Praktisk poesi

Slagregn mot rutan, schlager på rutan.
Det är bara jag och jag ikväll.
Passar på att pyssla, pysslar med power point.
Om man googlar ” power point farligt” får man träff på en artikel i SvD från 2005.
Jag visste det! – jag hade läst det någonstans, för länge sen.
I artikeln framhålls det förrädiska med grafer och tabeller i power point, de ser så sanna ut.
Jag pysslar mer på konceptuell nivå med guld och gröna visioner, inga grafer, inga siffror, jag föredrar figurer som bollar och pilar, figurer med lite guldkant på.
Beroende på vad betraktaren sen har i sina ögon uppfattas mina bilder som precis vad som helst. För det mesta hialösa. Ofta sanslösa. Vettlösa, speciellt det där med guldkanten.
Jag kanske ägnar mig åt power-point-projiceringar; vill nog gärna se mig själv som en figur med guldkant.
En gång var jag det – det var när barnen var runt tio och vi lät oss aurafotograferas på ett flumjippo i Gallerian.
Vi fick med oss varsitt foto där våra auror framträdde.
Min var guldgul.
Jag visade upp fotot för min djupt religiösa svärmor och framhöll likheterna mellan mig och Jesus. Hon chockades svårt över min hädelse och sa att jag var alldeles galen.
 
Jag har försökt använda rita-på-white-board-tekniken också.
En gång ritade jag en beslutsstruktur som kom att få formen av en gris.
Ingen minns budskapet, alla minns grisen.
Så istället för att pyssla vidare med power point som konstform överväger jag nu att avinstallera den dritten och börja med poesi istället.
Ord är mycket enklare, Word är mycket enklare.
Inga guldkanter, inga grisar.
Jag skrev en gång en jobbdikt.
Jag hade mina barn i tankarna, alla gånger under deras uppväxt som de frågade vad jag jobbade med och jag inte kunde förklara.
Idag tänker jag mig den som introduktion till en metod jag pysslade med då, en metod som fortfarande pysslas med på bruket.
Istället för en power point.

Frågor kring min nuvarande arbetsplats
Vad jobbar du egentligen med ?
 Låt mig svara metamodellariskt
jag identifierar vilka in- och utobjekten är
och vad de egentligen håller på med
det är inte säkert att de alltid är så värdehöjande
jag sätter dem på blåa fiskar och gula kvadrater
och ritar en pil emellan
sen hamnar de på en bit byggplast
fästa med små gummibitar
jag övervakar ryggraden – den må icke brytas!
till mitt förfogande har jag några simbanor
och plats för överliggande styrningsmekanismer
rollerna har formen av streckgubbar
(aldrig några streckkvinnor trots att vi är nio på avdelningen)
resurserna liknar svarta solar
om jag vill kan jag lägga till fler färger
orange för allmänna upplysningar
och rött för sånt som är riktigt problematiskt
det är en analysmetod väl värdig ett kokt ägg
till och med trestjärniga middagar
mousserande vin med hjärtformade bubblor
business modelling kallar vi det på vårt koncernspråk
men vilken är affären och vem är modellen?
det är sådana frågor vi försöker besvara

Ibland önskar jag att jag var hårfrisörska
det förstår alla vad det är

Det

Min förnamnsnamne skrev idag i DN om alla goda bokfynd man kan göra på loppis och på Myrorna och jag kan inte annat än hålla med.
Så under lördagsrundan stoppade jag återigen in huvudet på Myrorna i Skärholmen och kom ut med en aztekisk solkalender bakom glas och ram.
Den kan vara bra att ha, när vet jag inte.
Och jag hittade en bok om poesi i aztekernas tid, den kan alltid vara bra att ha. 

Ändå, jag ville ha något nytt, det fanns det inte så mycket av där, Frödings samlade och Bo Setterlind i alla ära men …
En bit bortanför Myrorna ligger En Annan Bokhandel vars lager av Roberto Bolano jag tömde för en tid sedan.
Jag gick in där, och i ett undanskymt hörn fann jag poesihyllorna, två tre stycken; knappt en tredjedel av Myrornas voluminösa utbud men det var där jag fann det.  Det – av Inger Christensen. 

