Stilla Söndag i Paris

Jag vet inte varför jag är så förtjust i surrealismen. Kanske för det är något befriande i att se en telefonlur utgöras av en hummer, för att Picassos gamla tjurhuvud av ett järnrör är bland det mest eleganta jag vet, för att jag gillar Salvador Dalis rinnande klocka.
När jag såg att det var en utställning om Victor Hugo och surrealisterna nere vid Place des Vosges tänkte jag mig en tur dit. Och under tiden jag försökte ta mig dit surrade surrealismens manifest i huvudet, Bretons ord om att nuet även är då, och sen.
Eller som han sa:
 “ Everything induces the belief that there exists a certain stage of the spirit, in which life and death, the real and the imaginary, the past and the future, cease to perceived in contradiction. It would be vain to find any other motive in surrealism than the hope of determining this stage. "
Jag försökte ta mig till Place des Vosges till fots, en liten promenad i januarisolen, men hejdade mig redan utanför Centre Pompidou, överraskad.

Jag var illa påläst, hade ingen om att även detta etablissemang erbjuder en utställning i ämnet just nu: Le surréalisme et l’objet. 

Jag var illa förberedd på det som strax komma skulle.
Efter att ha oroat mig i evigheter för att drabbas av fjordsvindel ombord ett norskt tåg (vilket aldrig inträffade) – förra helgen – stod jag nu i helgen plötsligt i en rulltrappa som förde mig upp till den sjätte svindlande våningen.
Jag trodde jag skulle dö, jag nästan dog.

Men det var en spännande utställning, väl värd att komma tillbaka till, kanske en vardag med inte så mycket folk, ja, den är väl värd sin svindel och håller på till den 3 mars.
Innan jag samlat mod och kraft att påbörja uppstigningen till sjätte svindelvåningen fick jag ytterligare en överraskning och kunde konstatera att ja, jag samlar på Frida Kahlo-utställningar.

På första våningen ges fram till den 17 mars en riktigt trevlig introduktion till Frida Kahlo för barn mellan 5 och 10 år.
Jag bestämde mig raskt för bli barn på nytt, det var en förtjusande upplevelse, och utställningen var en interaktiv upplevelse med möjlighet att för en stund bli Frida Kahlo, ligga i en säng och måla sitt självporträtt med hjälp av en spegel i sängtaket, fotografera sig själv med Blå Huset som bakgrund, ringa ett samtal och prata lite. 

Nå, jag var inte så interaktiv, då hade jag nog blivit utsparkad, jag antog en mer betraktande approach, lite fotograferande.
En del av utställningen visade några förkolumbiska föremål, sådana hon samlade på den goda Frida, som hon förvarade i ett gult skåp i det blå huset. 

Liknande föremål förekom även på surrealistutställningen där uppe på sjätte svindelvåningen; nu rubricerade som objekt i surrealismen: 

Jag hade utställningen på Arken utanför Köpenhamn i färskt minne och Frida Kahlos egna ord:

Och med detta i åtanke lämnade jag Centre Pompidou, kom ut i friska luften, tittade på klockan och såg att tiden runnit, flutit, försvunnit, gömt sig.
Jag kom aldrig fram till Victor Hugo, fick aldrig veta hur han på sin tid hade det med surrealisterna.
På flygplatsen köpte jag med mig Stephen Hawkings bok; La brève histoire de ma vie – underbar läsning. Den kommer på svenska i mars – den korta historien om hans liv.
Han tar sig an den här frågan om nuet, dået och framtiden. Han gör det på ett konkret och praktiskt sätt: Om man skulle kunna resa tillbaka till sin förfader, och taga denne av daga, skulle man då kunna bli född lite senare av densamme?
Han tror inte på tidsresor.
Om de vore möjliga skulle vi redan vara invaderade av turister från framtiden.
Ja, visst.
Kanske också från baktiden tänker jag, från alla möjliga tider och otider.
Flyget avgick i tid, och jag kom hem i tid och nu är nu.
Det känns tryggt på något vis när jag summerar intrycken från helgen och frågar mig vad som var mest surrealistiskt.
Det var nog den röda chokladen.
Men det tar vi en annan dag.

