En solig kväll i april

Igår kom jag mig för att läsa Sofi Oksanens Utrensning. Blev djupt berörd, och påmind om hur lite jag vet om våra närmaste grannar i öster. Jag blev också djupt imponerad över det goda romanbygget som sådant. Så jag sällar mig till den jublande beundrarskara som när boken kom ut hyllade detta mästerverke till de högsta av skyar, där den rätteligen hör hemma.

Idag besökte jag en äldre klassiker, IRL, så satt säga.
Babels Hus, romanen som PC Jersild skrev för en trettio år sedan eller nåt.
Runt om det gamla bygget pågår renoveringar av något slag, marken ligger blottad med slangar och rör, parkeringshuset är flyttat.
Ett nytt köpcentrum har vuxit upp mittemot, nya bostadshus, alla i färglada färger, som i protest mot den babliska sjuttiotalsbetongen.
Inuti kunde jag inte märka några större förändringar.
Jag gick förbi entrén, tog till vänster, åkte upp några våningar.
Klev in på en avdelning, letade mig fram till den angivna salen och sa hej, här är jag.
Stannade en kvart, kanske tjugo minuter.
Du behöver inte stanna, sa hon. Det är ju inte så dramatiskt.
Jag har varit med om värre, svarade jag.
Och skulle det bli värre så är det ju ingen mening med att du är här i alla fall, sa hon.
Det här ser jag som en rent rutinuppdrag, svarade jag.
Vi skrattade.
Och kollade att hennes mobil fungerar så att hon kan meddela sig.
Åkte hem och såg sjön ligga spegelblank, solen speglade sig i vattnet.
Öppnade dörren, nystädat. Dofter av såpa och ajax.
Chiliplantorna växer och frodas i sitt västerfönster, jag tror på en god skörd till hösten.
Sjönk ner, överlycklig över att bara vara, att vara hemma, en solig måndagkväll i april.

Om jag vinner 90 miljoner eller nåt på Lotto ska jag köpa mig ett slott någonstans och göra om det till en vårdinrättning av något slag, där de behövande kan få njuta av grönska och sjöutsikt, vackra solnedgångar och fågelsång, i stället för patinerade sjuttiotalskolosser i betong och röda galonfotäljer.

Mäklarpoesi II

Vi har fortfarande en lägenhet till försäljning här i föreningen.
I dagens tidning läser jag om bostadsbristen, det är ingenting vi har märkt av när vi kallat till visning. Trots sekelskiftesromantiken, strandläget med bryggor, båt och park, trots närheten till pendeltåg och buss, trots närheten till en mycket uppskattad restaurang med närodlad meny och jazz på verandan.
Och trots att promenaden till pendeltåget, som bara är 250 meter lång, kantas av en boulebana, en konsumbutik, en blomsterbutik, en inredningsbutik, en libanesisk kolgrill, en italiensk delikatessaffär, ett gym och ett av länets bästa caféer.
Måste alla bo på Skånegatan?

Här på gården krattas alla fjolårslöv, det fixas och pyntas för fullt inför omvisningen på söndag, alla utom jag som blir kallsvettig bara jag går till soptunnan.
Jag har bara plockat undan en tavla i källaren som grannarna tröttnat på, en tidig Maya.
Och ställt in Paganinikontraktet i vår gemensamma deckarhylla.
Plockat med mig en PD James upp till soffan.
Förkylningsdagar är deckardagar, tidningsläsardagar.
Såg under min morgonläsning att det är en konsert i Berwaldhallen med verk av Belá Bartok i slutet av april.
Kanske något att slå till på.
Skulle nog inte ha sett det, lagt märke till det om jag inte hade bläddrat mig igenom den där thrillern igår.
Intrigen, the action och allt det där, det fastnade inte.
Men de små passagerna om musik gjorde det.

Snödagjämning

Ja, se det snöar, det var väl roligt, hehe.
Han bara skämtar aprilo med oss, kung Bore, redan i mars.
Fördelen är att det blir ännu ljusare, man kan ännu tydligare se att fönstren behöver putsas, bilen tvättas, mattkanterna fransas, stövelknekten putsas, gardinerna bytas ut.
Hela ytterdörren behöver förresten bytas ut.
Men det beror inte på snön eller på ljuset.
Det beror på att en av de våra här på gården leder arbetet i en rejäl Make Over Expedition, den leder till Jugend, all over.
Vi är den målande trappuppgången.
Vi är den trapprenoverande trappuppgången.
Nu lyser ytterdörrarna tidigt 1990-tal, 1890-tal skulle passa bättre.

