Nu Ska Jag

”Det finns många anledningar att göra tågresan Oslo–Bergen.
Att tågsträckningen är en av världens vackraste är ett skäl.”
Så skrev GP i ett resereportage för ett par år sedan.
De skrev ingenting om att ett av skälen också kan vara en liten jäntas bemärkelsedag. Först hade jag inte tänkt åka. Sen ångrade jag mig. Sen ändrade jag mig. Sen funderade jag om. Sen bestämde jag mig. Och rev upp beslutet.
Det rev i hjärtat, hon fyller ju ändå fyra år och har hyrt hela barnehagen och bjudit in alla. Jag vet inte hur många alla är. Några hundra? Ett par tre tusen?
Det är kanske lika bra jag inte vet, så att jag inte vet vad ger mig in på.
Men jag vet vad jag ger mig upp på för att ta mig dit.
Höjder, svindelhöjder.
När lilla C var här över jul och gick runt sjön – vår vackraste tur i närområdet- sa hon: ”Det är skönt att komma hit och vila ögonen i den här lagom vackra naturen, att inte allt är så förbannat vackert hela tiden, i Bergen blir man ju liksom trött i andäktigheten.”
Nå.
Det är väl tur att det alltid regnar där, även när det inte regnar. Jag lovar att det ger en välbehövlig paus i allt det fagra när regnet piskar en om fötterna och rinner in i nacken.
Nu ska jag för andra gången i mitt fyraåriga liv som mormor åka tåg till Bergen. Förra gången fegade jag ur, klev på nattåget i novembermörkret, såg ingenting av de svindlande höjderna.
Men den här gången så. Ska. Jag. Utmana. Mig. Själv.
Det var i ärlighetens namn inte mitt uppsåt.
Mitt uppsåt var att komma fram klockan 1500.
Och då passade tåget bra, det kommer fram 1459.
Det är ett TBV, ett låghastighetståg, det tar 7 timmar att tillryggalägga avståndet från Oslo som uppgår till 49,3 mil.
Jag förbereder mig mentalt med att frossa i svindlande klipp på youtube. Trolltungan. Preikostolen. Hardangervidda.
Pratar med folk som gjort resan, de förstår inte vad jag pratar om.
Svindel? Rädd för höjder?
Äsch, man ser ändå ingenting om inte ljuset och väderbetingelserna är de rätta, om man inte sitter i tågets färdriktning vid en fönsterplats, eller om man åker baklänges och sitter på gångplats.
Och tja. Om man bara tittar på klipp från just det här tåget som gått mellan Oslo och Bergen verkar det inte alls så farligt.
Rena barnleken.

Om att slita upp kameran vid rätt tillfälle

Att jag aldrig kommer på att slita upp kameran vid rätt tillfälle.
Som när jag var på modevisning tidigare idag och Little Old Lady gick modell på Babels Hus, när sjukhuskorridoren förvandlades till en catwalk och de andra damerna på avdelningen förtjust klappade i händerna.
Till och med en och annan gammal murvelgubbe vaknade till och fick något som liknade liv i ögonen. 
För där kom min lilla mamma med rullatorn framför sig, ett strålande leende och solsken i blick, iförd den mest tjusiga kreation man kan tänka sig, en figursydd klänning i en vacker djuplila nyans och infärgningar i lindblomsgrönt.
Vilken fägring, tänk så mycket lite färg kan göra mot en annars så gråblek fond av landstingsrockar och medhavda foppatofflor. 
Nu, sa jag till morsan, när hon provat färdigt klänningen, nu kan du ge dig ut på äventyr, se det som en veckas semester där, på den där andra Strandgården. Men lova mig att du inte bär foppatofflor till.
I morgon bär det iväg.


Och inte heller kom jag på att slita upp kameran när jag stannade till hos Dame E på en kopp kaffe på hemvägen. Hennes blick när jag frågade hur veckan i Italien hade varit var oslagbar.  
Katastrof, sa hon, och slog ut händerna i en yvig gest, total katastrof! 
Oj, svarade jag och såg jordbävningsscener framför mig, inställda jobbmöten, omkullkastade planer, allmänt trassel.
Min väska försvann på nervägen, sa hon och den är fortfarande borta.
Hon gestikulerade vilt, viftade med armar och ben, mycket italienskt, liksom för att visa hur mycket borta väskan var, och hur långt borta. Förmodligen i Sibirien.
Och väskan är alltså fortfarande borta, sa hon, och nu har det gått en vecka. 
Oj, sa jag och spärrade ögonen i henne och sa uppfordrande: Nu kollar du bums hur mycket du får handla för på försäkringen, för en gång, det var en gång …. 


Jag skulle på en konferens i Nice och där stråla samman med kollegor som kom resande från Angers. 
Jag kom till Köpenhamn med ett fakirplan, landade i ett par fotvänliga power walks kl 0700 och skulle vara i Nice till lunch, ta en promenad på stranden, svida om och checka in på konferensen vid tvåtiden.
Men i Köpenhamn hade en vild strejk brutit ut just klockan 0700 och jag fick göra Kastrup under drygt tolv timmar.
Köpte några livsnödvändigheter, ett par skor, lite att ha under, lite att tvaga mig med, och en blus.
Halv ett på natten, omdirigerad via Frankfurt, landade jag i Nice.
Utan väska.
Den kom dagen därpå, ungefär samtidigt som konferensen var slut.
Så åkte vi ut till flygplatsen, mina kollegor från Angers och jag. Vi skulle nu resa tillbaka dit tillsammans alla tre.
Vi landade på Orly.
Vid bagagebandet kom en uniformerad Air France-representant och sa, beklagande, att några väskor tyvärr var kvar i Nice. Vilkas?
Min, och mina två kollegors. Och ett par till, inalles fem.
Dig kan man ju inte resa med, sa de, och skrattade gott.
Men de vågade ändå ta med mig i bilen ner till Angers och påföljande morgon klev jag ut på boulevarden för att köpa lite kläder. Jag gick inte till mina favoritställen, jag gick till de lite billigare.
Efter två dagar kom våra väskor – för det var den tid Air France behövde på sig för att köra ut bagage till Landsbygden.
Morr.
Mais bon.
Jag fick ett litet tillskott till min garderob och när jag kom hem skulle jag göra upp mitt försäkringsärende.
Oj, det var inte mycket du handlade, sa försäkringsagenten.
Det visade sig att jag kunde ha gått in på mina favoritbutiker och köpt halva kollektionen. Kanske hela. 
Så, sa jag till Dame E., lär av mina misstag. 
Nu kollar du vad du har för limit på försäkringen. Och sen ger du dig ut och shoppar loss! Har du tur har du väskan hos dig om några dagar. 
Jag hoppas det, svarade E. För vet du, av någon outgrundlig anledning fick vi för oss att slita upp kameran och ta bilder av bagaget innan vi lämnade dem på Arlanda. Som om vi hade en föraning. De skulle ju iväg på en rätt udda rutt, våra väskor, till Rimini via Rom och Berlin. Och hem via Warszawa. 
Kanske man skulle ta för vana att slita upp kameran både innan man stänger väskan och innan man släpper iväg den på bagagebandet, tänkte jag.