Lek med fonter

Fick för mig att jag skulle rensa upp lite här i klottret, vårstäda.
Skyffla undan gamla texter och snygga till det.
Det blev inte så mycket med det.
Men det blev i alla fall några nya fonter.
Så kom jag att tänka på en surrealistisk fontdikt jag skrev en gång.
För en tid sedan skrev jag också om den,  här, dock utan att återge den.
Men här är den nu.

Från stad till stad

I Angers

stad för änglar och gobelänger

ligger apokalypsen nere sedan länge

där floden flyter ner i Loire

möter jag Diktonius över en jaguar

vi slår oss ner på en bit kvicksand 

äter skifferchoklad   

lika blå som skymningstimmen

och pratar tassar och klor

han visar sig från sin bästa font

Bookman Old Style

och följer mig till 107, chambre separée

på Hotel de France

där han tar plats i en gardin  

intill Andrés grammaire bretonne

utanför fönstret sjunger  fontänen

för fulla fonter

de fattiga tigger  sig fram över cigarettstumpar

de hemlösa släpar sig fram över kullerstenar

                     

en skymning sjunker

en natt vaknar upp                    

jag tittar tyst igenom Times New Roman

läser prettobilagan tryckt i  Comic Sans MS

en kvinna, präglad i Tahoma

glimmar fram

ur det våldsamma hoppets bro

glittrar sig ner i ebb och blod

mot gapande Seineskäddor

en sjunkande skymning

                      en nyfödd natt

jag tittar tyst igenom Times New Roman

läser dollarbilagan  tryckt i Georgia

en fiol, funnen i  Calibri

finner vila

under en regnbåge av popcorn

skyr popplarnas skakande skugga

över Seines guppande sälar

en kastanjett klapprar till 

en biljett flygs in 

från Nässjö

stad för skrivare och kyrkportar

Diskbänksrealism vs. surrealism

Jökla vulkan!, skrev jag alldeles nyss till lilla Moster M. i ett meddelande på facebook. Det var väl en felskrivning om någon, ett uttryck av automatskrift, sådant som surrealisterna ägnade sig åt i fornstora dagar, somliga av dem under inflytande av absint och opium.
Själv går jag på äppeljuice och ägnar mig åt diskbänksrealism.




Det är inte ett dugg roligt, och ger mig inte mer att berätta än att jag har i storleksordning elva konservöppnare och fyra vitlökspressar och en hel låda full av grillverktyg.
Så jag fortsätter att surra lite om surrealismen.

Maya gjorde ett inlägg här, apropå prydnaderna på mitt kylskåp, och för att kunna svara på det skulle jag behöva sätta mig ner och läsa på, läsa igenom det där berömda surrealistiska manifestet. Men jag vet inte var jag har boken. Jag skulle behöva en omfattande husrannsakan för att hitta den i någon hylla någostans, och det orkar jag inte med, inte idag.
Men jag minns när jag kom över boken.

