Ofrivillig mykoplasma i Istanbul

Jag skrev om Istanbul i början av den här bloggen, hur det nu kom sig, jag som var på väg till Angers. Och jag refererade till en diktsamling som heter Om det regnar när du kommer till Istanbul, hur jag nu kommit att tänka på den.

Det regnade när jag kom till Istanbul, det var för trettio år sedan.

Resan från Aten hade tagit trettiosex timmar och gått över snötäckta bulgariska berg. Den höstförkylning jag bar med mig från Kreta bröt nu ut i full bronkit. Jag frös och hostade och hackade och bäddades ner på ett hotellrum och skedades med varmt äppelte och omhuldades av turkiska bönutrop från moskén intill.

Jag skickade ut U. på stan.

-          Här kan du inte sitta och lyssna på mina hostningar, sa jag. Gå ut, se dig omkring, drick kaffe med gubbarna på torget, spela ett parti schack med dem.

U kom tillbaka sent på kvällen. Han såg moloken ut. Han hade blivit rånad och inlurad på en bordell och sedan brutalt utsparkad för att han inte hade pengar att betala den champagne han inte visste att han hade bjudit lättfotade damer på.
Dagen därpå köpte vi flygbiljetter tillbaka till Aten, jag kunde omöjligen tillbringa 36 timmar tillbaka på tåget som gick över de bulgariska snötäckta bergen.
Jag proppade i mig erythromycin som jag fått av en provinsialläkare på Kreta och som konstaterat att jag bar på en begynnande bronkit.
Från Aten flög vi till Arlanda och från Arlanda tog jag mig direkt till vårdcentralen – eller vad det hette på den tiden – och ganska snart slogs det fast att jag hade en smittsam lunginflammation, mykoplasma.

Jag blev sjukskriven i sex veckor.

Jag kom att tänka på U - den ofrivillige bordellbesökaren - när jag kom tillbaka till jobbet här i Sverige och fick höra att en kollega nyligen varit sjuk i mykoplasma under flera veckor.

Här hemma på gården har grannarna ovanför mig skaffat hund. Den heter Kingen och är alldeles bedårande.

Kingens liv som hund är säkerligen mycket enklare än Kungens liv som kung.
Om Kingen skulle gå vilse och smita in på en bordell skulle vi skratta, lyfta upp honom i famnen, ta ut honom därifrån och pussa honom på nosen.
När U kom hem från den turkiska bordellen, rånad och utblottad, hostade jag honom på nosen och skrattade.
Nu har det gått tre decennier och jag skrattar fortfarande åt det, vi skrattar fortfarande åt det när vi ses och får för oss att bli lite nostalgiska.
Och ingen skriver en bok om oss, den ofrivillige bordellbesökaren i Istanbul och hans mykoplasmasjuka resesällskap.

Jag är kvar lite grann i semestern, i Sète som ligger i "the other South of France." Där missade jag inte mindre än två poesifestivaler vilket väl får anses vara en prestation. Fast en strof formulerade jag för mig själv: " I morse när jag gick över bron hittade jag en nyckel" . Att jag blev så poetisk var bara för att jag gick över bron för att titta på tågtider inne på järnvägsstationen och snubblade över en nyckel som jag plockade upp. Det står juwel på den. Jag undrar vart den kan leda? Mer än till en fundering över vad Henrik Nilsson kan ha haft i åtanke när han gav sin diktsamling titeln: "Om det regnar när du kommer till Istanbul"?
Jag får lust att resa till Istanbul, är kvar i Sète och ska till Angers.

Vi åt lunch vid Södertälje kanal idag några kollegor och jag. De gav mig en lyckospark och ett Survival Kit att ta med ut i världen, ett litet kit med russin och gummisnoddar, en sovmask och öronproppar, allt paketerat i en söt liten rosa necessär. Det värmde så gott! Jag fick lust att ta kort på necessären men jag hade ingen kamera till hands. Jag fick lust att ta en bild på kanalen när vi promenerade tillbaka. Det är precis lika fint som i Sète, på sitt vis.

Södertälje och Sète, två städer på S med kanaler. Hur är det i Istanbul? Det vet jag inte. Det är ett antal decennier sedan jag var där och jag var sjuk och eländig och hotellpersonalen passade upp med hett äppelté. Jag skickade ut min pojkvän så att han skulle få uppleva staden i alla fall. Han kom snart tillbaka och hade blivit rånad och hamnat på bordell. Och jag tror faktiskt att det regnade när vi kom till Istanbul.

Kanalen som flyter genom Angers heter La Maine. En bit bortom stadsporten rinner den ut i den stora vida floden La Loire. Platsen där detta sker kallas Bouchemaine och lite fritt kan det översättas till Mainemynningen.
Där finns ett antal restauranger och vilka de är, nuförtiden, ska jag ta reda på och rapportera om, så fort jag bara lämnat Sète, Södertälje, Istanbul och nått min destination.
Där i närheten av Bouchemaine finns även ett antal vingårdar som jag också ska kolla och rapportera om, så fort jag fått min bil och kalibrerat GPS:n så att den stämmer med mitt lokalsinne.

Tills vidare föreslår jag lite öl på bok av Philippe Delerme: Den första klunken öl och andra små njutningar. Jag kom på det eftersom han skrivit en annan bok som heter Det hade regnat hela söndagen.
Men det var visst inte i Istanbul.