För att vi ville se utställningen om Frida Kahlo på Arken utanför Köpenhamn

Jag såg mellan fingrarna och det jag såg mellan fingrarna på Moster M var små spritflaskor.
Det finns ögonblick i livet when a mother has to do what a mother has to do.
Se mellan fingrarna.
Det ögonblick det handlar om är när flygrädsla slår till.
Det hände i lördags.
Vi hade klivit ombord på ett plan, klämt oss ner, spänt fast oss, börjat taxa ut.
En röst sa:
This is your captain speaking.
Och sen sa han att det var fel på planet, det var en motorventil eller nåt sånt som inte uppförde sig som det skulle.
Det var bara att kliva av, gå till en annan gate, ställa sig i kö för att angöra ett nytt plan.
Det var då flygrädslan slog till hos Moster M med full kraft och hon sa att Nu Måste Jag, och så rusade hon iväg och jag tumlade efter.
I kassan på taxfree-butiken försökte hon lirka upp sitt boardingkort med nästippen, alla fingrar var upptagna av små spritflaskor.
Köpenhamn? sa damen i kassan. Då kan du inte handla det här.
Moster M rusade vidare till en bar mittemot ombordstigningskön, beställde snabbt ett glas vin, blundade och hällde i sig.

Jag vet hur det är, been there, done that.
Jag har tillbringat många år i flygrädslans förlamande töcken, men det var länge sedan nu.
Peppar peppar.
Peppar peppar, för jag vet att det kan slå till när som helst, utan förvarning. Som på en resa till Luleå. Det är kallt i Bottenhavet om man skulle trilla i. Eller över Amazonas. Där finns pirayor och anacondor.
Under många år kunde jag särskilja olika flygplanstypers motorljud från varandra. Det var en nödvändighet för att veta om jag hade anledning att vara rädd eller inte.
Jag skulle kunna skriva en hel bok om det, Fear of Flying.
Salig little Old må ursäkta men jag ärvde rädslan, jag fick den inympad i mig.
När jag understundom har sagt till Moster M att jag har varit en dålig mor och projicerat min egen rädsla till henne har hon protesterat, hänvisat till sin tidslinje som flygresenär och konstaterat att detta hos henne väcktes först i de sena tonåren, i direkt anslutning till skumpiga turer över de italienska alperna och en tur till St Petersburg med Vodka Airlines där stolarna hängde löst och allt handbagage for omkring i luften. Kabinpersonalen gick på sniskan, planet flög upp och ner och landade på ena vingen.
Efter det har jag tillåtit mig att se genom fingrarna när min dotter har hällt i sig både tequila och sockerrörsbrännvin strax före ombordstigning.
För den kan kännas som att gå till sin egen avrättning.
I know.
Det är ohyggligt förskräckligt att vara flygrädd.
Jag tackar alla mina gudar, mina gudinnor för att jag inte är det längre.
Peppar peppar.
Nåväl, vi kom fram till Köpenhamn och vi strålade samman med Lilla C som kom från staden där det alltid regnar, fast nu hade det visst snöat.
Vi tillbringade ett dygn tillsammans och det var så himla trevligt, dejligt och gemytligt på alla vis att vi genast bestämde att göra detta till en årlig tradition.
Döttrarna mina tog med mig till Tivoli, de tyckte det var på tiden att jag fick se det. Det blinkade och glimmade, ljusregn överallt, det var julmarknad med den lille glögg, vattenspel, ljusspel, skuggspel, karuseller och sockervadd, det var i allt, som Moster M uttryckte det: Fantasmagoriskt.
Sagolikt, illusoriskt, fantastiskt. 

  

I detta ett decembermörkt Köpenhamn kändes det som en smått surrealistisk upplevelse.

Frida Kahlo, ja. Vi ville se utställningen som pågår på Arken till mitten av januari, vi ville se den också. 

Jag tror jag samlar på Frida Khalo-utställningar och den här, den var också intressant.
Vi kom tidigt, vädret uruselt, inga köer, vänlig personal, vi njöt i fulla drag där vi vandrade runt mellan målningar, teckningar, fotografier och en (dokumentär)film som gick runt runt, en film där Frida själv arrangerade blommor i sitt hår och Diego Rivera regisserade hennes anletsdrag. Det var första gången jag såg honom live, så att säga. Han såg mer karismatisk ut än han annars framställs, inte bara en bufflig padda.

Utställningens starkaste inslag överlag var alla fotografier.
De mest spektakulära kanske de från badrummet i det Blå Huset (där de bodde, Frida och Diego).

Det var nu inga handdukar som hängde på krokarna på kakelväggarna. Där hängde korsetter. Och i ett badkar låg en benprotes.
I ett hörn av utställningslokalen på Arken hade man byggt upp ett par kaktusrabatter i samma blåa nyans som det Blå Huset i Coyoacán i Mexico City, här mot en fond av den nordiska naturen utanför fönstret. 