Med konsten som hjälp

Hittade ett mejl i lådan i morse. Läste:
”Hur är det ?  Jag ringde och ringde igår – inget svar. Och inget blogginlägg när jag kom till jobbet nyss och öppnade datorn.”
Men jag hade bara dragit norröver och räddat en akvarell från ett osäkert öde i Mayas ateljé.

Den målades i Roccalbegna,  2003.
Jag var där på målarkurs. 
Inte för att måla utan för att hålla i paletten åt Maya när hon målade.
Lärde mig blanda färger, turkisk umbra nummer 14 och grekisk kremsevit nummer 11, sådana hemligheter.
Den här akvarellen målades dock av en annan kursdeltagare, Monica Holm.
Jag köpte den av henne, hon la in den i plast åt mig och jag bar den på huvudet hela vägen hem.
Där ställde jag den, fortfarande i sin plast, ovanpå ett praktfullt indiskt skåp.
De passade bra ihop, akvarellen och det indiska skåpet och de passade in i det stora huset.
Men så flyttade jag.
Maya sa:
Nu tar jag hem akvarellen till ateljén och ser till att den får en passe-partout och en ram. Här försvinner den väl i flyttröran.
Ok, sa jag.
Det var för fem år sedan.
Sedan dess har livshändelser inträffat.
Jag har just sålt det indiska skåpet på Blocket, liksom mina stora höga bokhyllor, jag har rivit och slitit för att få ljus och rymd, för att få plats med mera konst.
Maya har också flyttat, från en hel gård, och hon har bytt ateljé.
Nu kommer jag och hämtar Roccalbegna-akvarellen, sa jag i luren igår, så att den inte försvinner i flyttröran.
Ok, sa Maya.
Och så blev det, jag drog norröver, klev in i ateljén och slog mig ner i en fåtölj.
Vi pratade konst, vi såg på konst, vi pratade.
Vi klappade hennes hund Gucci, vi åt sushi och drack té på rostat ris och vi pratade hemlisar, precis som för 49 år sedan.
Fast då åt vi inte sushi, utan delade en skogaholmslimpa på mitten med en liten yxa och sen drack vi té på påse till. 
Och ingen hund hade vi.
Vi är precis lika unga nu som då, det är ingen skillnad, varken större eller mindre,  vi har bara fått lite patina, lite shabby chic så där,  silverumbra nummer 55.
Nu står i alla fall akvarellen här hemma, utan indiskt skåp, utan ram och passe-partout.
Men jag tänker att det är aldrig för sent för sånt fix, jag grejar det i morgon.


På hemvägen, på den ödsliga E4:an söderut, kom ett minne från den där konstresan över mig,  det om min egen utveckling som konstnär.....
En dag fick jag en duk och en pensel och till låns även en målarkniv.
Snabbt rusade jag genom gränderna till den lilla affären i byn som sålde mortadella och mjölk och citronlikör och där köpte jag mängder av färger på tub, tror de hette guacho. ( Eller är inte det cowboys från Argentina? Och har jag kanske berättat det här förut?)
Strunt samma.
Jag förvandlades till ett ivrigt förskolebarn, försattes som i trans, satt och målade timme ut och timme in under en pergola, bland klättrande vinrankor och doftande rosor.
Mitt i det toskanska landskapet.
Jag målade en rosa pyramid med en grön jaguar. 
Inte särskilt toskanskt men genuint naivistiskt.
Och jag målade detta, mina vänner, denna vulkanseglats, detta mitt Mästerverk:

Konstkursen avslutades med en vernissage.
Alla i trakten var inbjudna, alla vi kursdeltagare ( läs: alla de andra kursdeltagarna) hade gjort inbjudningsaffischer och satt upp i byns alla gränder och affärer, på busstationer och trädstammar.
Alla kom.
Polismästaren och kommunalrådet och skolläraren och krögarna och bibliotekarien och alla andra, de kom med sina familjer och släktingar och vänner och bekanta och bekantas bekanta.
Vi drack lokal spumante och åt snittar på vildsvin som vår traktör hämtat hem från marknaden i Siena tidigt om morgonen och tillrett efter sekelgamla hemliga familjerecept.
Lokalpressen var där, bilder togs, intervjuer genomfördes, artiklar skrevs.
Men jag sålde inte.
Jag var väl för dyr.
Mitt master piece vandrade istället vidare till en utställning på ett bibliotek i Uppsala. Tror den hette något i stil med ”Konstresa till Roccalbegna”
Tyvärr kunde jag inte vara med vid den vernissagen.
Och inte sålde jag.
Jag var väl för dyr.
Får nöja mig med att ha varit på vandringsutställning och, så att säga, ha ställt ut bredvid etablerade konstnärer som Monica och Maya.
Skulle kanske tillfoga detta mitt CV, i alla fall sätta det på självförtroendets kreditkonto på något vis. 
Jag behöver det idag.
Det var en dag full av bekymringar, som lilla C säger på svorsk, på jobbet idag.
Behöver peppa mig själv.
I julklapp fick jag, just av lilla C, ett antal mayanska dockor, och idén är, om jag minns rätt, att man lägger dem under huvudkudden, och vips har alla bekymringar försvunnit när man vaknar.