Isen är upptagen av att sträcka på sig, spricka upp.
Kan snart gå ner på bryggan och fånga en mört till påsk.
Hemfångad, som hon säger, Lilla C.
Under eftermiddagen la hon ut en bild på Facebook.
Som hon såg ut igår när hon checkade in på legevakten.
En skräckbild, den läbbigaste jag sett, den i särklass läppigaste.
Som en reklambild över Restalyne och Botox, tag 3 - betala med en fisk.

Därborta i Bergen har den lilla Milla nyligen vaknat upp ur ett par dagars feberrus med surklingar och snörvel. Snart kan hon gå tillbaka till sin barnehage. Snart får hon påsklov. Då ska hon ta sin mor med sig på en tur till oss i den nyrenoverade trappuppgången.

Tills dess är det bara vanlig vardag.
Men det har slutat snöa nu.

Busy with business

Har huvudet fullt av jobb.
Försöker vara klok som en indian, som den här jag hittade på en utdöd blogg, reetop2.blogspot.com.

Indianen är inte utdöd, bara bloggen jag hittade den på, indianen är Nezahualcoyotl, kungen och poeten från fornstora dagar.
Har huvudet fullt av jobb, det ser ut ungefär likadant ut:



Har slarvat bort min smarta telefon igen, den är inte så smart, jag kan inte ringa till den, var den än är, så är den på ljudlöst.

Såvitt jag vet är jag hemma, sitter i soffan, har inte slarvat bort mig själv, alltid något, är det inte fredag snart?

Änglarna inom hemtjänst

Bevisa att du inte är en robot! är en kommentar som ofta möter oss när vi rör oss i den digitala världen nuförtiden.
Mina gamla mor, hon rör sig mest i köket, mellan kaffekoppen och korsorden.
Ibland kommer hemtjänstänglarna till henne, ser till att kläderna blir rena och att kylskåpet fylls på.
Igår kom jag hem till henne, stoppade i mig ett wienerbröd, drack en kopp kaffe och bjöd henne på min smaskigaste världsnyhet, att jag hade sett Melodifestivalen.
Och hon bjöd mig på sin: Att hennes hemtjänstänglar nu ska robotifieras.
De ska utrustas med en app av något slag som ska göra det möjligt att följa varje steg de tar.
När de checkar in hos morsan och när de checkar ut.
Varje moment de utför, fyller kylen, vattnar blommorna, dammsuger och så vidare, det ska noga knappas in.
Stackars änglar, tänkte jag.

Konstigt att vi inte har hört mer om detta i debatten, sa morsan, hon hänger med överallt, mycket bättre än jag gör, hon kan redogöra för vad som hände i Burma förra tisdagen med exakt precision. Och vad som sker med Piratensällskapet i Tranås och vilka hyreshöjningar vi kan förvänta oss inom allmännyttan de kommande fem åren.
Hon hänger med, utan Facebook, utan smart telefon, utan att ens ha en dator.
Radio brummar jämt i köket, TV:n surrar i vardagsrummet och när jag kommer, och hon sitter med sitt korsord i SvD, så har hon redan läst varenda artikel, lyssnat på alla program överallt.
Och vill prata om det.
Så står jag där, eller sitter med munnen full av wienerbröd, jag som alltid är uppkopplad och påkopplad, och inser att jag ändå missat drygt tre fjärdedelar av hennes bevakningsområde, och det är minst sagt globalt.

Nå, om hemtjänstens robotifieringsprojekt, det hade varken hon eller jag hört talas om i det publika.
Men det låg en A4:a på köksbordet, en lång lång lång utläggning om hur bra det är att personalen i hemtjänst nu ska redogöra för varje andetag och fotsteg, minsta lilla moment, utläggningen var inlindad i kvalitetstermer, fakturakontroll och sånt, bullshit tänkte jag.
Stackars änglar tänkte jag också. Har de det inte stressigt nog redan idag?

