Visar inlägg med etikett Octavio Paz. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Octavio Paz. Visa alla inlägg

lördag 18 februari 2012

Om poeten själv får snöa

Ibland återvänder jag till de gamla poeterna.
Som idag.
Stod och famlade i bokhyllan, vilken röra.
Blundade och la fingret på en bokrygg.
Homero Aridjis diktsamling "Brev från Mexiko" i översättning av Lasse Söderberg.
Yes!
Jag minns hur jag räddade den från att hamna i en container när vi tömde radhuset i Tullinge.
Gulliga Tullinge, idag på allas läppar och löpsedlar, för det där rysliga dubbelmordet förra veckan.
Det är deckarfri helg, det inträffar så många andra rysligheter hela tiden, Melodifestivalen inte minst, och i Malmö har en kvinna brutalt bragts om livet.
Undrar hur det var när Homero Aridjis var i Malmö, han har skrivit lite om det i sina Brev från Mexiko, i dikten Vinter i Malmö:

Frysa ner ljuset
för att vakna en morgon
tusen år senare

Frysa ner ögonen som ser ljuset
för att drömma tusen år senare
i dess oåterkalleliga nu.

Frysa ner nuet,
frysa ner ljuset,
frysa ner ögonen som ser ljuset.

Homero Aridjis är inte så gammal som jag minns honom från min radhusläsning i Tullinge, han är född 1940. När jag googlade honom såg jag en artikel i The Guardian från någorlunda modern tid, 2009.
"Homero Aridjis ...  poet, novelist, environmental activist, journalist and diplomat known for his independence", skriver universalgeniet Wikipedia.

I så motto knyter Aridjis an till de äldre poeternas tradition, poeter som Octavio Paz, Miguel Angel Asturias och Pablo Neruda, de var diplomater och statsvetare hela bunten.

Jag mötte inga poeter bland diplomaterna i Genève förra helgen, den där yrkeskombinationen verkar inte vara så vanlig nuförtiuden, jag fick poeta för mig själv:

Genève, je neige
je laisse neiger tous mes flocons blancs
à la recherche de la neige déjà neigée


Livet som snöpoet är inte alltid lätt.
Väglaget just nu besvärligt, snö.
Allmänheten uppmanas hålla sig hemma.
Jag tar uppmaningen ad notam.
Kryper upp i soffan och vägrar se på Melodifestivalen.
Jag återgår till de gamla poeterna, även om de inte alltid är så gamla.



söndag 22 maj 2011

Diskbänksrealism vs. surrealism

Jökla vulkan!, skrev jag alldeles nyss till lilla Moster M. i ett meddelande på facebook. Det var väl en felskrivning om någon, ett uttryck av automatskrift, sådant som surrealisterna ägnade sig åt i fornstora dagar, somliga av dem under inflytande av absint och opium.
Själv går jag på äppeljuice och ägnar mig åt diskbänksrealism.




Det är inte ett dugg roligt, och ger mig inte mer att berätta än att jag har i storleksordning elva konservöppnare och fyra vitlökspressar och en hel låda full av grillverktyg.
Så jag fortsätter att surra lite om surrealismen.

Maya gjorde ett inlägg här, apropå prydnaderna på mitt kylskåp, och för att kunna svara på det skulle jag behöva sätta mig ner och läsa på, läsa igenom det där berömda surrealistiska manifestet. Men jag vet inte var jag har boken. Jag skulle behöva en omfattande husrannsakan för att hitta den i någon hylla någostans, och det orkar jag inte med, inte idag.
Men jag minns när jag kom över boken.