Det var så vilsamt utformat, med soffor och bord och låneböcker utlagda för den som ville fördjupa sig i konstnärinnans liv och konstnärsgärning.
Det bjöd in till en stunds betraktelse och jag slog mig ner. 

Mindes en resa till Skagen.
Och förstås, den när vi besökte det Blå Huset, way back.

Och där efteråt, i väntan på bussen; den buss som kunde förväntas komma nu eller mañana, tjejerna slog sig ner på trottoaren, sjönk ner intill väggen av det blå, av det intensivt kornblå huset.

Det var den känslan som det lilla pausutrymmet på Arken lyckats åstadkomma i nordisk tappning.

I alla fall med mig som medspelare.

 

Med sorgen rykande ur huvudet

Det mullrar borta i Tenochitlan, det som kallas Mexico City nuförtiden. Det är den gamle vulkanen Popocatepetl – det rykande berget – som låter meddela sig. Jag läste om hans senaste muller i DN häromdagen, men när jag letade efter några färska bilder hittade jag inga, inte heller något reportage som gav en djupare förståelse av det som nu sker.
Så jag ringde upp honom via Skype och frågade om han ville berätta lite om sin legend.
Det ville han.
Han sträckte på sig i kratern och började bullra.
Det var en vacker morgon, sa han. Gryningens gud låg utsträckt på en dröm. Den blå kolibrins sång singlade sig sakta ner genom slöjor av moln. Tiden bet sig själv i början. 

Jag hade just kommit tillbaka till min plats här i dalen efter lång tid i krig och jag såg fram emot att få återförenas med min käresta, Iztaccihuatl. Vi var unga och förälskade, hon var den vackraste prinsessa man kan tänka sig, dotter till en rik aztekkung. Jag var bara en vanlig soldat och man hade skickat ut mig att slåss så att hennes uppmärksamhet från mig skulle avledas.
Efter en tid sa man till henne att jag hade dött för mitt land.
Hon grät i många hundra år och när jag kom tillbaka fann jag henne orörlig.
Även jag grät, i många hundra år.
Till slut begravde jag henne under snö högt upp under himlarna.
Jag bestämde mig för att stanna här bredvid henne, för alltid.
Här är jag fortfarande.
Iztaccihuatl, min snövita sovande kvinna, är numera omskriven i guideböcker och hon berättar själv i Lonely Vulcano hur man går tillväga för att nå henne:
”Vill du ta dig upp till min panna börjar du klättringen vid fötterna, tar en första paus vid knäna, en övernattning i höfterna, meddelar bergsguiderna vid brösten, tar fram isyxor och rep när du når halsen, kämpar dig sedan upp bakom nacken de sista kilometrarna. Via min svårforcerade haka och dina första trevande försök att ta fäste i näsborrarna når du så småningom min panna.”
Jag är inte så förtjust i alla dessa människor som klättrar på henne, sa Popocatepetl, jag hade helst gjort det själv. Jag saknar våra danser och lekar innan vi blev vulkaner. Vi gör alla våra misstag här i livet, jag skulle inte ha dragit ut i krig, jag skulle enleverat henne och sen kunde vi ha levt lyckliga i alla tider.  Och ibland kan jag inte riktigt behärska mina känslor och just de senaste tjugo åren har varit svåra att hantera, frågor på det?

Nej, inga frågor på det. Jag tackade för samtalet, släckte ner Skype och det sista jag såg av honom var ett moln av sorg rykande ur huvudet. 

(digitaljornal.com)

Tidsfördriv

Så satt vi där med ett korsord i Allers, little Old och jag.
Julen överstökad, lilla C missade tåget till Oslo. Jag fick lyfta henne ombord på ett plan.
Moster M återvände till civilisationen med scooter i blick. Inte en björn hade hon fällt.
Hjälp mig nu, sa little Old. Här är en massa jag inte kan lösa i korsordet om mayafolket. Ixchel – vad var hon för en donna? Julgudinna, sälgudinna?
Mångudinna, sa jag. Så blir farfars rock en paletå istället för paletu eller paletä. Annars var hon faktiskt solgudinna också, men farfars rock var ingen paleto, så vi tar mångudinnan.
Jaha. Och här då, vad kallas den tidsenhet som nu fullbordat sin 13:e cykel?
Baktun, sa jag. Men det måste betyda att Ebba har namnsdag den 6 mars, inte Tova eller Tora. Vaktuner och Raktuner har jag aldrig hört talas om.
Vi säger väl det då, sa L.O och pekade ut nästa gåta.
På maya betyder Ku Kulcán den befjädrade … vad?
Ormen, mässade jag, den befjädrade ormen. Aztekerna kallade honom Quetzalcoatl.
Ja, det är klart, den boken har jag ju läst. 

