Konstsöndag

Maya kom hit för hon ville se lite konst.

Det var rätt snabbt gjort.

Jag ville också se konst, så vi åkte till Edsviks konsthall, det tog resten av dagen, lunch och kaffe inklusive.

Först Salvador Dalí.

Även om man inte är surrealist, eller surrealism som Dalí själv sa att han var, så är jag övertygad om att det finns något för alla smaker i den här mycket smakfulla utställningen.

Skulpturerna, smäckra, vackra, stilfulla.

 Teckningarna som ni ser hänga längs väggarna här – roliga att se, men skulpturerna, det var skulpturerna som nockade mig. 

Bara de är värda en resa, jag tror jag går dit en gång till, ifall jag missade något.
Utställningen håller på till den 5 augusti.

Tvärs över gården såg vi något helt annat, Erik Cedervall, never heard of, never seen before, så jag fick läsa på. På konsthallens hemsida presenteras han så här: ”Erik Cedervall tillhör en grupp svenska konstnärer som under åren
närmast före och efter 1950 fick sin utbildning vid Konsthögskolan i
Stockholm genom den dynamiske och tekniskt mångsidige målarprofessorn Sven Erixson.
1949-50 bedrev Cedervall även studier i Paris som franska statens
stipendiat.
Utlandsresorna fortsatte 1954 via ett specialstipendium för mosaik i
Italien och han har även långt senare vidgat sitt kunnande inom framför
allt muraltekniker och grafik – mestadels koppartryck och litografi.”

I nästa utställningssal föll vi i trans tillsammans, Maya och jag. Jag kunde ha köpt hela utställningen och skaffat ett eget galleri ute i trädgården, ett orangeri med utsikt mot sjön och konsten av Chea Thien Soong, från Malaysia.
Jag knäppte och knäppte tills batteriet i kameran säckade ihop och jag måste släpas ut för klockan var fem och personalen ville gå hem. 

Men vi hann med en titt in i ”Stallet också, där hängde en samling lite mer figurativ konst, älgar i skogsbryn och hägrar i vattenbryn, inte så mycket att höja på ögonbrynen åt, dock  en effektiv kontrast i den utställande konstnärskvartetten.

Men Dali och Chea Tien Soog ….wow!
Har ni vägarna förbi, stanna till.
Har ni inte vägarna förbi, gör er en omväg.
Det är värt det, jag lovar.

Med konsten som hjälp

Hittade ett mejl i lådan i morse. Läste:
”Hur är det ?  Jag ringde och ringde igår – inget svar. Och inget blogginlägg när jag kom till jobbet nyss och öppnade datorn.”
Men jag hade bara dragit norröver och räddat en akvarell från ett osäkert öde i Mayas ateljé.

Den målades i Roccalbegna,  2003.
Jag var där på målarkurs. 
Inte för att måla utan för att hålla i paletten åt Maya när hon målade.
Lärde mig blanda färger, turkisk umbra nummer 14 och grekisk kremsevit nummer 11, sådana hemligheter.
Den här akvarellen målades dock av en annan kursdeltagare, Monica Holm.
Jag köpte den av henne, hon la in den i plast åt mig och jag bar den på huvudet hela vägen hem.
Där ställde jag den, fortfarande i sin plast, ovanpå ett praktfullt indiskt skåp.
De passade bra ihop, akvarellen och det indiska skåpet och de passade in i det stora huset.
Men så flyttade jag.
Maya sa:
Nu tar jag hem akvarellen till ateljén och ser till att den får en passe-partout och en ram. Här försvinner den väl i flyttröran.
Ok, sa jag.
Det var för fem år sedan.
Sedan dess har livshändelser inträffat.
Jag har just sålt det indiska skåpet på Blocket, liksom mina stora höga bokhyllor, jag har rivit och slitit för att få ljus och rymd, för att få plats med mera konst.
Maya har också flyttat, från en hel gård, och hon har bytt ateljé.
Nu kommer jag och hämtar Roccalbegna-akvarellen, sa jag i luren igår, så att den inte försvinner i flyttröran.
Ok, sa Maya.
Och så blev det, jag drog norröver, klev in i ateljén och slog mig ner i en fåtölj.
Vi pratade konst, vi såg på konst, vi pratade.
Vi klappade hennes hund Gucci, vi åt sushi och drack té på rostat ris och vi pratade hemlisar, precis som för 49 år sedan.
Fast då åt vi inte sushi, utan delade en skogaholmslimpa på mitten med en liten yxa och sen drack vi té på påse till. 
Och ingen hund hade vi.
Vi är precis lika unga nu som då, det är ingen skillnad, varken större eller mindre,  vi har bara fått lite patina, lite shabby chic så där,  silverumbra nummer 55.
Nu står i alla fall akvarellen här hemma, utan indiskt skåp, utan ram och passe-partout.
Men jag tänker att det är aldrig för sent för sånt fix, jag grejar det i morgon.


