Just nu ….

… läser jag Himlen brände, Ib Michaels senaste.
Ib Michael som jag avgudar men som inte längre tycks översättas till svenska.
Jag är några kapitel på väg, det krävs lite extra koncentration att läsa danska men jag tycker det flyter på rätt bra ändå.
Bättre än förra boken jag tog mig igenom på hans modersmål, Midt År, och dessförinnan, mitt första tragglande försök: Atkinsons biograf.
Inbillar mig att det är min kamp med norskan, med bergensiskan som faktiskt börjar ge resultat.
Jag är smått förundrad, jag trodde olikheterna mellan danska och norska skriftspråken var så mycket större.
Jag tror här att jag menar skillnaderna mellan danska och bokmål.
Läsvärt är det hur som helst, hela Himlen Brände. Jag gläds som ett barn att det går så pass lätt.
Jag kan, jeg klarer det, som hon säger, lilla Milla som blir fyra om några veckor.
Jeg klarer det sjölv.
Alla ord förstår jag förstås inte i Ib Michaels mustiga prosa – den blommar till ibland på samma vis som lilla Millas.
När hon nyligen kom farande med flyget över bergen från Bergen för att fira jul hos mormor i Stockholm konstaterade hon, att hon varit högt där uppe i verdensrummet.
Kanske heter det så på norska. Luftrum, världsrum, rum, rymd …
Snart vet jag. För med sig i bagaget hade lilla Milla 2,75 kilo bok, en julegåva till mig från sina farföräldrar:

Norsk etymologisk ordbok med ”over 12000 ord og deres opprinnelse!”
Mon Dieu, vilket magnifikt praktverk.
1920 sidor.
I 7 avdelningar.

Och med tabeller och uppställningar med prefix och suffix och referenser till våra grannspråk, fornspråk och stamspråk.

Fascinerande.
Det är en Yann de Caprona som satt ihop det här miraklet, en polyglott av rang med en sju åtta språk på sitt samvete.
Mellan det danska och det norska har jag läst en svensk roman av Lars Ardelius och Carin Svensson. Hammarens slag och hjärtats, en historisk berättelse om när de första vallonerna kom till Uppland. 

Den utspelar sig vid tiden då drottning Kristina fortfarande funderade på om hon skulle abdikera eller inte.
En av huvudfigurerna, Martin Corneille, blir änkling redan under den vådliga båtresan från Amsterdam till Öregrund. Några år senare vill han gifta om sig med änkan Claire och låter meddela sin mor, Mor Antoinette, via ombudet Mäster Louis:
”Martin vill att Mor ska lika henne. Han vill trolova sej med henne”.

Talade man på det viset på den tiden?
 Lilla Milla säger det ännu idag: Jag likar gröt och fiskekakor och jag likar min prinsessballong.
Och några planer på att abdikera från prinsesslivet ser hon inte ut att ha.

På tur med Stockholm Literature

Så vistades vi ute i litteraturen idag, Moster M och jag.
Stockholm Literature.
Ah, det var riktigt mysigt.
Vi vimlade omkring där tillsammans med kultureliten, drog in aromen av bokhögar som verkade kommit direkt från tryckeriet.
Vi köpte några travar.
Lyssnade på poesi, det var uppläsning vid ettiden och vi smög in där. Trodde det var ett gäng nya poeter som skulle läsa, men det var Dramaten-skådisar som läste kända texter, bl a av Kristina Lugn och hennes historia om en som var gift med Herman och dog av valium.
Prost var där med sina Madelaine-kakor, Tranströmer med en skog och Gunnar Ekelöf. En operasångerska.
Det var trevligt, tummen upp.
Det visade sig vara ett program man kör på Lejonkulan under hösten och vi sa till varandra att det måste vi gå på.
Shoppade loss i shopen, julklappar en masse, det är förrädiskt förförande att kliva in där.
Jag sa till Moster M att henne kunde jag ju inte köpa julklappar till, och att jag har en annan plan, fast sen köpte jag en Monika Fagerholm till henne i alla fall, för det är favoriten och favoriten var där och vi var där och lyssnade på favoriten när hon talade med Jan Kjaerstad som var favoritens favorit.
Vi blev glada och upprymda, de samtalade så trevligt och spirituellt.
Auditoriet var nästan fyllt, det satt en massa människor med anteckningsblock och pennor, de kommer nog att fylla kultursidor och bloggar de närmaste dagarna och det ser jag fram emot att läsa.
Nästan en hel dag tillbringade vi däruppe på Skeppsholmen och tiden bara gick.
Ibland gick vi ut och gick, trampade omkring bland nedfallna kastanjeblad.
Jag kom över det sista exemplaret av Wislawa Szymborskas ”Nog nu” – hennes sista dikter översatta av Anders Bodegård.
Men afrikanerna missade vi.
Festivalen fortsätter i morgon och om jag är morgonpigg, innan jag ska vidare ut på bio och andra saker, så kanske ….
Det gav mersmak, jag hoppas festivalen har kommit för att stanna.
Nästa år ska jag i sådana fall läsa på programmet bättre, planera lite bättre.
Ta in på hotell Skeppsholmen en hel helg, köpa biljetter i förväg, ta med ett par bekväma skor, bli ständig medlem på Moderna muséet, se surrealistutställningen – ja det ska jag göra, och det rätt snart.
Stockholm är fantastiskt, idag är jag lokalpatriot och ser fram emot julhelgen när lilla Milla kommer på besök.
Jag tror jag ska visa henne skulpturerna av Niki de Saint Phalle, jag tror hon kommer att gilla dem. 