Det var en gång en höstdag för ett par år sedan.
Jag skulle till Flemingsberg för att ta tåget till Nässjö och tillbringa en helg på skrivarpedagogkursen.
I Tumba klev jag av tåget för att gå till banken, på banken var det kö, jag gick in på biblioteket som ligger bredvid för att fördriva tiden. På biblioteket såldes boken Det Surrealistiska Manifestet i en urgallringslåda. Det var rea på rea på rea. Den kostade mig en krona. Fyndet passade ganska bra för just den helgen skulle vi avhandla surrealismen på kursen. Jag åkte vidare till Flemingsberg och Nässjö, tillbringade en helg med mina kamrater där och sedan klev jag på tåget i Nässjö, för att resa vidare ner till Angers på tjänsteresa.
De sista orden maestro Siewert ropade åt oss innan vi skildes åt var:
"Se nu till att ni badar i surrealism, skriv er dikter och kom väl tillbaka om en månad". "Och du Lotta, kom ihåg att du har bakläxa på Jaguaren av Diktonius, ta det här exemplaret."
Jag ryckte åt mig det i farten, Jaguaren fick jag med mig, men inte biljetterna, varken tåg- eller flygbiljetterna, de blev kvar på hatthyllan.
På tåget hade någon lämnat en tidning i stolsfickan. Där stod det om pågående utställningar lite här och var i landet och i andra länder. Någonstans i världen pågick, eller skulle snart inledas, någonting med Man Ray. 
 Hade aldrig hört talas om människan.
På Kastrup tog jag en dagstidning vid gaten. Jag tror det var Le Figaro. Den var utrustad med en generös helgbilaga och tips på utställningar runt om i Frankrike och Paris. Inte fler, men heller inte färren än två av dem skulle visa surrealistisk konst och något slags event i anslutning till detta planerades också.
När jag kom fram till Angers var jag indränkt i surrealism, kändes det som.
Så checkade jag in på Hotel de France och såg att månadens utställning i foajén och de allmänna utrymmena utgjordes av .. ja, just det; en lokalt verksam konstnär som beskrevs som surrealist.
När jag kom in på rummet, vimmelkantig, sent om kvällen, satte jag mig och gjorde hemläxan till nästa möte i Nässjö. Jag skrev en surrealistisk dikt, och den blev riktigt kul.  André Breton satte sig i en gardin, jag tog med Elmer Diktonius till en kvicksandsbank vid Loirefloden och vi pratade jaguarer och åt blå choklad ... och så vidare i en tio tolv rader.
Naturligvis helt obegriplig för alla som inte varit på kurs i Nässjö, känner till Angers, glömt alla biljetter på en hatthylla eller norpat en Le Figaro på Kastrup.
När jag kom tillbaka till kursen i Småland en månad senare tvivlade någon på dess surrealistiska värde eftersom den inte var skriven med automatskrift. Jag hade ju varit både vaken och nykter vid dess tillblivelse, om än utmattad av en lång resa och indränkt i surrealistiska möten av allehanda slag.
Hur viktig är då den automatiska skriften för surrealistisk poesi?

Det är ytterligare en fråga jag skulle vilja ställa till Octavio Paz.
Men kanske inte just nu.
Just nu funderar jag på hur länge Grimsvötn ska vara på dåligt humör.
Jökla vulkan!

Surrealism

När det blev klart att Vargas Llosa skulle få nobelpriset förra året skrev jag ett brev till honom och berättade om ett Möte med Ocatvio Paz, hans latinamerikanske diktarbroder.
Det var ett overkligt möte för mig, jag var inte så van vid att gå på möten med nobelpristagare på den tiden, det är jag fortfarande inte. På den tiden visste jag ännu mindre om hans poesi än jag gör idag. Jag bara tyckte om den. Det gör jag fortfarande. Ett av hans, i mitt tycke, vackraste texter är " Mitt liv med Vågen".