På hemvägen, på den ödsliga E4:an söderut, kom ett minne från den där konstresan över mig,  det om min egen utveckling som konstnär.....
En dag fick jag en duk och en pensel och till låns även en målarkniv.
Snabbt rusade jag genom gränderna till den lilla affären i byn som sålde mortadella och mjölk och citronlikör och där köpte jag mängder av färger på tub, tror de hette guacho. ( Eller är inte det cowboys från Argentina? Och har jag kanske berättat det här förut?)
Strunt samma.
Jag förvandlades till ett ivrigt förskolebarn, försattes som i trans, satt och målade timme ut och timme in under en pergola, bland klättrande vinrankor och doftande rosor.
Mitt i det toskanska landskapet.
Jag målade en rosa pyramid med en grön jaguar. 
Inte särskilt toskanskt men genuint naivistiskt.
Och jag målade detta, mina vänner, denna vulkanseglats, detta mitt Mästerverk:

Konstkursen avslutades med en vernissage.
Alla i trakten var inbjudna, alla vi kursdeltagare ( läs: alla de andra kursdeltagarna) hade gjort inbjudningsaffischer och satt upp i byns alla gränder och affärer, på busstationer och trädstammar.
Alla kom.
Polismästaren och kommunalrådet och skolläraren och krögarna och bibliotekarien och alla andra, de kom med sina familjer och släktingar och vänner och bekanta och bekantas bekanta.
Vi drack lokal spumante och åt snittar på vildsvin som vår traktör hämtat hem från marknaden i Siena tidigt om morgonen och tillrett efter sekelgamla hemliga familjerecept.
Lokalpressen var där, bilder togs, intervjuer genomfördes, artiklar skrevs.
Men jag sålde inte.
Jag var väl för dyr.
Mitt master piece vandrade istället vidare till en utställning på ett bibliotek i Uppsala. Tror den hette något i stil med ”Konstresa till Roccalbegna”
Tyvärr kunde jag inte vara med vid den vernissagen.
Och inte sålde jag.
Jag var väl för dyr.
Får nöja mig med att ha varit på vandringsutställning och, så att säga, ha ställt ut bredvid etablerade konstnärer som Monica och Maya.
Skulle kanske tillfoga detta mitt CV, i alla fall sätta det på självförtroendets kreditkonto på något vis. 
Jag behöver det idag.
Det var en dag full av bekymringar, som lilla C säger på svorsk, på jobbet idag.
Behöver peppa mig själv.
I julklapp fick jag, just av lilla C, ett antal mayanska dockor, och idén är, om jag minns rätt, att man lägger dem under huvudkudden, och vips har alla bekymringar försvunnit när man vaknar.

Och medan mayadockorna verkar under min kudde kan jag ha Den Vackraste av Böcker ovanför näsan, den aztekiska poesin.

Så, det ska nog reda sig med de där bekymringarna.

Böcker om Frida Kahlo

Efter utställningen i Göteborg har jag varvat min förkylning och alla de där isländska böckerna med några om Frida Kahlo.
En av dem, Att Trotsa Smärtan, består av en samling brev hon skrev.
Brev till den förste pojkvännen, brev till Mexikos president, brev till alla sina nära, till de kära.
Att läsa den här epistelsamlingen är ett sätt att närma sig konstnärinnan, hennes liv och vedermödor.





Ett annat är att läsa Slavenka Drakulics roman ( roman?) Till Sängs Med Frida.




Den kryper djupt in under huden på Frida på ett annat sätt, författaren gör sig allvetande och talar om för oss vad Frida kände där och då och vad hon tänkte och kände vid olika tillfällen.
Som om jag, läsaren, vore Frida med Frida, vilket jag inte är.
Verkets litterära kvaliteter har hyllats i recensioner men jag känner ett smått obehag.
Var det verkligen just så Frida Kahlo kände just där och just då?
Efter att ha läst brevsamlingen Att Trotsa Smärtan kan jag tänka mig att det kanske det var så.
Kanske inte.
Vilka källor har Slavenka Draculic använt?
Har hon suttit i Frida Kahlos gula kök i det blå huset och druckit konjak med henne?
Tagit emot hennes förtroenden väninnor emellan?
Sannolikt inte.