På det torg där som barn jag lekte fick jag nu lust att gå ut med plakat och protester, upprop och bössor, jag som aldrig har demonstrerat i hela mitt liv, jag vet inte hur man gör.
På det torg där som tonåring jag forsade fram och tillbaka, där sprang jag på helgerna fram och tillbaka mellan Nilsson och Karlsson, jag var vikarierande ängel, tjänade grova fickpengar, drack kaffe och åt wienerbröd i varenda stuga, hjälpte till lite med det ena och det andra, mest med det andra eftersom jag inte är så praktiskt lagd.
Men prata kunde jag, och lyssna kunde jag, och aldrig har jag fått mig så många levnadsöden och så mycket historia till livs som under pratstunderna med gamlingarna, de som var gamla då, för snart 40 år sedan.
Då handlade det om  Ådalen 31, om att tjäna piga, om fattigdom och umbäranden.
Om att inte få läsa vidare.
Om den djupa och innerliga tacksamheten för att få hjälp på äldre dar.
Uttryck som känns främmande och ålderdomliga idag.
Torget finns kvar, det ser ungefär likadant ut, husen finns kvar, det är sig rätt likt, till det yttre.
Där bodde Karlsson, där bodde Nilsson.

Igår när jag kom rullande med min uranogråa kärra såg jag ett bekant ansikte på trottoaren, jag minns inte vad han heter, han gick där och promenerade i vårsolen, han måtte vara runt åttiotre vid det här laget, åttiosju kanske, en stilig gentleman i silver och grått.
Han var en av de första som kom vandrande in till vår blomstrande förort, gotlänningar och finländare förutom, han var den förste som kommit mer from the South, han hade flytt undan de ryska pansarvagnarna i Tjeckoslovakien 1968, han fick jobb som bagare sen om jag minns rätt, och en arm avsliten i en bakmaskin redan innan 70-talet blivit 80-talet.
Han måtte ha massor att berätta för de unga som jobbar extra som jag gjorde, föreställer jag mig, han och alla andra som kom senare, från alla möjliga hörn av världen.
Men kommer de att få en chans till ett sådant slags utbyte mellan ung och gammal?
Får de unga jobb nuförtiden på hemtjänst? Överhuvudtaget? Utan föregående specialutbildning?
Jag har ingen aning, jag har ingen koll, inte nu längre.

Mina egna minnen av mitt extraknäck inom hemtjänsten som ung är så oerhört positiva, jag minns varenda gamling och jag minns när jag för första gången träffade på en död gamling.
Det var en omtumlande upplevelse, men då fanns där den äldre och mer erfarna personalen som tog hand om mig, jag var så upprörd och skakad, men de vaggade och vyssjade mig och vi satt extra länge i pausrummet och drack kaffe och pratade.

Jag bara hoppas att alla änglar inom hemtjänsten orkar fortsätta att vara änglar, att de hinner med att vara änglar, trots den pågående robotifieringen.

För den med gamla föräldrar och andra nyfikna, titta vidare här

På tapeten

Dagens tapet finns på X:ets konstmuseum i byn bredvid min, inte mitt X utan bildkonstnären Sven X:et Erixon.

På byggnadsvårdsbutiken.se finns den här antikgröna, det är också dagens tapet, liksom Vasco da Gamas, den finns på Wikipedia och på Nationalmusuem.



I dag är alla tapeter på tapeten, det är internationella tapetdagen, tycker jag.

Astronomi för Mars

Plötsligt har det blivit Mars, krigsgudens månad.
Undrar varför åren går fortare och fortare trots att vintrarna tar sån förbaskad tid på sig att ruska av sig mörker och kyla.
Undrar var jag har lagt mina glasögon.
Om det finns liv på Mars.
Om det finns liv i mig.
Om det finns något annat än möten i mig.

Det började redan klockan åtta i morse, det är alltid en timme för tidigt, oavsett tidszon, det är en tidsresa.
Trots att jobbet bara ligger tio minuter bort är det alltid en timmes tidsskillnad på morgonen, österut.
Men klockan åtta i morse den första mars mötte jag för första gången marts, data marts.
Undrar vad det är - egentligen.

Så jag ställde frågan till oraklet Google och hoppades på att slussas vidare till Oracle, jag hade hört att de ska ha en del pedagogiska bilder på nätet.
Jag slog in "data marts" i sökfältet.
Jag fick 37 000 000 träffar på 0,23 sekunder.

Här har jag levt och verkat på jorden i 54 år, 6 månader, 10 dagar, 8 timmar och 30 minuter - utan att någonsin ha ägnat begreppet data marts en enda liten tanke.

Men 37 000 000 andra har gjort det, och de har lagt ut det på nätet, jag antar att de räknar med att ha en fem tio intressenter var.
370 000 000
Eller kanske bortåt en 100 presumtiva intressenter var?
3 700 000 000
(Hur många ljusår tar det att resa till Mars? Inte så många, väl?)