Och medan mayadockorna verkar under min kudde kan jag ha Den Vackraste av Böcker ovanför näsan, den aztekiska poesin.

Så, det ska nog reda sig med de där bekymringarna.

Bland kärnkraftverk och vindistrikt

Jag går ut i bilen och plockar upp boken Reaktorn jag lånade häromdagen. Jag går in och läser:

"Jag går ut, har henne framför mig" ....i sällskap med kollegor som pratar om henne, med henne ständigt inom synhåll ... de som aldrig nämner henne...en del av dem ser henne inte ens längre .... bara när hon är förstasidestoff i lokaltidningarna."

Men vem är hon, undrar jag, vem är hon denna kvinna?
Det är kärnkraftverket.
Där inne finns reaktorbassängen med sitt djupblåa vatten:
"Blått. Kärnkraftens sanna färg."

Det är en annorlunda och fascinerande bok, en poetisk essä över att arbeta i en värld av strålningshalter, isotoper, bränslestavar och kärnklyvning. Jag tänker inte så mycket på Harrisburg och Tjernobyl, knappt på Fukushima. I stället kastas jag 30 år tillbaka i tiden och ett besök på kärnkraftverket i Tricastin i Sydfrankrike.

Vi är där, alla vi som läser tillsammans i Uppsala. Under 3 veckor besöker vi företag och organisationer, sjukhus, skolor och ett och annat kommunalråd. Det är höst, vinskörden är i gång, vi äter kalvbräss och lammstek till både lunch och middag, vi dricker vin till lunch, middag och kväll, vi kör hyrbilar i karavan mellan Nice och Toulouse, fram och tillbaka. En helg åker vi till Cadaques nära Barcelona och en annan dag besöker vi kärnkraftverket i Tricastin.
Vi kläs i skyddsdräkter och leds in mot det heligaste.
Vi föreläses. Det är oerhört komplicerat, jag begriper inte ett dugg.
Är mest orolig för att jag ska tappa balansen på mina högklackade skor och drulla i spat.
Det ser förrädiskt inbjudande ut.
Intensivt turksoblått minns jag det, som det karibiska havet, som Lac Léman, som den blå lagunen på Island.
"Kärnkraftens sanna färg."
Dagen därpå besöker vi en vingård, och tar del av en helt annan process.
Vi får med oss några flaskor som vi senare på kvällen dricker upp.
Det är Coteaux de Tricastin, finns fortfarande att köpa på systembolaget.
De saluför också viner från Chinon, den del av Frankrike där Elisabeth Filhols bok Rektorn delvis utspelar sig.
I Chinon har jag besökt ett antal vingårdar, men aldrig någon kärnkraftsblå reaktorbassäng, inte förrän idag och det var en mycket läsvärd upplevelse.


(Här är länken igen till Petra Rhodin som skrivit mer om boken)

Beta is vid Bains-des-pâquis

Bains fermés jusqu'à nouvel avis.
Baden stängda tills vidare.
Så står det på packisbadens hemsida.
Tror jag det.
Piren ut till packisbaden på Pâquis är ju täckt av packis.
Och avspärrad så att man inte ska drutta ner i den isfria Genévesjön.
Eller för att man ska stanna upp en stund och begrunda likheten mellan orden packis och pâquis.
Har de en gemensam etymologi?
Verkar inte så.
Verkar som om pâquis helt enkelt betyder bete.
Kanske var det vad jag gjorde under promenaden i lördags.
Jag betade is. 

Strövtåg på Storgatan

Under några korta iskalla sekunder i lördags tittade jag upp mot en husvägg på Grand-rue.
Å fan, sa jag, bodde han här?
Jorge Luis Borges, the Great Writer.



Stapplade vidare i kylan med klackarna smattrande mot kullerstenarna.
Såg ännu en skylt på en husvägg som jag stannade vid.
Åh fan, var han schweizare, sa jag.
Jean-Jacques Rousseau, the Great Educator.

Det här är lite pinsamt, för det är inte så många år sedan, fyra, som jag läste hans verk Émile om uppfostran och utbildning.
Nu måste jag kolla upp gubben på Wikipedia och läser följande:
"....återvände han till Paris där han blev vän med och levde hos Thérèse Levasseur, en sömmerska som Rousseau sedan påstått burit fem av hans barn. Dessa skickades dock direkt efter sin födsel till ett sjukhus för hittebarn där de förmodligen dog. Dessa händelser skulle för övrigt bli mycket genanta för Rousseau när han väl blev känd som uppfostringsteoretiker och pedagog".
Och jag kom förstås att tänka på alla skriverier om Anna Wahlgren för litet sedan.
På wikipedia finns också en förteckning över en del bevingade uttryck han lär ha myntat, bl a detta:
" Människan är född fri och överallt är hon i bojor".
Och jag kom förstås att tänka på de infrusna bojorna på Lac Léman.
Kanske var det iskalla vintrar även på hans tid? Kanske hade han en vy som denna i sitt sinne när han myntade uttrycket?

Kahlo och Courrèges

Som det snöade när vi kom till Göteborg, till Götaplatsen, till kön som skulle leda oss in till utställningen med verk av Frida Kahlo och Diego Rivera.



Det var utställningens sista helg och alla var där, precis alla, vi hade kommit från Stockholm och Köpenhamn, från Oslo och Linköping.



Och vi väntade tålmodigt i modden.