Det och en pinfärsk samling av en CD Wright som jag också läste om i DN i dag och som väckte min nyfikenhet. 

Bokhandlaren och jag kom i samspråk medan kortläsaren rasslade.
Jag förstod att det inte var så ofta en kund köpte Det, eller annan lyrik. Det var väl kanske ingen nyhet men det visade sig vara värre än så.
Innan jag gick visade mig bokhandlaren färsk statistik över läsningen i världen.
Där ligger Finland i topp, i gott sällskap av Storbritannien och Tjeckien, Tyskland och, om jag minns rätt, även Sydkorea.
I botten på läslistan ligger Kina och Indien, tätt följda av Brasilien och Mexico.
Om den gamle azteken Nezahualcoyotl hade fått ta del av den här statistiken skulle han nog blivit alldeles förtvivlad. Som både kung och verksam poet såg han till att ge diktkonsten en framträdande plats i sitt 1400tals-samhälle. Lyckligtvis slapp han uppleva den dag spanjorerna brände deras böcker på bål.
Och förhoppningsvis skulle han ändå känt sig lite stolt över att hitta sina dikter på en hylla på Myrorna i Skärholmen, dikter som först återberättats ur minnet av överlevande azteker under sent 1500-tal, därefter nedtecknats på deras eget språk, nahuatl, med latinska bokstäver, därefter tolkats och översatts till spanska så sent som under förra århundradet och så, slutligen, överförts till svenska av Anders Ruuth i hans bok Blommor, Dans och Gudar.

Denna kulturskatt kostade mig tjugo kronor.
Om CD Wright, Fånge hos Mjuka ord, når upp till den 308-kronorsklass den såldes i, återstår att uppleva.

Och svenskarnas plats på läslistan?
Femte, från botten.

Och årets pristagare i litteratur är .....

Är det inte nu i början av oktober som vi får veta vem årets nobelpris i litteratur går till?
Jag tittade in på nobelprize.org men där fanns ännu inget datum.
De kanske inte har bestämt sig, de kanske håller på att babbla och förhandla för fullt.
Undrar hur snacket går.
Undrar om det överhuvudtaget vore möjligt att en poet fick gå på middag på stadshuset även detta år. 
Jag gillar ju den där grabben från Australien, Les Murray. Och jag gillar den där grabben från staterna, John Ashbery.
Fast vi träffas ju aldrig.
Det finns andra grabbar jag träffar och en del av dem ska jag snart gå på middag med, på stadshuset.
Undrar vad jag ska ha på mig, härregud, det är hög tid att börja fundera på det.
Frisyr, skor, smycken.
Jag ska inte få nobelpriset, så mycket vet jag.
Men jag ska få en klocka i guld.
Och precis som för de flesta av nobelpristagarna så kommer jag bara att gå på den middagen en gång i mitt liv.
Men om jag, till skillnad från nobelpristagarna, hade varit mitt bruk troget under ett kvarts sekel i obruten rad, så skulle jag få gå dit år efter år, från och med nu.
Men det har jag inte, jag har skrapat ihop några år här och några år där, och plötsligt har det blivit tjugofem, sammanlagt, härregud.
Så då får jag bara vara med en gång, i år. 
De som är stammisar där, de har berättat att det här årliga evenemanget, det är för serveringspersonalen som ett genrep inför Nobelfesten.

Om jag nu lägger mig an med lite storhetsvansinne så kan jag kalla mig poet.
Jag har ju diktat hur många julklappsrim som helst, som det här:
” Till mina lilla dotter Lotten Caroline:
När du vill känna dig vällingfri och fin
tänkte jag på dig, lilla småbarnsamma
tänkte ungefär detsamma
som till Malin Johanna
karibisk kaffesumpshealing
hawaiiansk honungshealing
ett slags japansk sushifeeling”

Jag minns inte vad det var för julklapp som hörde till poemet, det var kanske en ansiktsmask med vinägermalda riskorn från H&M.