Vad är då detta data marts?
Det är det här - klart som korvspad, eller hur?

Vårkollektionen

Det behövs så lite, att dagarna har blivit lite längre, att solen tittar fram en stund, att termometern visar 11 grader.
Livslusten skjuter i höjden, livsandarna återvänder.
Snart öppnar golfbanan och i morgon öppnar Gunilla Pontén en ny butik, fast den är lite halvgammal, där har man kunnat handla på rea i många år.
I vårkollektionen ser jag en del svart och vitt och några plagg i min favoritlila nyans.

När jag fick min första fasta lön på mitt första fasta jobb, way back, handlade jag mitt första GP-Plagg.
Sen dess har jag varit en trogen kund, bara varit lite otrogen under tiden i Frankrike. Då blev jag lite mer figursydd, som i dräkten här i Christine Laures vårkollektion, den där fuchsialila.

I dag gick jag till jobbet i svart, vitt och rött, hälften Gunilla Ponten, hälften Christine Laure.
Jag har en förkärlek för trikolor.

Den bok jag just har börjat läsa är Blått Vitt Grönt av algeriskan Maissa Bey, den inleds med en uppmaning till några skolbarn, det är på 60-talet. Från och med nu ska alla korringerar göras med grönpenna, inte med rödpenna.
Blått bläck på vitt papper med korringerar i rött - det påminner för mycket om den franska trikoloren och nu är ju Algeriet ett fritt land, förklaras det.

Får se hur färgerna utvecklas i boken och vilka färger jag väljer i morgon.

Torsdag i siffror

Mötena går i varandra hela dagen.
Det ena här, det andra där.
Rusar och stressar.
Trasslar med USB-stickor och trilskande datorer.
Fumlar och svettas, tiden går.
Slutar med att jag fabulerar fritt ur hjärtat och ritar några streck på en white board.
Fungerar alldeles himmelskt utmärkt.
Skyndar tillbaka till mitt skrivbord, skickar några mejl, skriver några dokument.
Faller i djupa tankar kring det ena och det andra.
Får en massa goda idéer, vet plötsligt precis hur jag ska göra med det ena och det andra.
Klockan 17.16 far jag upp ur stolen med ett tjut, jag har ju en tid att passa, ska på antistressbehandling för trötta fötter, jag ska vara där 17.45, ett par mil bort. 
Kastar mig iväg med buller och bång.
Har glömt var jag har parkerat bilen.
Irrar omkring bland isfläckarna.
Skickar ett SMS - "jag kan bli några minuter sen"
Slänger den ljudlösa telefonen i väskan.
Hittar bilen.
Har glömt tanka bilen.
Tvärnitar på Statoil.
Kö, alla har glömt att tanka bilen idag.
Bedömer att jag klarar mig på den skvätt jag har kvar om det inte blir kö på motorvägen.
Jag har tur, jag klarar mig till nästa bensinmack.
Bensinen kostar 15.08 litern.
Tankar snabbt.
Rivstartar.
Och jag hinner fram, 3 minuter försenad, 57 minuter för tidigt.
"Du skulle ju inte vara här förrän 1845".

Men vad är mina trötta fötter mot dagens stora nyhet?
Och den stress den samlade världspressen måtte ha upplevt idag?
Klockan 12 sköts de 42 skotten till salut över den nyfödda.
Då satt jag i matsalen tre mil bort med fisksoppa och pannkakor.
Hörde ingenting.
Tänkte på lilla fröken Milla.
Också hon en väldigt söt prinsessa.
Hon föddes den 14 januari, klockan 10 på kvällen.
Också det en torsdag.
Det är underbart med nya bebisar.
Liksom lite SPA för trötta fötter.