Men så, för en stund förflyttades vi till kontnärsparet Rivera och Kahlos uttrycksfulla och bitvis säregna bildvärld, Frida Kahlos i synnerhet, självporträtten med aporna, de förkolumbiska smyckena, den yviga klädseln och den omgivande frodiga grönskan, köttiga frukter, dagboksblad och brev, små teckningar och dikter.
Och genom alltihopa löper hennes dramatiska livsöde med bussolyckan, operationerna, sjukuhusvistelserna,
smärtorna, missfallen, aborterna, konjaken, alla turerna med maken Rivera, älskarna, konsten, måleriet, resorna, de politiska händelserna, utställningarna, revolutionen och Trotskij, konstnärsvännerna och de alltid lika trofasta sällskapen; de aztekiska nakenhundarna.

Jag är glad över att vi kom i väg på den här utställningen, det var mödan värt att vänta där i modden, att vänta där i kön som så sakta sakta ringlade sig fram mot biljettluckan.

Det var till och med värt att tappa rösten, jag ska inte skylla på utställningen, min röst var bräcklig redan när jag klev på tåget i går morse, en larvig förkylning tänkte jag, en förkylning som igår kväll accelererat till den grad att jag valde en balja varmt té till kalvytterfilén istället för ett mustigt rött vin.

I morse stod solen hög och luften var klar.
Promenad? frågade A.
Ja, väste jag.
Röhsska muséet?
Jag nickade.
Vi knallade dit och gick rakt in, ingen kö, ingen inträdesavgift och ett alldeles förbaskat trevligt ställe.
Där fanns bland annat, bland allt japansk, kinesiskt och svenskt femtiotal en brandgul klänning.
Jag föll nästan i trans, i nostalgisk igenkännartrans.
Oh, viskade jag. Det måste vara en .. en ... vad han nu heter ... du vet vem jag menar ...

Apropå det vi pratade om igår, svarade A., att glömmer namn vid 50 + ... !?
Jamen det är ju inte klokt, väste jag, jag hade en byxdress som jag älskade, tidigt sjuttiotal, benvitsbeige, det kan inte ha varit en byxdress av honom, för jag var tretton och hade femtio kronor i fickpeng, men den här klänningen och min byxdress ... de liknar varandra .... och hans parfym - vad hette den - den har försvunnit från marknaden, som jag älskade den, jag kunde satsa mina sista hundralappar på den, tänk om den gick att köpa idag, vem var det, vad hette han den där designern?





Courrèges, ja visst, så hette han. Men vad hette parfymen?

*

Vi knallade tillbaka till stationen och tåg tåget hem, det gick 1542.
Vi satt i bistron och jag försökte säga ett och annat lite då och, med varierande framgång.
1829 klev jag av och sopade fram bilen från snömassorna.
Körde hem.
Vad hette parfymen?
Här hemma på gården hade grannbonden kört ett varv med traktorn och börjat bygga en snöhög.
Vad hette parfymen?
Google, google, vad skulle jag göra utan dig?
Empreinte, svarade google, parfymen hette Empreinte.

Apropå en resa på rosa pass

Lady M la nyligen ut en bild av sitt rosa pass på Facebook, hon behövde det för att bli insläppt i London, jag tyckte det var så fint med det rosa. 

Så slog mig att jag inte varit i London sen 1977, det var på en tågluff och jag kände mig alldeles vilsen.
Röda taxibilar, en massa obegriplig öl på barerna och nylonlakan i hotellsängarna.
Inom ett par dygn var jag på flykt över havet, på väg tillbaka till Frankrike.

Sen gick det 25 år innan jag vågade närma mig brittisk mark igen, men bara för en mellanlandning, bara för att resa vidare till Lissabon.
Det blev en oförglömlig avresa.
Vi stoppades redan på Arlanda, lilla C, Moster M,  jag och deras skolkamrat L. som skulle följa med oss på ett par semesterveckor i Ericeira.



Vi kom inte längre än till incheckningsdisken, det hände för tio år sedan, det var när det fortfarande fanns incheckningsdiskar.

Innan vi reste hade jag kollat reglementet med Portugals ambassad.
Fick jag resa ensam med mina två döttrar under 18 utan översatt och vidimerat faderlöshetsintyg från skattemyndigheten och notarius publicus och guldstämplar från ambassaden - som krävdes vid våra resor till Sydamerika?
Det fick jag, sa den portugisiske ambassadtjänstemannen. Deras pass räckte.
Fick jag ta med mig ytterligare en mindreårig flicka utan hennes föräldrars skriftliga meddelande?
Det fick jag också.
Utan andra särskilda preludier eller visum ? Då flickan var medborgare i ett annat land?
Vid det laget tyckte den portugisiske ambassadtjänstemannen att jag började bli tjatig.
Det var inga formaliteter förutom hennes pass som behövdes, sa han med eftertryck.

Men på Arlanda sa de alltså stopp och njet när vi skulle checka in.
Kamrat L som reste på kraotiskt pass behövde transitvisum för att få byta plan i Storbrittanien.
Härrejävlar.
Det hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig.
Transitpass!?
För att byta plan?
Härredjävlar!
Jag såg framför mig en hel semester försvinna ner i papperskorgen, vi hade köpt de billigaste tänkbara flygbiljetterna, icke-ombokningsbara.
Flickorna som planerat i veckor nästan grät.
Och jag med dem.
Men det finns änglar och en av dem forcerade sitt datorsystem och lyckades ge oss plats på samma flygresa exakt 24 timmar senare.

Vi vände tillbaka till stan, gav oss ut på rally till brittiska ambassaden, fick en miljon papper att fylla i, tog en rulle fotografier på Hamngatan, pendeltåget till föräldrarna, de skrev på alla miljoner papper, vi tog pendeltåget tillbaka till den brittiska ambassaden och exakt 24 timmar försenade landade vi i Lissabon.