Och även om detta lyriska mästerverk inte riktigt når nobelprisklass så ska jag i alla fall gå på en nobel fest på stadshuset och där taga emot ett stycke guld. 

Jeanette Winterson - en storfavorit

I början på veckan fick jag frågan om jag läst något av Jeanette Winterson.
Ja, svarade jag, nästan allt. Och sen pratade jag oavbrutet i en halvtimme.
I torsdags tog vi oss till Kulturhuset, väninnan, hennes döttrar och jag.
Moster M hade varit självklar i sammanhanget. Med mitt goda minne har hon lagt beslag på en icke oansenlig del av min Wintersonsamling.

Men hon hade sina hästar att ta hand om.
Vi andra tog oss till Kulturhuset för vi ville höra Jeanette Winterson berätta om sin senaste bok på svenska: Why be Happy when you can be normal?
Inget i mitt sällskap hade ännu läst något av JW ännu.
Jag avundas dem djupt.
Jag vet inte om man kan recensera ett författarframträdande.
Om man kan det, så är jag ändå inte förmögen att göra det.
Det var roligt, lärorikt, svindlande, underhållande, gripande, halsbrytande, tänkvärt, intressant, poetiskt, precis som hon skriver. 
Efteråt sa mitt sällskap att de blivit mest tagna av hennes inledning i en tidig bok:
” Why is the measure of love loss?” 

Ett statement vars innebörd författarinnan själv, numera, decennier senare, inte längre tror på.
Mitt eget favoritcitat är den här inledningen, ur Powerbook:
" To avoid discovery I stay on the run. To discover things for myself I stay on the run". 

Nästa gång Jeanette Winterson kommer till en plats nära er: Gå dit!

Ikväll intervjuades JW i Babel av Jessica Gedin.

Jag vet inte om man kan recensera en författarpresentation, jag kan det inte, den var kort och gott super, supernajs.

Hoppas att hundratusentals fler än de tusentals som var på Kulturhuset såg Babel ikväll.
För er som missade det : Se reprisen, se det på SVT Play. 

En haiku och en tanka

En haiku till kvällen

solen rinner ner
söker stillhet och svalka
sjunker ner i sjön

kan bli en tanka efter solnedgången

solen rinner ner
söker stillhet och svalka
sjunker ner i sjön

med bilderna från igår
så sjungande  i minnet

Med konsten som hjälp

Hittade ett mejl i lådan i morse. Läste:
”Hur är det ?  Jag ringde och ringde igår – inget svar. Och inget blogginlägg när jag kom till jobbet nyss och öppnade datorn.”
Men jag hade bara dragit norröver och räddat en akvarell från ett osäkert öde i Mayas ateljé.

Den målades i Roccalbegna,  2003.
Jag var där på målarkurs. 
Inte för att måla utan för att hålla i paletten åt Maya när hon målade.
Lärde mig blanda färger, turkisk umbra nummer 14 och grekisk kremsevit nummer 11, sådana hemligheter.
Den här akvarellen målades dock av en annan kursdeltagare, Monica Holm.
Jag köpte den av henne, hon la in den i plast åt mig och jag bar den på huvudet hela vägen hem.
Där ställde jag den, fortfarande i sin plast, ovanpå ett praktfullt indiskt skåp.
De passade bra ihop, akvarellen och det indiska skåpet och de passade in i det stora huset.
Men så flyttade jag.
Maya sa:
Nu tar jag hem akvarellen till ateljén och ser till att den får en passe-partout och en ram. Här försvinner den väl i flyttröran.
Ok, sa jag.
Det var för fem år sedan.
Sedan dess har livshändelser inträffat.
Jag har just sålt det indiska skåpet på Blocket, liksom mina stora höga bokhyllor, jag har rivit och slitit för att få ljus och rymd, för att få plats med mera konst.
Maya har också flyttat, från en hel gård, och hon har bytt ateljé.
Nu kommer jag och hämtar Roccalbegna-akvarellen, sa jag i luren igår, så att den inte försvinner i flyttröran.
Ok, sa Maya.
Och så blev det, jag drog norröver, klev in i ateljén och slog mig ner i en fåtölj.
Vi pratade konst, vi såg på konst, vi pratade.
Vi klappade hennes hund Gucci, vi åt sushi och drack té på rostat ris och vi pratade hemlisar, precis som för 49 år sedan.
Fast då åt vi inte sushi, utan delade en skogaholmslimpa på mitten med en liten yxa och sen drack vi té på påse till. 
Och ingen hund hade vi.
Vi är precis lika unga nu som då, det är ingen skillnad, varken större eller mindre,  vi har bara fått lite patina, lite shabby chic så där,  silverumbra nummer 55.
Nu står i alla fall akvarellen här hemma, utan indiskt skåp, utan ram och passe-partout.
Men jag tänker att det är aldrig för sent för sånt fix, jag grejar det i morgon.