Jag har också läst den, det är en rasande trevlig bok, ungefär som Röde Orm. Hans Alfredsson skrev den på … ?… 70-80talet. Den är inte så omskriven nuförtiden men förtjänar gott att läsas, perfekt jullovsläsning. Det var en gång två mayaindianer ….
Nå, fortsatte nu min mor, vad är det då för folk, som liksom maya, dyrkar denne befjädrade orm?
Ja men det sa jag ju. Aztekerna.
Ja det sa du ju.
På en liten bild av en liten mayagubbe som satt inkilad i en liten mayakalender listade vi ut korsordsmakarens egen lilla ordlek: Hjul Året Runt.
Fast det var i Allers.
Sen fyllde jag i resten, Yucatánhalvön, Belize och El Castillo.
Det var som fan, sa little Old.
Ja, sa jag.
Men jultradition på fyra bokstäver klarade ingen av oss.

Mayansk decembersaga

Det var en gång för 5126 år sedan ett gäng stenhuggare som stod i skogen på Yucatánhalvön och hamrade in figurer på några stenstoder.
De hamrade och hamrade. De hamrade in symboler som visade vad deras astronomer hade räknat ut genom att följa himlakropparnas rörelser i skyn.
Så kom en stenhuggarmästare och sa: ”Nu räcker det! År 2012 kommer vi att ha nått botten av den nionde underjorden och toppen av den trettonde himlen. Det räcker. Sluta hamra!
I samma skog, fast en bit bort, stod ett annat gäng stenhuggare och hamrade in samma figurer, på andra stenstoder.
De hamrade och hamrade och hamrade, deras stenhuggarmästare hade berusat sig på pulque och somnat. De hamrade därför vidare till tidpunkter långt efter 2012, kanske ända in i evigheten, vem vet?
Och så gick tiden, den brukar ju göra det.
Mayariket gick under, mayafolket lever vidare.
En dag kom spanjorerna farande över havet. De klev iland i närheten av en liten liten by som man idag kan åka på All-Inclusive till med Vingresor.
Spanjorerna hittade aldrig något guld och for därför vidare till Tenochitlan där de bjöds på middag hos aztekernas kung, Montezumas. Han höll hårt på sina dyrgripar – fågelfjädrar och jadestenar – men delade generöst med sig av skrotet, av sitt guld och silver.
Han bjöd på middag, stekt hund –Xoloitzcuintle – och tortillas och 52 rätter till.
Efter ett blodbad och diverse politiska förvecklingar avled Montezumas, eller Motecuhzoma Xocoyotzi som man visst säger nuförtiden om man vill undvika ytterligare politiska förvecklingar.
Aztekriket gick under, aztekfolket lever vidare.
En dag kom arkeologerna till Yucatán och de hittade just de stenstoder vars mayaglyfer över tideräkningen slutar år 2012 och det blev ett himla liv över planetens förestående död.
Och så är det fortfarande.
Men på fredag händer det, det vänder, solen vänder så sakta åter.
Om jorden går under eller inte, det vet väl ingen, det bara vänder.
Men se upp!
Runt nyår och en bit in i januari-februari brukar det finnas fantastiska sista-minuten-resor till Mayaland. Har ni möjlighet – res dit! Besök Tulum –

den plats som kallades Zaama av mayafolket.
Det betyder gryning. 

Papelito - sid II

Jag är kvar lite i chilisäckarna från gårdagens inlägg, jag fastnade där under kafferasten i morse när en kollega på besök plötsligt, och lätt förfärad, började uttala sig om mexikanska frukostvanor, om att trakteras med chili redan i den arla gryningen.
Vi känner inte varandra, jag vet att han är arkitekt och bor i Rotterdam, han vet att jag gillar att citera Einstein och att jag bor bakom den andra avfarten från motorvägen.
Det är ungefär så mycket vi vet om varandra, så visst blev jag nyfiken när han drog igång sitt brandtal om mexikanska frukostvanor, vilka erfarenheter hade han?
Han berättade om Zihuantejo, Guadalajara, Oaxaca och om det Cancún han hade mött för trettio år sedan och jag berättade om det Cancún jag hade mött för trettio år sedan.
Det var två helt olika ställen.
Jag hade rest runt och varit där och där.
Han hade också rest runt och varit där och där.
Men Zacatecas hade han aldrig hört talas om.
Inte så konstigt - det ligger just precis i mitten av ingenstans.
Det ligger på 2500 meters höjd över havet, det är en svinkall stad.
Har aldrig någonsin frusit så mycket som där, inte ens i Genève för en månad sedan.
Trots all den eldfängda chili jag bedövades med, där och då i Zacatecas, trots all den chili jag sålde till taqueriorna så att de skulle kunna ge bönderna en rejäl frukost med äggröra, stekta svarta bönor och en värmande chilisås, när de kommit tillbaka från sina första arla gryningspass ute på på de blånande agavefälten.

Jag har inte varit i Zacatecas sedan den 15 augusti 1984.
Bara detta lilla papelito är kvar - det med priset på chili i Zacatecas, 1983 - det som jag visade igår. På  baksidan denna enkla situtionsplan över chilisäckarna och lite annat plotter.





En bild över hur det såg ut där och då, över hur bilden ser ut idag.