Kamrat L var först att rusa mot ankomsthallen.
Och blev stoppad av en man i sin uniform med stora vippande mustascher.
Han sa stopp och njet.
Jag nästan svimmade.
Såg framför mig att få resa tillbaka via London och landa på Heathrow på ett datum som inte stämde överens med det datum för transit som nu stod på Kamrat L's färska transitvisum.
Än idag vet jag inte hur jag lyckades trassla oss ur det där och vad jag kan ha sagt för att slippa åka tillbaka till London, Heathrow.

När jag kom på att det var 35 år sen jag var i London, inne i själva stan, tänkte jag att det kanske är på tiden att åka dit, någon gång, kanske.
Men så stora beslut måste jag ta i små steg och börjar med ett besök i lilla London.

Meningsfullt

Schipol, fredag kväll, just nu.
Har handlat vad som behövs, livets alla nödtorfter.
Rödvin, tulpaner, ost och choklad.
Men jag behövde en bok.
De andra ligger i väskan jag checkade in. 

Det finns en liten bokhandel här, det var där jag köpte The Skating Rink av Roberto Bolaño och nästan hann läsa ut innan jag glömde den på Pillows i Zwolle.

Jag hoppades på en ny okänd Bolaño eftersom det passar lika bra att läsa på flygplatser som på platser där det regnar.
Men jag hittade ingenting.
Nada.
Nada, nada.
Bara bestsellers och Mitt liv som Hollywooddrottning och liknande titlar, eat and pray and love and write a book about it.
Ni vet.
Så jag vände trumpet på klacken för att dra ut med mitt ekipage.
Rödvin, tulpaner, ost och choklad.
Då hände det.
Jag drattade omkull ett par böcker med rumpan.
Tänkte först låtsas som om ingenting, men sen ångrade jag mig, man är väl en dam av värld, man plockar upp efter sig.
Plockade upp böckerna och blev stående som ett fån.

Den ena var Jeanette Winterson: The weight.
Jag rös till och tänkte att det här är ju världens chans att låta Moster M behålla mitt exemplar på livstid.
Tog upp den andra boken.
Meningful coincidence – tag två betala för en.
Vilket jag naturligtvis gjorde.

( Och det tog tio minuter att ladda upp den här bilden och den andra, den på Weight, den orkade det trådlösa Schipo-nätverket inte alls med .... ett försök till, sen ger jag upp och går till gaten.)

Digital avgiftning i Karibien

I morse läste jag om att det går digitala avgiftsningsresor till Karibiska lyxöar.
Detech Detox Travel.
DDT.
För 35 000 får man glömma telefonen på skrivbordet på jobbet med flit.
Det gäller datorn också.
För ytterligare 90 000 får man en PDA, en personlig digital avgifningscoach.
Det är väl en sån där som håller ut armarna i luften och säger åt en att man ska hålla ut armarna i luften och att man ska säga efter:
"Jag kan leva ett mobilfritt liv. Jag kan leva ett datorfritt liv. Jag kan leva nerkopplad."

Börjar ana affärsmöjligheter.
Business opportunities.

Välkommen till Detech Detox by the Beach house!
Ta pendeltåget hit, du slipper femton timmar i luften och du slipper klimatkompensera.



Jag ska vägleda genom vår vackra naturpark ner till bryggan.
Här kan du beskåda våra vackra träd och buskar.



Under tiden du gör det låser jag in din dator och din mobil i trädgårdsförrådet.
I bekantskapskretsen ingår en ornitolog, henne har jag kontrakterat, så får du veta allt om änder och måsar och gäss och om den här sörmländska vingspelstruten:


I sjön, i den lilla söta pölen Flaten, finns mört och aborre.
Lär dig fiska med händerna, det finns mask i rabatterna intill.
Kanske en gädda lurar i vassen och så har vi ju vår ädla snok, den mest högfärdiga snok man kan tänka sig. Strandgårdssnoken.
Där på bryggan ska jag ge dig en renfäll att sitta på och om det regnar får du ett paraply.
Du ska få en ljuslykta också, så att du kan läsa.
På den karibiska ön ingår fem böcker, på förhand utvalda. Paolo Coelho och Timmarna med Morris och Munken som sålde sin Ferrari och ett par till.
Hos mig kan du få reparera en Ferrariröd Toyota alldeles gratis, och du får läsa Roberto Bolaño, det gör gott åt armmusklerna.



Efter åratal med mustumme och musmatta och SMS-naglar behöver du det.
Där på bryggan får du sedan sitta i fyra dygn, det gör gott åt den där mindfulla meditationsmuskeln.
Jag kommer ner med vatten och lite svarta tomater då och då.
Du ska inte behöva vara hungrig eller törstig bara för att du är på detech detox hos Lotta by the Beach House.
Sen ska jag hjälpa dig tillbaka till pendeltåget.

Priset?
17 599 om du bokar före midnatt. Sen utgår ordinarie pris, 24 834 kronor.
10 % mängrabatt vid gruppresa.
Max fyrtio personer åt gången, fler datorer får inte plats i trädgårdsdförrådet.
I händelse av svår mobilabstinens tillhandahåller jag, i mån av tillgång, en viss begränsad nödutrustning.

Om Karibien, mot all förmodan., fortfarande skulle locka, titta då här på vad resebyrån Black Tomato har att erbjuda.

It's all about travelling

Fick ett infall och kollade hur många resor jag har gjort i år.
Tjugoåtta.
En halv resa i veckan, ungefär.
Sextio starter, landningar och mellanlandingar.
*
Fyra nya resor innan vi skriver medio februari.
Bergen, Amsterdam, Bergen, Genève.
*
I like - men jag börjar få lite utsläppsfobi.
*
Önskar jag vore rik som ett troll, som ett norskt oljetroll och tidsmiljonär.
*
Då skulle jag ta tåget till Bergen och tåget hem, det tar ungefär tolv timmar dit och tolv timmar hem.
Ungefär lika lång tid som det tar till Amsterdam och hem.
Ungefär lika lång tid som det tar till Genève och hem.
*
Att leta efter billiga flighter är en baggis.
Jag har mina favoriter.
Seat24, Travelstart, MrJet och fyrtiofem ställen till.
*
Att enkelt hitta en billig och bra tågbiljett är mission impossible.
SJ tar slut i Köpenhamn och SJ tar slut i Oslo - och där har jag tappat orken sedan flera timglas tillbaka.
*
Så jag flyger vidare.
När kommer jag att kunna hitta billiga tågbiljetter hela vägen från Stockholm till Bergen, Brügge och Bangkok?
*
Tanken slog mig, för snål som jag är, prismedveten som jag är, visar det sig som vanligt att de billigaste flygbiljetterna är förenade med långa uppehåll på de största knutpunkterna.
Frankfurt, Paris, Hamburg, Oslo.
*
Visst, jättekul med en väntetid på nio timmar i Paris.
Jag hinner iväg på det där gratisseminariet om Cloud Computing.