Det var en gång en höstdag för ett par år sedan.
Jag skulle till Flemingsberg för att ta tåget till Nässjö och tillbringa en helg på skrivarpedagogkursen.
I Tumba klev jag av tåget för att gå till banken, på banken var det kö, jag gick in på biblioteket som ligger bredvid för att fördriva tiden. På biblioteket såldes boken Det Surrealistiska Manifestet i en urgallringslåda. Det var rea på rea på rea. Den kostade mig en krona. Fyndet passade ganska bra för just den helgen skulle vi avhandla surrealismen på kursen. Jag åkte vidare till Flemingsberg och Nässjö, tillbringade en helg med mina kamrater där och sedan klev jag på tåget i Nässjö, för att resa vidare ner till Angers på tjänsteresa.
De sista orden maestro Siewert ropade åt oss innan vi skildes åt var:
"Se nu till att ni badar i surrealism, skriv er dikter och kom väl tillbaka om en månad". "Och du Lotta, kom ihåg att du har bakläxa på Jaguaren av Diktonius, ta det här exemplaret."
Jag ryckte åt mig det i farten, Jaguaren fick jag med mig, men inte biljetterna, varken tåg- eller flygbiljetterna, de blev kvar på hatthyllan.
På tåget hade någon lämnat en tidning i stolsfickan. Där stod det om pågående utställningar lite här och var i landet och i andra länder. Någonstans i världen pågick, eller skulle snart inledas, någonting med Man Ray. 
 Hade aldrig hört talas om människan.
På Kastrup tog jag en dagstidning vid gaten. Jag tror det var Le Figaro. Den var utrustad med en generös helgbilaga och tips på utställningar runt om i Frankrike och Paris. Inte fler, men heller inte färren än två av dem skulle visa surrealistisk konst och något slags event i anslutning till detta planerades också.
När jag kom fram till Angers var jag indränkt i surrealism, kändes det som.
Så checkade jag in på Hotel de France och såg att månadens utställning i foajén och de allmänna utrymmena utgjordes av .. ja, just det; en lokalt verksam konstnär som beskrevs som surrealist.
När jag kom in på rummet, vimmelkantig, sent om kvällen, satte jag mig och gjorde hemläxan till nästa möte i Nässjö. Jag skrev en surrealistisk dikt, och den blev riktigt kul.  André Breton satte sig i en gardin, jag tog med Elmer Diktonius till en kvicksandsbank vid Loirefloden och vi pratade jaguarer och åt blå choklad ... och så vidare i en tio tolv rader.
Naturligvis helt obegriplig för alla som inte varit på kurs i Nässjö, känner till Angers, glömt alla biljetter på en hatthylla eller norpat en Le Figaro på Kastrup.
När jag kom tillbaka till kursen i Småland en månad senare tvivlade någon på dess surrealistiska värde eftersom den inte var skriven med automatskrift. Jag hade ju varit både vaken och nykter vid dess tillblivelse, om än utmattad av en lång resa och indränkt i surrealistiska möten av allehanda slag.
Hur viktig är då den automatiska skriften för surrealistisk poesi?

Det är ytterligare en fråga jag skulle vilja ställa till Octavio Paz.
Men kanske inte just nu.
Just nu funderar jag på hur länge Grimsvötn ska vara på dåligt humör.
Jökla vulkan!

lördag 21 maj 2011

Surrealism

När det blev klart att Vargas Llosa skulle få nobelpriset förra året skrev jag ett brev till honom och berättade om ett Möte med Ocatvio Paz, hans latinamerikanske diktarbroder.
Det var ett overkligt möte för mig, jag var inte så van vid att gå på möten med nobelpristagare på den tiden, det är jag fortfarande inte. På den tiden visste jag ännu mindre om hans poesi än jag gör idag. Jag bara tyckte om den. Det gör jag fortfarande. Ett av hans, i mitt tycke, vackraste texter är " Mitt liv med Vågen".





Den har jag väl läst några hundra gånger. Jag har läst mycket av Paz, men inte förrän rätt nyligen om honom. Han sägs ha varit surrealist, ha rört sin penna i utkanterna av surrealismen. Mer intressant tycker jag det indianska inflytandet är i hans diktning, han växte upp i det som en gång var aztekernas huvudstad Tenochitlan (Mexico City) och han har själv i många essäer berättat om det.
Den där lilla papperslappen som jag har hängade på kylskåpet - utdraget ur surrealismens manifest - är för mig besläktat med ursprungsbefolkningens filosofi. Jag uppfattar att det är den som senare tagits upp av mexikanen Juan Rulfo i boken Pedro Páramo; det är ingen större skillnad på de döda och de levande, det förflutna och framtiden. Och ännu idag går man i Mexico ut och pratar med de döda en gång om året, på De Dödas Dag.
Nästa gång jag följer med på en sådan utflykt ska jag fråga Octavio Paz (han gick bort 1998) om hur han ser på ett eventuellt släktskap mellan sitt lands ursprungskultur och surrealismen såsom André Breton manifesterade den. Kanske kommer han helt enkelt att svara så här:
Ja du, när André Breton kom till Mexico för första gången, långt efter att han hade skrivit sitt manifest, så utbrast han: Härregud, hela Mexico är ju surrealistiskt!!
Varför tyckte han det ? ska jag fråga.
Jo, för att det inte kom någon och mötte honom på flygplatsen!
Oj, ska jag svara då. Det hände mig också.

Och så ska jag berätta om när ingen kom och mötte mig på flygplatsen i juli 1982 för att han som skulle gjort det rymt till New York för stulna medel.  Mina medel. Det var ett förskott på en lägenhet jag betalat och min bankman Tårtan på Götabanken i Farsta fick rycka in som utredare och agent. Innan året var slut hade banditen Joaquín avslöjats och vad som sen hände med honom vet jag inte. Han kanske blev chef för någon bedrägerirotel någonstans.
Detta ska jag berätta för Octavio Paz och sen ska jag påminna om att det var hans syn på surrealism jag var nyfiken på. ´
Kanske han då refererar till vad han skrev i sin diktsamling Alternating Current:

"Surrealism is not a school of poetry but a movement of liberation ... A way of rediscovering the language of innocence, a renewal of the primordial pact, poetry is the basic text, the foundation of the human order. Surrealism is revolutionary because it is a return to the beginning of all beginnings. "

torsdag 7 oktober 2010

Gratulationsbrev till Mario Vargas Llosa

Grattis Mario Vargas Llosa.
Felicidades!!