På hemvägen, på den ödsliga E4:an söderut, kom ett minne från den där konstresan över mig,  det om min egen utveckling som konstnär.....
En dag fick jag en duk och en pensel och till låns även en målarkniv.
Snabbt rusade jag genom gränderna till den lilla affären i byn som sålde mortadella och mjölk och citronlikör och där köpte jag mängder av färger på tub, tror de hette guacho. ( Eller är inte det cowboys från Argentina? Och har jag kanske berättat det här förut?)
Strunt samma.
Jag förvandlades till ett ivrigt förskolebarn, försattes som i trans, satt och målade timme ut och timme in under en pergola, bland klättrande vinrankor och doftande rosor.
Mitt i det toskanska landskapet.
Jag målade en rosa pyramid med en grön jaguar. 
Inte särskilt toskanskt men genuint naivistiskt.
Och jag målade detta, mina vänner, denna vulkanseglats, detta mitt Mästerverk:

Konstkursen avslutades med en vernissage.
Alla i trakten var inbjudna, alla vi kursdeltagare ( läs: alla de andra kursdeltagarna) hade gjort inbjudningsaffischer och satt upp i byns alla gränder och affärer, på busstationer och trädstammar.
Alla kom.
Polismästaren och kommunalrådet och skolläraren och krögarna och bibliotekarien och alla andra, de kom med sina familjer och släktingar och vänner och bekanta och bekantas bekanta.
Vi drack lokal spumante och åt snittar på vildsvin som vår traktör hämtat hem från marknaden i Siena tidigt om morgonen och tillrett efter sekelgamla hemliga familjerecept.
Lokalpressen var där, bilder togs, intervjuer genomfördes, artiklar skrevs.
Men jag sålde inte.
Jag var väl för dyr.
Mitt master piece vandrade istället vidare till en utställning på ett bibliotek i Uppsala. Tror den hette något i stil med ”Konstresa till Roccalbegna”
Tyvärr kunde jag inte vara med vid den vernissagen.
Och inte sålde jag.
Jag var väl för dyr.
Får nöja mig med att ha varit på vandringsutställning och, så att säga, ha ställt ut bredvid etablerade konstnärer som Monica och Maya.
Skulle kanske tillfoga detta mitt CV, i alla fall sätta det på självförtroendets kreditkonto på något vis. 
Jag behöver det idag.
Det var en dag full av bekymringar, som lilla C säger på svorsk, på jobbet idag.
Behöver peppa mig själv.
I julklapp fick jag, just av lilla C, ett antal mayanska dockor, och idén är, om jag minns rätt, att man lägger dem under huvudkudden, och vips har alla bekymringar försvunnit när man vaknar.

Och medan mayadockorna verkar under min kudde kan jag ha Den Vackraste av Böcker ovanför näsan, den aztekiska poesin.

Så, det ska nog reda sig med de där bekymringarna.