankrike. Tur att jag inte ar deprimerad, tankte jag och bladdrade vidare och sag en presentation av en ny bok: Le Sel. Saltet. Den utspelar sig i Sète som jag berattade om for nagra dagar sedan.
Det kanns lange sedan.
Jag har landat har i Angers och har bagge fotterna pa marmorgolvet.

                                Här är jag nu. Färdigpackad och resklar.

Vi kom att prata om resrutter igår, efter den där Cointreaudrinken jag beskrev under Att göra i Angers.
Tänk om jag hade vetat att man kan flyga från Arlanda till Nantes via Amsterdam på fyra timmar och trettio minuter!!
I sådana fall hade jag kunnat få sova till klockan 6 i morgon bitti. Men så dags ska jag redan vara på plats på Arlanda och förhandla om priset på allt extra bagage. Jag hoppas att det ingår en personlig bärare i avgiften när jag ska ta mig till tåget på Charles-de-Gaulle. Annars får jag balansera golfbagen på huvudet som drottningen av Afrika.
Jag tackar i alla fall min tipsare för det holländska resealternativet och lägger in det under rubriken Resa Dit.

Jag har resfeber. Jag får alltid resfeber och just nu har jag en förfärlig avskedsångest. Jag behöver inte åka längre än till Gävle över en helg för att drabbas av det. Jag vänjer mig aldrig. Det är så hemtrevligt just nu. TV:n puttrar i bakgrunden, jag tror det är Sagan om Ringen, och i köket brummar diskmaskinen. Jag har lämnat över bruksanvisningen till städskåpet.
Jag saknar alla hemma i båset redan innan jag lämnat det.
Men jag har foton i min nya röda kamera och jag har mitt rosa överlevnadskit.
I will survive.

Jag är kvar lite grann i semestern, i Sète som ligger i "the other South of France." Där missade jag inte mindre än två poesifestivaler vilket väl får anses vara en prestation. Fast en strof formulerade jag för mig själv: " I morse när jag gick över bron hittade jag en nyckel" . Att jag blev så poetisk var bara för att jag gick över bron för att titta på tågtider inne på järnvägsstationen och snubblade över en nyckel som jag plockade upp. Det står juwel på den. Jag undrar vart den kan leda? Mer än till en fundering över vad Henrik Nilsson kan ha haft i åtanke när han gav sin diktsamling titeln: "Om det regnar när du kommer till Istanbul"?
Jag får lust att resa till Istanbul, är kvar i Sète och ska till Angers.

Vi åt lunch vid Södertälje kanal idag några kollegor och jag. De gav mig en lyckospark och ett Survival Kit att ta med ut i världen, ett litet kit med russin och gummisnoddar, en sovmask och öronproppar, allt paketerat i en söt liten rosa necessär. Det värmde så gott! Jag fick lust att ta kort på necessären men jag hade ingen kamera till hands. Jag fick lust att ta en bild på kanalen när vi promenerade tillbaka. Det är precis lika fint som i Sète, på sitt vis.

Södertälje och Sète, två städer på S med kanaler. Hur är det i Istanbul? Det vet jag inte. Det är ett antal decennier sedan jag var där och jag var sjuk och eländig och hotellpersonalen passade upp med hett äppelté. Jag skickade ut min pojkvän så att han skulle få uppleva staden i alla fall. Han kom snart tillbaka och hade blivit rånad och hamnat på bordell. Och jag tror faktiskt att det regnade när vi kom till Istanbul.

Kanalen som flyter genom Angers heter La Maine. En bit bortom stadsporten rinner den ut i den stora vida floden La Loire. Platsen där detta sker kallas Bouchemaine och lite fritt kan det översättas till Mainemynningen.
Där finns ett antal restauranger och vilka de är, nuförtiden, ska jag ta reda på och rapportera om, så fort jag bara lämnat Sète, Södertälje, Istanbul och nått min destination.
Där i närheten av Bouchemaine finns även ett antal vingårdar som jag också ska kolla och rapportera om, så fort jag fått min bil och kalibrerat GPS:n så att den stämmer med mitt lokalsinne.

Tills vidare föreslår jag lite öl på bok av Philippe Delerme: Den första klunken öl och andra små njutningar. Jag kom på det eftersom han skrivit en annan bok som heter Det hade regnat hela söndagen.
Men det var visst inte i Istanbul.