Sannolikt har Slavenka Draculic läst Hayden Herreras omfattande biografi över Frida Kahlo.



Den innehåller utdrag ur brev och anteckningar, berättelser och betraktelser, bilder och fotografier.
Det är en omfattande biografi som på klassiskt manér också sätter händelser och skeenden i ett historiskt perspektiv.
Och den jag utan tvivel hade störst behållning av.

Kahlo och Courrèges

Som det snöade när vi kom till Göteborg, till Götaplatsen, till kön som skulle leda oss in till utställningen med verk av Frida Kahlo och Diego Rivera.



Det var utställningens sista helg och alla var där, precis alla, vi hade kommit från Stockholm och Köpenhamn, från Oslo och Linköping.



Och vi väntade tålmodigt i modden.



Men så, för en stund förflyttades vi till kontnärsparet Rivera och Kahlos uttrycksfulla och bitvis säregna bildvärld, Frida Kahlos i synnerhet, självporträtten med aporna, de förkolumbiska smyckena, den yviga klädseln och den omgivande frodiga grönskan, köttiga frukter, dagboksblad och brev, små teckningar och dikter.
Och genom alltihopa löper hennes dramatiska livsöde med bussolyckan, operationerna, sjukuhusvistelserna,
smärtorna, missfallen, aborterna, konjaken, alla turerna med maken Rivera, älskarna, konsten, måleriet, resorna, de politiska händelserna, utställningarna, revolutionen och Trotskij, konstnärsvännerna och de alltid lika trofasta sällskapen; de aztekiska nakenhundarna.

Jag är glad över att vi kom i väg på den här utställningen, det var mödan värt att vänta där i modden, att vänta där i kön som så sakta sakta ringlade sig fram mot biljettluckan.

Det var till och med värt att tappa rösten, jag ska inte skylla på utställningen, min röst var bräcklig redan när jag klev på tåget i går morse, en larvig förkylning tänkte jag, en förkylning som igår kväll accelererat till den grad att jag valde en balja varmt té till kalvytterfilén istället för ett mustigt rött vin.

I morse stod solen hög och luften var klar.
Promenad? frågade A.
Ja, väste jag.
Röhsska muséet?
Jag nickade.
Vi knallade dit och gick rakt in, ingen kö, ingen inträdesavgift och ett alldeles förbaskat trevligt ställe.
Där fanns bland annat, bland allt japansk, kinesiskt och svenskt femtiotal en brandgul klänning.
Jag föll nästan i trans, i nostalgisk igenkännartrans.
Oh, viskade jag. Det måste vara en .. en ... vad han nu heter ... du vet vem jag menar ...

Apropå det vi pratade om igår, svarade A., att glömmer namn vid 50 + ... !?
Jamen det är ju inte klokt, väste jag, jag hade en byxdress som jag älskade, tidigt sjuttiotal, benvitsbeige, det kan inte ha varit en byxdress av honom, för jag var tretton och hade femtio kronor i fickpeng, men den här klänningen och min byxdress ... de liknar varandra .... och hans parfym - vad hette den - den har försvunnit från marknaden, som jag älskade den, jag kunde satsa mina sista hundralappar på den, tänk om den gick att köpa idag, vem var det, vad hette han den där designern?





Courrèges, ja visst, så hette han. Men vad hette parfymen?

*

Vi knallade tillbaka till stationen och tåg tåget hem, det gick 1542.
Vi satt i bistron och jag försökte säga ett och annat lite då och, med varierande framgång.
1829 klev jag av och sopade fram bilen från snömassorna.
Körde hem.
Vad hette parfymen?
Här hemma på gården hade grannbonden kört ett varv med traktorn och börjat bygga en snöhög.
Vad hette parfymen?
Google, google, vad skulle jag göra utan dig?
Empreinte, svarade google, parfymen hette Empreinte.

Söndag med Monet

Jag kommer inte iväg till Moderna, det blir ingen Monet för mig, ingen Turner och ingen vad-han-nu-hette som ingen jag vet hade hört talas om, inte jag heller.

Istället sätter jag på TV:n och hamnar rakt in i slutet av ett program om Monet.

Jag ser några näckrosbilder.



och drar mig till minnes några stilla söndagseftermiddagar i Paris.
Det finns ett litet museum där, Musée Marmottan, jag vet inte hur välkänt det är, eller hur många som vallfärdar dit som jag gjorde under det där Parisåret när jag var arton och söndagarna evighetslånga.
Där finns ett ljust ovalt rum, där finns en näckrossamling av Monet.
Där kunde jag strosa i timmar och bara njuta.
Musee Marmottan.