Om det regnar när du kommer till Camburi

Om det regnar när du kommer till Camburi, och det gör det, det hällregnar, går det bra att låna paraplyer på det lilla hotellet.
Havet ryter i bakgrunden, gatuhundarna drar sig undan och i ett hörn på en restuarang sitter en hjälte och spelar gitarr.



Vi äter fisk och dricker caiparinha.
Det är gudagott.

Bakom oss har vi en vecka i Sao Paulo med whiteboard och videokonferenser, återträffar med kollegor vi inte sett på år och dar och jag får en kväll med vänninnorna.
Vi äter tonfiskpaj och tittar på deras bilder från Grand Tour i Europa tidigare i somras, regnen i Mariefred, Bergen och Amsterdam.
Utanför Nicas köksfönster, där hon bor i Santo André drar molnen ihop sig.



Till helgen ska det bli fint i alla fall, säger jag och berättar förväntansfullt om att vi ska åka ner till Camburi och sola och bada och bli bruna som pepparkakor.
Jag har sett det på vädersajten yr.no; tjugonio grader och strålande sol, men det visade sig att jag hade tittat  på ett annat Camburi än det vi ska till, ett som ligger i norra Brasilien.
I det Camburi vi sen åker till, en bit bortom Sao Paulo, är det elva grader och på barerna är infravärmen påslagen och kyparna rekommenderar glödgat vin.
Vi försöker torka våra kläder med hårtork.
När vi packar för att resa vidare väger bagaget 10 kilo mer än på utresan.
En flaska sockerrörsbrännvin var, att blanda caiparinha på. Resten är regnvatten och fukten från Atlanten.

Ändå - vi hade hur kul som helst, och det myckna regnandet gav mig en vilsam känsla från sommarloven i Småland, en fuktig hängmatta mellan björkarna på morfars tomt och de gamla veckotidningarna.

När vi kommer fram till Amsterdam är vi fräscha som dypölar.
Och en arbetsvecka kvar, med whiteboard, videokonferenser och ett trassel av nätverkskablar.
Även det trådlösa trasslar och jag gnisslar tänder i ren frustration.
Det känns bra att åka hemåt, lagom till helgen.
På Arlanda slår sommarvärmen emot oss och jag sätter på telefonen.
Läser ett SMS men ser bara enstaka ord.
Lilla C. Mår bra. Men. Sjukhus. Inlagd. Observation. Hjärnskakning. Häst. Minneslucka. Ramlat av. Ensam i skogen.
Famlar mig fram mot bagagebandet i ultrarapid och letar efter en monitor som visar när nästa plan till Bergen går.
Men lilla C är ordinerad total tystnad och vila, inte en hysterisk morsa.
Så jag åker hem och sitter halva kvällen i telefonen.
Allt är bra, efter omständigheterna.
Jag tackar alla änglar som hjälper henne nu och alla skyddsänglar som fanns på plats ute i skogen.

Hem ljuva hotell

Det blev en mer intensiv arbetsvecka än jag någonsin hade kunnat föreställa mig.
Trådlös därtill.
Bitvis även vänlös.
Så kom jag knallande till CitizenM, ett övernattningshotell på Schipol för övergivna dårar som jag, trött och utarbetad intill märg och ben.
Men lycklig - vilken underbart fruktbar arbetsvecka.
Och vilket ställe, det där CitizenM.

Om det regnar när du kommer till Amsterdam

Om det regnar när du kommer till Amsterdam, och det gör det, går det bra att köpa emergency poncho på centralstationen. De kostar fem euro, de är lite dyrare än i Bergen. Men så mycket färgstarkare!



Här har jag nu, under de senaste veckorna, vallat runt damer från São Paulo i såväl Norge som Nederländerna och i mitt eget närområde. Det bestående intrycket är bara blöta, blåst och busväder.



Nordisk sommarkyla.
Ljust, tyst, vackert.



Inte en tropisk natt under deras besök här.
Inte en grad över sjutton vid något tillfälle.
Nu har de rest vidare till Barcelona.
Där lyser solen, inte helt oväntat.

Och jag funderar över varför jag så himla gärna ville visa upp ett solvarmt Sverige, varför jag så intensivt önskade oss en solig helg i Bergen då i slutet av maj - en önskan som väl närmast är en utopi - och varför jag tog för givet att solen skulle skina även i Amsterdam, bara för att Amsterdam råkar ligga en bit söder om Södertälje.
Som om jag ville visa att solen faktiskt kan lysa och värma också här i Norden, ja i hela Nordeuropa.
Som om jag bär på ett klimatologiskt mindervärdeskomplex.

Nema Poema och lite Roberto Bolaño

Den som reser har någonting att berätta.
Inte jag.
Och jag har ingenting att berätta från poesifestivalen i Rotterdam heller, för Les Murray som jag ville lyssna till, han börjar sitt framträdande om tre minuter och jag är inte i Rotterdam.
Jag åkte hem i stället.
Att jag inte har någonting att berätta måste bero på att tjänsteresor knappast kan räknas som en resa.
En riktig resa med dofter och ljud, nya möten, nya människor, färger och former, natur och kultur.
Upplevelser och minnen.