Jag tror inte du läser det här men jag är himla glad för att nobelpriset gick till dig. Jag är omåttligt förtjust i latinamerikansk litteratur. Den senaste boken jag läste av dig var den där om den stygga flickans rackartyg. Den var hur kul som helst, en riktig bladvändare! Fast om jag ska vara ärlig var det också den första. Shame on me. Hoppas i alla fall att du får riktigt kul när du kommer till Stockholm. Jag vet på ett ungefär vad som väntar dig, jag har varit med på ett litet hörn.
Fredagen den 7 december 1990 bad jag min chef om ledigt en eftermiddag. Som skäl angav jag att jag skulle på en mottagning med Octavio Paz, det årets nobelpristagare. Bättre svepskäl tyckte min chef sig ha hört, men när han förstod att det faktiskt var sant erbjöd han sig att skjutsa mig till Grand Hotel så att inte mina hårlockar skulle förolyckas i snöstormen eller ombord på pendeltåget.
På den tiden bodde Dame Maritza i Sverige, en eldfängd mexikanska, påfallande lik Frida Kahlo och gudmor till min äldsta dotter. Dame M. hade goda kontakter med sitt hemlands ambassad och när den ordnade en mottagning till nobelpristagarens ära fick även jag en inbjudan att delta.
Det var väldigt högtidligt – till en början.
Där stod han på ett podium, den store poeten och essäisten, på ena sidan flankerad av sin hustru som hade det soligaste leende jag någonsin sett,  och  på den andra sidan ett litet hov av något slag.
Vi som uppvaktade fick köa för att komma fram och ta nobelprisparet i hand, först Maestro Poet själv och därefter hans hustru. Det lilla hovet hälsade vi inte på och om hovet från slottet var där minns jag inte.
Framför mig i kön hade jag politiker, ambassadfolk, kulturnissar och kändisar. Bakom mig i kön hade jag politiker, ambassadfolk; kulturnissar och kändisar. Varje person presenterades av en presentörska som sa till nobelprisparet, till exempel:
- Señor Fulano de Sotano de Mogano, Macondos ambassadör i Stockholm.
När det blev min tur frågade presentörskan mig vem jag var, så att hon skulle kunna presentera mig. Jag fick en blixtsnabb identitetskris, men jag var ju inte där på uppdrag av min arbetsgivare, tänkte jag, även om det skulle ha låtit bra, så jag sa att jag var Lotta Håkansson, hemmafru i Tullinge. Och presentörskan presenterade mig:
- Lotta Håkansson, ama de casa, Tullinge, Estoccolmo.
Jag tror nästan jag neg när jag tog Ocatvio Paz i hand. Han log så varmt och gott och sa att han var förtjust, encantado. Det är ju sånt man bara säger, eller hur?
Sen sa jag, kortfattat och kärnfullt som bara en nervös svenska med munhäfta kan säga och som jag just skrev till dig :
”Felicidades”.
Och precis som Isabel Allende lägger både dina och Octavio Paz böcker under sin PC när hon skriver sina, för att era influenser ska flöda genom tangentbordet och ge avtryck i hennes böcker; har jag funderat i tjugo år på vilka influenser jag har tagit till mig efter mitt handslag med Octavio Paz på Grand Hotel den där snöiga vinterfredagen i början av december 1990.

Nej, det har jag inte. Nu överdriver jag, nu överdriver jag så där som jag tycker att din colombianske diktarbroder Gabriel Garcia Marquez brukar göra.
När han fick nobelpriset, vintern 1982, då var jag i Mexico och folk kom fram och framförde sina hyllningar till mig …  som om jag sutte i Nobelprisjuryn …
Vet du, jag skulle kunna prata i timmar om den latinamerikanska litteraturen.
Om du får en stund en över mellan mottagningarna (hoppas att den peruanska ambassaden fixar något riktigt kul för dig …) får du gärna höra av dig.
Jag vet inte riktigt hur vi ska få kontakt med varandra men det ordnar sig säkert.
Med vänlig hälsning
Lotta Håkansson, hemmafru i Angers, Frankrike.
P S
Jag har inget eget foto av dig, men jag hittade ett på nätet:

Källa: http://nobelprize.org/nobel_prizes/literature/laureates/2010/