Någon gång ska jag ta mig till hans trädgård i Giverny, men det blir inte idag.

Grått och Gult

Måndag.
Novembermörker.
Stockholmsmurker.
En månad kvar till det mörkaste midvintermörkret faller.
En månad kvar tills det vänder.
Längtar efter snö för att få ljus.
Längtar inte efter snö, snöra kängor och skotta.
Längtar till en karibisk playa med kiselvit sandstrand.
Längtar ingenstans, vill bara sitta uppkrupen i soffan och titta på stearinljus.
Det ljusaste ljuset avger just nu bakgrunden på den här skärmen.
Bokstäverna vecklar ut sig som flugben, tunna Times New Roman.

Tittade ut genom ett fönster i morse.
Det var under ett möte.
Såg en bro, den var grå, mörkt betonggrå.
Under bron en klunga björkar med löven kvar.
Gula löv.
Så kom ett tåg farande på bron.
Det var var lika grått som bron men loket var gult.

Snubblade hem i mörkret.
Tog uti med en hög papper och fotografier.
Baby M behöver foton på sin svenska släkt till barnehagen i Bergen.
Fastnade i högen.
Hittade en teckning med min signatur.
Varför har jag sparat den?
För att den är grå och gul ?
För att den skulle passa in här idag?
Nä, knappast.
Bilden är trettiotvå år gammal.



Jag  lovar att min talang inte har utvecklats under de trettiotvå år som förflutit efter dess tillblivelse.

Men teckningen väcker ett minne.
Det är från dagis, från invänjningen med Lilla C.
Vi sattes att rita tillsammans en stund, barn och föräldrar.
Hon ritade och jag ritade.
Sen tog föreståndaren Frida hand om alla bilder, hon var konstnärlig ledare för den där övningen.
Dagen därpå fick jag, som enda förälder, se mitt konstverk hänga där tillsammans med alla barnens.
Frida hade signerat den: Lilla C.

Konstrunda på tjänsteresan

Jag sitter här och funderar över mina tjänsteresor till Nederländerna.

Första gången var nog 1991 och kollegan M och jag reste iväg en tidig lördag morgon, gjorde Amsterdam upp och ner och shoppade. Vi gick en gata upp och samma gata ner och när vi var tillbaka på utgångsplatsen hade jag skaffat mig en ny garderob inklusive hatt och paraply. Vi åt på en indonesisk restaurang, satt en hel natt i en bar och drack gin och tonic och pratade med holländare.
På måndag morgon tog vi tåget upp till Zwolle men av själva tjänsteärendet och av staden minns jag inget.
På kvällarna satt vi på Café de Paris, jag tror det hette så, och drack mera gin och tonic och pratade med flera holländare.
Men det var för tjugo år sedan.

I veckan bodde jag återigen på hotell Pillows och lyssnade på musik i musikanläggningen och satt på golvet i lotusställning för att hitta mitt inre lugn och bli så där mindful som det är så populärt att vara nuförtiden.
Jag satte på mig mina Power Walking och marscherade runt i rask takt i den tysta kvällen och folktomma staden och tänkte att det är ju inte klokt, här har jag kommit och gått och åkt fram och tillbaka och varit på möten och träffat en massa folk och haft intressanta uppdrag och trevliga ärenden under tjugo års tid men inte en enda gång har jag tagit mig en ledig eftermiddag eller lagt in en semesterdag eller gjort någonting för att se vad min tjänsteförrättningsstad har att bjuda på.
Och inte ett ord holländska har jag lärt mig.
Detta är tjänstefel, gravt tjänstfel.

Men den här gången bjöd veckan på en oemotståndlig chans att se stadens museer och några gallerier. Jag fick en timme till övers och eftersom de kulturella inrättningarna stänger redan 1700 stängde jag brutalt ner datorn och kastade mig ut i det konstnärliga vimlet.

På museum de Fundatie pågick en exklusiv utställning, neoklassiskt måleri från Liechtenstein, mest porträttmålningar, alla såg likadana ut, utom en gubbe som såg ut som Gustaf III, vilket det inte alls var.
En museivakt kom fram till mig och sa att jag inte fick ha kappan under armen och att jag inte fick fotografera utställningen, bara på nedervåningen där de permanenta utställningarna visades.
Det första jag såg där var det här, målat av en Charley Toorop, född 1891 i Katwijk och död 1955 i Bergen.

 
Så han flyttade också till Bergen tänkte jag och så tänkte jag på Baby M som vi det här laget varit emigrerad i en månad och väl jollrar på flytande Bergensiska.
Men den där Charley Toorop kanske inte alls flyttade till Norge, jag tror det finns ett Bergen i Belgien också.