Det är som om jag bara har lite extra långt till jobbet nuförtiden.
Och ännu längre hem.
Från Arlanda tog jag idag bussen bussen till Märsta, av skäl som är alldeles för långrandiga att gå in på här.
Jag var tvungen att planka för jag hade inga kontanter, ingen remsa, inget månadskort och mobilen var urladdad så jag kunde inte ens köpa en SMS-biljett.
.
Senast jag åkte buss mellan Märsta och Arlanda var sommaren 1983.
Jag minns det inte som igår, men jag minns det.
Jag hade en röd-turkos salsaklänning på mig och busschauffören, en riktig läckerbit, log och blinkade i backspegeln och missade både rödljus och hållplatser.
Riktigt så gick det inte till idag.
Han som rattade det där SL-donet lät mig planka med en gest av laissez-faire, tänkte väl att jag var en fattig gammal käring som förvirrat sig lite här i livet, som kanske var på rymmen från ett senilboende i trakten.

I Märsta hoppade jag på pendeln.

Där satt jag sedan och läste kvällsblaskor och minns inte ett dugg av det.
Eländes elände på de flesta håll och fronter.
Det enda som fastnade var en liten notis om att fästingbussen kör förbi på tisdag.

Jag köpte "The Skating Rink" av Roberto Bolaño på Arlanda i tisdags morse.
Inledningen är hänförande, sex rader lång.

" The first time I saw him, it was in the Calle Bucareli, in
Mexico City, that is, back in the vague shifty territory of our
adolescence, the province of hardened poets, on a night of
heavy fog, which slowed the traffic and prompted conversa-
tions about odd phenomenon, so rare in Mexico City at
night, at least as far as I can remember"

Jag är glad över att ha resten av boken kvar att läsa.
Det här var inte en resa i litteraturens tjänst utan en i tjänsten och den var alltigenom hur bra som helst - businesswise - men ack, som den tog på mina krafter.

I kväll är det bara blommorna som blommar.

Alternativ

Jag har påbörjat nedräkningen till årets långa ledighet, den efterlängtade, den som jag fortfarande till en fjärdedel inte vet vad jag ska göra av.
Lifta i Lombardiet, satsa på Sète eller simma Sommen runt?

Man kan flyga till Bangkok i augusti för 3315 kronor - tur och retur!
Det är en kampanj som pågår just nu med Thai Airways.
Och det är ju inte mer än vad en heldag på stan kostar, en heldag med lite spa, lite oplanerad shopping, en lunch, en middag och kanske en teater eller middag på kvällen. All parking inclusive.

Det var en kollega som lärde mig att använda NK som index för alternativa utflyktsmål.
"Jag åker hem till Polen ibland på helgerna. Med Ryanair blir det inte dyrare än vad det kostar att stå i garaget på NK en lördag. Och då räcker det ändå till lite Spa åt frugan".

Det där är ett alternativskostnadsspråk som jag känner mig hemma i.
Och ständigt använder mig av.
Jag tog inte körkort förrän jag fyllt trettioett.
Det var för att det gick ungefär två atlantresor på ett körkort.
Sen, när jag skulle övertyga min man (han var revisor) om hur billigt det var att flyga över Atlanten med två småbarn sa jag:
Det går ett barn på varje vuxen tills dess att de fyllt två.
Det där var för närmare ett kvarts sekel sedan men jag har inte förändrats ett dugg.
Jag behöver ett nytt kylskåp.
Det jag har fungerar men handtaget har lossnat och det ser lite sjabbigt ut.
Det är ju bara det att det är billigare att åka till Bangkok än att köpa en ny kyl.
Och, tänker jag, med detta resande som kommer att pågå fram till semestern, så drar jag inte mycket mer än en liter mjölk i veckan.
Så vad ska jag med en ny kyl till?
Om jag kan resa till Bangkok i stället?

Det turkiska tältet

 

  Innan jag hugger mina semesterplaner i sten tänkte jag att jag skulle värdera dem lite mer ordentligt.
Tänkte att en sista-minuten-charter till Turkiet kanske inte är så dumt i alla fall.
Jag har en väldigt god erfarenhet av en sådan.
Sommaren 1978 reste Grand Old Lady B och jag iväg på en sista minuten till Cesme utanför Izmir i Turkiet.
Vi reste med Vingresor.
Ospecificerat.
Det var en fullträff vi fick för en tusenlapp, varsin lägenhet på en fashionabel anläggning och helpension i fjorton dagar.


Altin Yunus - The Golden Dolphin

På den tiden var jag ännu yngre och smalare och tjusigare än vad jag är idag, och det dröjde inte länge förrän jag hade en uppvaktande apotekare, en slibbig kostymtyp med slips och slickat hår.
Han var mycket artig mot min mor, minns jag, och bjöd på luncher och kaffe på stan. Hon tackade ja till hans inviter, jag lommade med.
Han var ett prospekt för henne mer än för mig, tänkte jag.
På den tredje dagens afton frågade han henne om han fick ta med mig ensam till stranden framemot kvällen, på tédans.
Ja, sa hon och log stort.
Nej tack, sa jag.
Den spirande romansen med apotekaren från Izmir fick därmed ett abrupt slut. Han vände på klacken och gick iväg.
Det var väl dumt gjort!, sa mamma B. En sådan chans kanske du inte får igen.
Jag minns att jag blev rosenrasande blixtförbannad och bestämde mig för att ha en ny apotekare på kroken inom fem minter - den tid det skulle ta för B. att växla pengar i receptionen.
I en liten shoppingaffär stod en kille i jeans och jeansjacka och sålde vykort.
Hi, sa han och jag kom att tänka på James Dean.
Hi, sa jag.
Han pratade jättebra amerikanska, hade just kommit tillbaka efter en tid som utbytesstudent over there.
Och när mamma B. hade växlat klart sina pengar hade jag dejten klar.
Vad som sedan hände var sånt som händer när diskoteken spelar rock, den egeiska havsbrisen smäktar och natten är stjärnklar.
Det varade i elva dagar och efter fem dagar frågade han min mor om han fick ta med mig hem till sina föräldrar i Izmir över helgen. Jag skulle få dela rum med hans syster.
Nej, sa hon till honom.
Om du gör det, sa hon till mig, om du lämnar mig ensam här tar jag tåget hem.
Vi grälade hon och jag så det gick gäss på havet. Men jag fick ge mig.
Trist, sa han.
Ja, sa jag.
Sen fortsatte vi vår romans.

