Surrealism

När det blev klart att Vargas Llosa skulle få nobelpriset förra året skrev jag ett brev till honom och berättade om ett Möte med Ocatvio Paz, hans latinamerikanske diktarbroder.
Det var ett overkligt möte för mig, jag var inte så van vid att gå på möten med nobelpristagare på den tiden, det är jag fortfarande inte. På den tiden visste jag ännu mindre om hans poesi än jag gör idag. Jag bara tyckte om den. Det gör jag fortfarande. Ett av hans, i mitt tycke, vackraste texter är " Mitt liv med Vågen".





Den har jag väl läst några hundra gånger. Jag har läst mycket av Paz, men inte förrän rätt nyligen om honom. Han sägs ha varit surrealist, ha rört sin penna i utkanterna av surrealismen. Mer intressant tycker jag det indianska inflytandet är i hans diktning, han växte upp i det som en gång var aztekernas huvudstad Tenochitlan (Mexico City) och han har själv i många essäer berättat om det.
Den där lilla papperslappen som jag har hängade på kylskåpet - utdraget ur surrealismens manifest - är för mig besläktat med ursprungsbefolkningens filosofi. Jag uppfattar att det är den som senare tagits upp av mexikanen Juan Rulfo i boken Pedro Páramo; det är ingen större skillnad på de döda och de levande, det förflutna och framtiden. Och ännu idag går man i Mexico ut och pratar med de döda en gång om året, på De Dödas Dag.
Nästa gång jag följer med på en sådan utflykt ska jag fråga Octavio Paz (han gick bort 1998) om hur han ser på ett eventuellt släktskap mellan sitt lands ursprungskultur och surrealismen såsom André Breton manifesterade den. Kanske kommer han helt enkelt att svara så här:
Ja du, när André Breton kom till Mexico för första gången, långt efter att han hade skrivit sitt manifest, så utbrast han: Härregud, hela Mexico är ju surrealistiskt!!
Varför tyckte han det ? ska jag fråga.
Jo, för att det inte kom någon och mötte honom på flygplatsen!
Oj, ska jag svara då. Det hände mig också.

Och så ska jag berätta om när ingen kom och mötte mig på flygplatsen i juli 1982 för att han som skulle gjort det rymt till New York för stulna medel.  Mina medel. Det var ett förskott på en lägenhet jag betalat och min bankman Tårtan på Götabanken i Farsta fick rycka in som utredare och agent. Innan året var slut hade banditen Joaquín avslöjats och vad som sen hände med honom vet jag inte. Han kanske blev chef för någon bedrägerirotel någonstans.
Detta ska jag berätta för Octavio Paz och sen ska jag påminna om att det var hans syn på surrealism jag var nyfiken på. ´
Kanske han då refererar till vad han skrev i sin diktsamling Alternating Current:

"Surrealism is not a school of poetry but a movement of liberation ... A way of rediscovering the language of innocence, a renewal of the primordial pact, poetry is the basic text, the foundation of the human order. Surrealism is revolutionary because it is a return to the beginning of all beginnings. "

Gratulationsbrev till Mario Vargas Llosa

Grattis Mario Vargas Llosa.
Felicidades!!

Jag tror inte du läser det här men jag är himla glad för att nobelpriset gick till dig. Jag är omåttligt förtjust i latinamerikansk litteratur. Den senaste boken jag läste av dig var den där om den stygga flickans rackartyg. Den var hur kul som helst, en riktig bladvändare! Fast om jag ska vara ärlig var det också den första. Shame on me. Hoppas i alla fall att du får riktigt kul när du kommer till Stockholm. Jag vet på ett ungefär vad som väntar dig, jag har varit med på ett litet hörn.
Fredagen den 7 december 1990 bad jag min chef om ledigt en eftermiddag. Som skäl angav jag att jag skulle på en mottagning med Octavio Paz, det årets nobelpristagare. Bättre svepskäl tyckte min chef sig ha hört, men när han förstod att det faktiskt var sant erbjöd han sig att skjutsa mig till Grand Hotel så att inte mina hårlockar skulle förolyckas i snöstormen eller ombord på pendeltåget.
På den tiden bodde Dame Maritza i Sverige, en eldfängd mexikanska, påfallande lik Frida Kahlo och gudmor till min äldsta dotter. Dame M. hade goda kontakter med sitt hemlands ambassad och när den ordnade en mottagning till nobelpristagarens ära fick även jag en inbjudan att delta.
Det var väldigt högtidligt – till en början.
Där stod han på ett podium, den store poeten och essäisten, på ena sidan flankerad av sin hustru som hade det soligaste leende jag någonsin sett,  och  på den andra sidan ett litet hov av något slag.
Vi som uppvaktade fick köa för att komma fram och ta nobelprisparet i hand, först Maestro Poet själv och därefter hans hustru. Det lilla hovet hälsade vi inte på och om hovet från slottet var där minns jag inte.
Framför mig i kön hade jag politiker, ambassadfolk, kulturnissar och kändisar. Bakom mig i kön hade jag politiker, ambassadfolk; kulturnissar och kändisar. Varje person presenterades av en presentörska som sa till nobelprisparet, till exempel:
- Señor Fulano de Sotano de Mogano, Macondos ambassadör i Stockholm.
När det blev min tur frågade presentörskan mig vem jag var, så att hon skulle kunna presentera mig. Jag fick en blixtsnabb identitetskris, men jag var ju inte där på uppdrag av min arbetsgivare, tänkte jag, även om det skulle ha låtit bra, så jag sa att jag var Lotta Håkansson, hemmafru i Tullinge. Och presentörskan presenterade mig:
- Lotta Håkansson, ama de casa, Tullinge, Estoccolmo.
Jag tror nästan jag neg när jag tog Ocatvio Paz i hand. Han log så varmt och gott och sa att han var förtjust, encantado. Det är ju sånt man bara säger, eller hur?
Sen sa jag, kortfattat och kärnfullt som bara en nervös svenska med munhäfta kan säga och som jag just skrev till dig :
”Felicidades”.
Och precis som Isabel Allende lägger både dina och Octavio Paz böcker under sin PC när hon skriver sina, för att era influenser ska flöda genom tangentbordet och ge avtryck i hennes böcker; har jag funderat i tjugo år på vilka influenser jag har tagit till mig efter mitt handslag med Octavio Paz på Grand Hotel den där snöiga vinterfredagen i början av december 1990.

Nej, det har jag inte. Nu överdriver jag, nu överdriver jag så där som jag tycker att din colombianske diktarbroder Gabriel Garcia Marquez brukar göra.
När han fick nobelpriset, vintern 1982, då var jag i Mexico och folk kom fram och framförde sina hyllningar till mig …  som om jag sutte i Nobelprisjuryn …
Vet du, jag skulle kunna prata i timmar om den latinamerikanska litteraturen.
Om du får en stund en över mellan mottagningarna (hoppas att den peruanska ambassaden fixar något riktigt kul för dig …) får du gärna höra av dig.
Jag vet inte riktigt hur vi ska få kontakt med varandra men det ordnar sig säkert.
Med vänlig hälsning
Lotta Håkansson, hemmafru i Angers, Frankrike.
P S
Jag har inget eget foto av dig, men jag hittade ett på nätet:

Källa: http://nobelprize.org/nobel_prizes/literature/laureates/2010/