Bild från Wikimedia commons

Alice

Klockan var halv tre på eftermiddagen.
Jag satt och löste världsproblem tillsammans med en kollega.
Det plingade till i datorn.
Ett reklammejl med rubriken ”Årets nobelpristagare i litt...”
Jag pep till, härregud, det hade jag totalt missat, det var alldeles för intressanta världsproblem vi ägnade oss åt.
Alice Munro.
Grattis Alice, grattis Kanada, grattis till Akademien som för trettonde gången lyckats vaska fram en kvinnlig pristagare, hoppas det blir fler i framtiden, ynka tretton kvinnor är väl ganska pinsam statistik, tycker ni inte?
Det får erkännas, jag har inte läst mycket av denna Master of Contemporary Short Stories.
Jag gick loss på några noveller i somras, men jag får nog gå loss på några till, för helt övertygad blev jag inte.
Men jag har nog fel.

I födelsedagspresent tidigare i år fick Little Old en bok skriven av Alice Munro – För mycket Lycka. Den följde med den sista flytten i början av september och jag ställde den i ett kokboksställ på bordet nära sängen så att det skulle bli lättare att läsa. Det fungerade inte så bra.
Jag läste högt.
Det fungerade inte alls.
Jag läser för fort.
Så boken hamnade till slut i en bokhylla i rummet. 
En dag såg jag att boken var borta.
Jag vill gärna tro att det var ett extrainkallat nattvak som nallat den; en litteraturfantast som skrev på en magisteruppsats : ” the importance of litterature as nursing principle in palliative care and evidence for practice”.
Efter alla juvelstölder var jag, är jag, lite överkänslig mot inbrott hos äldre.
Men Alice Munro, och en titel som För Mycket Lycka – helt ok.

Inspiration

Det var marknad på torget i byn intill under helgen och jag kom hem med en påse vars innehåll, tror jag, kan portioneras ut som julklappar.
Även bokhandeln höll marknad.
Jag kunde förstås inte låta bli att fylla en säck med allt möjligt trevligt.
En och annan julklapp kanske.
En och annan klapp på axeln till mig själv, lite läsgodis.
Antar att många av er redan har hört talas om – och kanske även läst – Bea Uusmas verk ”Expeditionen : min kärlekshistoria”.
Vilken läsning!
Jösses anåda!
Spännande som en thriller, ett gripande stycke poesi, formidabel typografi.
Vid sidan av kartor och tabeller samsas tre olika fonter på boksidorna, beroende på vad som avhandlas och med vilken berättarröst och det är bara så underbart alltihopa. Det ger liv åt verket, skärpa och kontraster.
Vilken bok.

Jag är helt tagen, betagen, stänger av telefonen, drar ur alla sladdar ur alla kontakter, drar ner persiennerna, beväpnar mig med öronproppar.
Stören mig icke, ty jag läser om Andrée och Fraenkel och om Nils Strindberg och hans fästmö och om Spetsbergen och Nordpolen och om drömmar och vindar och isar och trikiner och isbjörnar.
På Nordpolen är det så, läser jag (in), att all Tid. Är. Samtidig.
Ja, det är klart, tänker jag när jag tänker efter.
Sen förändras den. Tiden.
Om jag tar en meter söderut, en meter västerut, en meter.
Expeditionen rör sig på rörlig is.
Efter sex veckor med slit och släp och slädar, många timmar om dagen, efter sex veckor på rörlig is uppgår den mätbara förflyttningen till 22 kilometer sydvart.
Ungefär så mycket som jag förflyttar mig när jag åker till jobbet.
Och tillbaka.
På tjugo minuter.
Varenda vardag.
Det har hänt att jag har stannat i Gränna på väg hit och dit, ganska ofta till och med och jag har varit på Andréemuséet. Fast det var ett tag sen sist, en tjugo år sen eller nåt.
Men jag tror det är dags för en stop-over där snart igen.
För lite längre söderut, på Arken utanför Köpenhamn är det en utställning på gång med verk av Frida Kahlo. 