Efteråt brevväxlade vi i ett par år och vi skulle ses och göra en resa tillsammans längs kusten. Han pratade lyriskt om Kusadasi, hans paradis på jorden. Jag skulle ta med mig ett tält. Och om jag inte kunde komma själv kunde jag vara så snäll och skicka det? De var dyra i inköp eller svåra att få tag på, jag minns inte vilket. Vartenda brev handlar om resan längs kusten och tältet.



Men han fick aldrig sitt tält, jag åkte aldrig tillbaka och jag nappade inte ens när han skrev att han hade tillräckligt många lira för att kunna ta sig till Stockholm och tillbaka, om jag bara kunde stå för lite enkel föda.
Och så småningom dog vår brevväxling ut.

Oraklet Google har idag berättat för mig att han numera lever och har hälsan på den turkiska sydkusten. Han har slutat sälja vykort och designar hotell och restauranger. Hela hans CV finns klickbar och under avdelningen hobbies står det att dessa bl a innefattar outdoor recreation.
Undrar om han har fått tag på något tält.
Om jag kommer i väg på en sista-minuten till Turkiet kanske jag skulle ta med mig ett.
Just in case.

Borta bra, hemma blommar syrenen

Tisdag morgon kom jag till Amsterdam vid en tidpunkt som jag vanligtvis knappt har hunnit in på kontoret.
Det var en sömnig men mycket fin flygresa.
Strålande sol.
Inte ett askmoln.
Och min favoritfilm - Time To Destination - visades även på denna korta rutt.

Sen jobbade vi i en hastighet som påminde mig om ljusets.

Om vi hann med After Work?
Visst gjorde vi det.

Igår, till exempel, ägnade vi oss inte åt något annat.
Vi började på hotellet, de har gratis wifi på terassen, men ingen enkel kvällsmat under 300 euro.




Så vi fortsatte på brasseriet på stationen, de har också wifi, men efter klockan åtta - som det hann bli - inget annat än en tunn och tanig tomatsoppa för en eurotia.
Vi strosade vidare till McDonalds, en säker räddare i nöden.
Hamburgare och wifi.



Men batterierna tog slut.
Och inga hål i väggen, inte ett enda hål någonstans.

Vi avslutade kvällen i baren på hotellet.
Vi beställde in lite mer wifi och en skopa ström.

Det räckte för att få iväg de sista mejlen.

Här hemma har inget annat hänt än att syrenen gått i blom.
Jag är alldeles för trött för att ta ett kort på det.
Dessutom börjar solen gå ner.
Liksom hela jag.






 

Drottning för en dag

Såg ett videoklipp igår from the Royal Wedding.
Det ser riktigt trevligt ut, - eller hur!? - så jag började fundera över mitt yrkesval.
Skulle kanske ha satsat på att bli drottning i stället.

Jag skulle behöva en kammarjungfru som tog hand om kläderna jag har slängt ut på golvet, en slottstekniker som bytte kylskåp åt mig och en influgen myrexpert som gjorde något åt de små odjuren som krälar omkring på köksgolvet.
Någon sa att jag skulle strö salt över dem och det gjorde jag. Det hjälpte mot alla vampyrer och osaliga andar, jag tror det var flingsaltet med vitlök jag spred ut.
Men myrorna är kvar.

Och vinterdäcken på bilen är kvar ( härregud, tala inte om det för någon, jag ska, jag ska bara) och deklarationen är också kvar.
Så kanske skulle jag satsa på att bli drottning tänkte jag, det är väl inte försent, ingenting är för sent förrän man är död, och inte ens då, om man bara har den rätta tron.

Idag bestämde jag mig för att pröva livet som drottning.
Jag avlade ett stadsbesök i den kungliga huvudstaden Stockholm, jag tog pendeltåget dit i sällskap av mina vänninor, Lady K och Lady E.
Vi trippade Strandvägen fram i hatt och strass.
Vi stannade till på Hotel Diplomat och beställde in Afternoon Tea; lite snittar, en kanna te och ett glas champagne.
Sen satt vi där och pratade, solen sken in genom fönstren och sjön sken in över Nybroviken.
Vi pratade om besök i främmande länder och riken, om resor till Indokina. 

Lady K berättade om en planerad kärleksresa till Luang Prabang i Laos.
Men kärleken tog slut och det blev blott en singelresa till Luang Prabang.
Där uppstod istället tycke och djupa känslor för staden, landet, maten, människorna, kulturen och Mekongfloden.
Och jag gick förstås igång när jag fick höra allt detta spännande berättas och la snart ner mina funderingar på att byte yrke och bli drottning.

För vilken drottning tar pendeltåget tillbaka hem, hälsar på myrorna, snubblar över klädhögar, fräser åt deklarationsblanketter, googlar fram Luang Prabang och börjar räkna på semesterdagar och semesterpengar?
Och dessutom bloggar om det?

Nattbio

Jag missade min favoritfilm i natt, den som heter Time To Destination och som visas på alla långflygningar.
Igår började den klockan 0118 och redan innan vi hunnit ut ur Thailands luftrum sov jag och vaknade inte förrän vi hade Moskva under oss.
Jag hann bara se inledningen av filmen.
Den visade att vi skulle resa ungefär 5106 miles på en tid av 10 timmar och 30 minuter och att rutten skulle gå över Pakistan, Afganistan, Uzbekistan, Kazakstan och Nynäshamn.

Aldrig slutar jag att förundras vilka enorma sträckor vi färdas över och vilka olika världar som finns där under oss.