Den har jag väl läst några hundra gånger. Jag har läst mycket av Paz, men inte förrän rätt nyligen om honom. Han sägs ha varit surrealist, ha rört sin penna i utkanterna av surrealismen. Mer intressant tycker jag det indianska inflytandet är i hans diktning, han växte upp i det som en gång var aztekernas huvudstad Tenochitlan (Mexico City) och han har själv i många essäer berättat om det.
Den där lilla papperslappen som jag har hängade på kylskåpet - utdraget ur surrealismens manifest - är för mig besläktat med ursprungsbefolkningens filosofi. Jag uppfattar att det är den som senare tagits upp av mexikanen Juan Rulfo i boken Pedro Páramo; det är ingen större skillnad på de döda och de levande, det förflutna och framtiden. Och ännu idag går man i Mexico ut och pratar med de döda en gång om året, på De Dödas Dag.
Nästa gång jag följer med på en sådan utflykt ska jag fråga Octavio Paz (han gick bort 1998) om hur han ser på ett eventuellt släktskap mellan sitt lands ursprungskultur och surrealismen såsom André Breton manifesterade den. Kanske kommer han helt enkelt att svara så här:
Ja du, när André Breton kom till Mexico för första gången, långt efter att han hade skrivit sitt manifest, så utbrast han: Härregud, hela Mexico är ju surrealistiskt!!
Varför tyckte han det ? ska jag fråga.
Jo, för att det inte kom någon och mötte honom på flygplatsen!
Oj, ska jag svara då. Det hände mig också.

Och så ska jag berätta om när ingen kom och mötte mig på flygplatsen i juli 1982 för att han som skulle gjort det rymt till New York för stulna medel.  Mina medel. Det var ett förskott på en lägenhet jag betalat och min bankman Tårtan på Götabanken i Farsta fick rycka in som utredare och agent. Innan året var slut hade banditen Joaquín avslöjats och vad som sen hände med honom vet jag inte. Han kanske blev chef för någon bedrägerirotel någonstans.
Detta ska jag berätta för Octavio Paz och sen ska jag påminna om att det var hans syn på surrealism jag var nyfiken på. ´
Kanske han då refererar till vad han skrev i sin diktsamling Alternating Current:

"Surrealism is not a school of poetry but a movement of liberation ... A way of rediscovering the language of innocence, a renewal of the primordial pact, poetry is the basic text, the foundation of the human order. Surrealism is revolutionary because it is a return to the beginning of all beginnings. "

Surrealism på kylskåpet

Det hänger en handskriven lapp på mitt kylskåp.
Och jag med.



På lappen står det:

“ Everything induces the belief that there exists a certain stage of the spirit, in which life and death, the real and the imaginary, the past and the future, cease to perceived in contradiction. It would be vain to find any other motive in surrealism than the hope of determining this stage. “




Det är ett utdrag ur surrealismens manifest, signerat André Breton och Paul Éduard, citerat i The Times den 21 januari 1938.

Min handskrivna lapp är inte daterad. Jag kan ha skrivit den när som helst.
När som helst en solig lördag i början av juni 2007.
Det är den enda gången jag har varit på Moderna Museet i Paris och hittat ett utdrag ur surrealismens manifest på en utställningsvägg.



Förmodligen såg jag ut som en konst-konnässör-wannabe när jag stod där och skrev av texten, för strax efteråt blev jag uppbjuden till vernissage av en  annan konstkonnässör som smugit omkring i samma salar som jag.
Nästa lördag, sa han, och satte en inbjudan i handen på mig. Du ser ut att uppskatta sånt här. 
Tack, sa jag. Gärna.
Vi kan ses på caféet som ligger bredvid. Klockan fem?
OK, sa jag och tänkte att det där får jag väl fixa. Kan ju vara hur kul som helst att gå på vernissage med äkta fransk kultursnobb.
Vi ses, sa han.
Visst, sa jag och klottrade snabbt ner hans namn på baksidan av mina anteckningar.
Dagen därpå åkte jag hem till Sverige och redan vid bagagebandet på Arlanda hade jag glömt bort alltihopa.

Jag kom att tänka på det här idag när jag såg att det lilla bokförlaget Sphinx, med sin utsökta utgivning, har ett event ute på Facebook. På söndag firar de att de ger ut en nyöversatt utgåva av Surrealismens manifest.
I like!
Och mitt kylskåp firar att det nu under fyra års tid har haft en anteckning hängande in mot sin ytterdörr. Där står det: ” Richard, lördag, kl fem”