Innan jag reste fick jag veta att det tryck ”Chevalier et Acrobat” jag har av Marino Marini inte är värd mer än ett par tre hundralappar. Jag blev rätt glad över det, för hade det blivit värderat i miljonklassen hade jag blivit frestad att sälja det, och jag tycker mycket om mitt lilla tryck.
Museum de Fundatie har en skulptur som Marino Marini gjort, föreställande Igor Stravinsky:




Den som blir nyfiken på skulptören kan bege sig till Marabouparken i Sundbyberg där han också lär vara representerad.

Slutligen mötte jag mig själv, ett skulpturalt självporträtt som renderade mig dubbel runda i mina marschkängor senare på kvällen.


Se själva, konstnärinnan heter Charlotte.

Vit amaryllis

Helg!
Thank God.
I morgon är det lördag och jag ska bjuda på en vit middag. Det blir en fond av snö och vit amaryllis:
En vit duk på bordet, vita tallrikar, vita servetter och pilgrimsmusslor och en skvätt vitt mousserande vin över musslorna just i serveringsögonblicket.
Vaniljsorbet och vit choklad.
Kaffet serveras vitt med lite vitt portvin till.
Läste ett gammalt  recept i DN, en mästerkock från Trouville brukar koka ihop en liter torr cider till bara några matskedar som han sedan ringlar över pilgrimsmusslorna. Och sen gör han en sås på,  ja, vad det nu var.
Jag har mitt havssalt från Guérande, smör, grädde, den vita gudomliga basalmicovinägern, ett par vitlöksklyftor och några champinjoner, så jag kokar väl ihop det. Under tiden det kokar ska middagsgästerna hjälpa mig att hänga tavlor. Det är nu en gång i tiden fastslaget att jag inte ens har förmågan att slå i en spik, så jag kallar in expertis och det brukar bli väldigt trevliga tavelhängningar och middagar.

Går här i mina funderingar kring det tilltänkta kryp-in-closet jag berättade om för några dagar sedan. Detta lilla krypin har jag sedan dess, i min fantasi, gjort om till en artonhundratalsboudoir. Nu vet jag inte riktigt hur en boudoir såg ut på artonhundratalet -  jag vet inte ens hur man stavar till boudoire - så jag är väldigt fri i mitt skapande.
Tror egentligen det skulle räcka med en schäslong  klädd i djupt hallonröd sammet, med en dragning mot det vinröda. Bredvid ett litet bord i valnöt och intartia i päronträ. En duk med på-plats-knypplade brysselspetsar på bordet, en gnistrande kristallkaraff med bärnstensrött vin, Amarone. Ett par tunga kristallglas och utanför fönstret står riddaren i sin uniform och har sadlat av sin häst och kliver in genom boudoirfönstret.
Jag tar emot honom i skenet av en oskariansk ljuskrona där ingen ser en dag äldre ut än tjugofem.
The rest is future.

Så vad ska jag med en kryp-in-closet, när jag kan lätta på korsetten i min boudoir och när jag kan inreda en hel walk-in closet i alkoven i köket?
Min lägenhet är ett virrvarr av prång och alkover, jag upptäcker nya möjligheter varje dag. Just nu står det ett noll till tre IKEA-paxar på rad längst ner i köksalkoven. Tänkte klä in dem i någon häftig tapet så blir det som en fondvägg. Tänkte mig tapeter med motiv av Marilyn Monroe eller något tibetanskt vattenfall eller kanske lite turkisk vallmo.
Vi får se vad Prassel och Trassel anser om saken när de kommer och äter pilgrimsmusslor med sin matte i morgon.
Och vad Tante I. säger, hon är så att säga mer uppvuxen på taxar än på paxar och pudlar.
Professionella inredningsbloggare brukar ha ett fotografi på hur det såg ut före – innan de påbörjade projektet som ledde till mirakel och underverk. Nu ska jag låtsas att jag är en professionell inredningsbloggare. Detta, mina vänner, är min framtida artonhundratalsboudoir, så som den ser ut idag:

 

Tavlan som hänger ovanför Bureau Malm (Blocket för IKEA, sent 2000-tal) är gjord av Ulrika Wistrand.
Jag köpte den av henne på Taxinge slott för några år sedan och jag är väldigt förtjust i de rosaröda rosennyanserna.
Mer konst av Ulrika kan ni se här:

Projekt Paxinge – de tre garderoberna i köksalkoven – ska jag fundera lite till på.