Jag funderar över varför det alltid är utställningar på gång med Frida Kahlos verk under den mörka, kalla årstiden.
Göteborg, förra året i januari.
Lille, förr-förr-förr….- förra året, i januari.
Köpenhamn, pågår till mitten av januari nästa år.
Men mörkret faller om ett par veckor och innan dess hinner jag inte.
Fast jag har fått upp mina Frida Kahlo-gardiner igen, det har jag, de har legat i malpåse en bra stund. 

Hoppas jag snart får upp mig själv också, tänker jag, jag har också legat i malpåse en bra stund.

Lya Luft

Vi for ner till Guarujá för att tillbringa några dagar på stranden.
Jag behöver något att läsa, sa jag.
I en liten liten boklåda utanför en liten tidningskiosk hittade jag ett exemplar av Lya Lufts Perdas & Ganhos.
Lya Luft är en mycket uppskattad person här i Brasilien med en stor produktion bakom sig av poesi, barnböcker, noveller, romaner och krönikor.
Hon har också översatt en mängd klassiker, bl a Rilke och Virgina Woolf.
Själv säger hon (ungefär) så här om sitt skrivande:

“Jag fascineras av det komplicerade. Samtidigt som jag uppskattar det enkla i livet; familjen, naturen, har jag också ett öga for det svåra, livets skuggsida. Min litteratur kommer aldrig att handla om “ så gifte de sig och levde lyckliga i alla sina dagar. “Min litteratur föds ur konflikter, svårigheter, isolering. “

Perdas & Ganhos är en tankebok, en pratbok, en stilla strandpromenad.
Dessbättre finns den på engelska både hos Bokus och Adlibris med titeln Losses and Gains och jag rekommenderar den å det varmaste.

Pärlor

Jag läser inte deckare brukar jag ju säga, fast det gäller förstås inte islänningen Arnaldur Indridasson. Dessvärre har jag redan läst alla hans böcker som finns på svenska och min isländska är urkass – det är väl i stort sett bara två ord som har fastnat: simi och snyrting. Det första betyder telefon, egentligen tråd. Det andra betyder toa, vad det egentligen betyder vet jag inte.
Men nu är det sommarlov, regnet hänger i luften, åskan hänger över sjön och i trädgården hänger en hängmatta.
Tänkte att jag skulle ägna mig åt lite personlig utveckling och avveckla mina snobbfasoner genom att läsa invecklade deckarintriger.
Jo Nesbö lär vara känd för att bygga upp komplexa sådana.

Eftersom jag i all litteratur är totalt ointresserad av all slags plot tänkte jag att hans förstlingsverk Fladdermusmannen kunde vara en lagom utmaning. 

Och om jag nu skulle stifta bekantskap med Harry Hole var det väl lika bra att göra det från början. 

Redan några sidor in i boken dök det upp en kvinna som ”skrattade ett pärlande skratt” .

Jag rös, men fortsatte ändå.

Kvinnan kom tillbaka några hundra sidor senare och skrattade pärlor igen.
Men, det är ju inte för det poetiska rådbråkandet man läser deckare, resonerade jag och tänkte att jag i alla fall skulle få lära mig lite om Norge, lilla Millas hemland.
Fast jag hamnade i Australien, i Sydney och fick en kunskapsdos om aboriginer i stället, det var inte så dumt som infotainment.
Sen dog folk på löpande band.
Stickspår lades ut åt alla håll och kanter, långt bort till Brisbane och djupt ner i Sydneys undre värld.
Jag somnade flera gånger och när mördaren till slut avslöjades sa jag till mig själv – var det han? och undrade hur många hundra sidor tidigare han dök upp första gången och i vilket sammanhang.
Efter dagens läsprojekt måste jag ändå säga att jag har kommit långt i min personliga utveckling. Jag är inte längre den som säger att jag inte läser deckare för att upprätthålla min image som snobb, det är för att jag inte kan hålla ihop alla trådar.
Kanske är jag en obotligt urusel deckarläsare.
Nu har jag uppföljaren Kackerlackorna här också.
Den lär inte ta mig en meter närmare Norge den heller, den utspelar sig i Thailand.
Får se om jag blir frälst efter den, det beror lite på vilka irrvägar dessa kackerlackor kommer att ta och hur många pärlande skratt som kommer att skrattas.
Men först ska jag ge mig på  "De obotliga optimisternas klubb" av Jean-Michel Guenassia.  Den beskrivs som en briljant pärla.