En kruka whiskey

Som barn försökte man lära mig vikten av att använda trottoarer.
Det gick så där.
Det går fortfarande så där.
Imorse höll det på att på att gå riktigt illa, jag balanserade med armar utåt sträck - sen klev jag av gångbanan och trampade vidare i gammal snö.
För några år sedan mötte jag en man från Brasilien.
Eller säg så här, för att undvika missförstånd och svartsjuka fruar:
För några år sedan presenterades jag för en brasiliansk kollega som var i Sverige för första gången.
Jag frågade om hans inttryck av vårt fjällhöga nord. 
Han svarade att det finns många vackra kvinnor här, men att de vackraste kvinnorna finns på Kuba.
Jag undrar vad hans fru tyckte om det.
Han sa att han tyckte det var synd att vi svenska kvinnor inte utnyttjade våra möjligheter lite bättre.
Varför vi inte skred fram på högklackat, vickande på det som vickas kan.
Varför vi alltid hade så bråttom, varför vi forsade fram på foträta skor.
Jag minns ínte vid vilket årstid vi träffades, den brasilianske kollegan och jag, det måtte ha varit i dessa tider, under lårhalsbrottens förrädiska isårstid.
Just idag är jag tacksam att jag klarat en dag till med armar och ben i behåll.
Jag ser fram emot - utan att på något vis se fram emot det - att ta kloka beslut och skaffa mig ett par broddar.
På nyheterna berättas just nu om 42 inrapporterade trafikolyckor idag, bara i Stockholmsregionen.
Är innerligt tacksam över att ha landat oskadd i TV-soffan.
Och nästan skäms, riktigt skäms över mitt lyxisgnäll när en man från Mellanöstern just nu kliver fram i TV-rutan och berättar om sitt enträgna fredsarbete och om sin förlust av tre döttrar till följd av våldet i den oroliga regionen.
Hur klarar man det? Hur går man vidare?
Han gör det, han är en eldsjäl.
Jag är en issjäl.
Jag är en issjäl iklädd imaginära isbroddar.
I sådana här ögonblick drabbas jag av bloggkris, funderar över effekterna på klimatet som mitt ohämmade klottrande här leder till.
Varför jag inte gör någonting åt världssvälten.
Börja skärskåda mina TV-vanor, mina konsumtionsvanor.
Mina matvanor, alla mina vanor.
Ovanorna.
Så tar Jethro Tull plats i TV-rutan, Ian Anderson.




Nostalgikick.
Klick - tillbaka till tonårsåren när jag fortfarande trodde det var en quick fix att greja svälten i Biafra.
Om bara den rätta viljan funnes.
Jethro Tull spelade förband till Jimi Hendrix säger reporten på TV.
Nostalgikick.
Klick - tillbaka till 1969.




Jethro Tull - nostalgikicken ger mig Whiskey In The Jar i huvudet.
Men det var ju Thin Lizzy - inte Jethro Tull - ser jag jag när jag nostalgiklickar mig fram på Youtube.



En kruka whiskey - eller en kruka koriander - som de just nu säger i matprogrammet.

Tänkta tankar

Du skrev inget igår, sa E idag.
Nä, jag vet, sa jag.

Jag gick i andra tankar, tänkte Thank God It's Friday.
Tänkte på pillertrillarbolaget på andra sidan stan som bommar igen sin forskning och utveckling.
Tänkte på en kompis som ska gå ut genom just den bommen senast sista december.
Tänkte på alla de andra som också ska gå ut genom just den bommen senast sista december.

Så, hur går det med de isländska deckarna? frågade E. Blir det några fler ?
Jag vet inte, sa jag.
Tänkte att det blir det nog inte.
Tänkte att jag läst för många deckare nu, läst om för många hemskheter i tidningarna, jag behöver något annat.
Något upplyftande.
Fast två flygbolag har gått i konkurs, tågen står stilla både här och där och på allfarvägarna är det kaos med avåkningar och masskrockar.
Så det verkar inte läge för att fly till Island den här helgen heller.
Tog i stället vägen förbi biblioteket.
Plockade på mig en diktsamling av Les Murray.
Bläddrade lite i den, hittade en dikt som heter Januaribild.
Tänkte att jag skulle citera några rader här.
Men det är väl lite sent påkommet, filosoferade jag.
Det är ju trots allt februari.
Så fick jag syn på Bodil Malmstens senaste blogginlägg. Måste ses!
Släng deckarna - läs

Det är inte försent för en Januaribild, för poesin är det aldrig försent.

Oh, what a day!

Plötsligt ställdes jag inför frågan vad fullmakt heter på franska.
Jag låg här på sofflocket i allsköns ro och roade mig med böcker om Frida Kahlo, en biografi av Herrera som Fransyskan H tipsat om och en som biblioteket tipsat om av Slavenka Drakulic.

Och så frågas det plötsligt vad fullmakt heter på franska.
Det heter nog inte någonting med pouvoir, i alla fall, tänkte jag, ingenting med puissance.
Och inga lexikon har jag hemma, de står på kontoret.
Så jag fick krypa till korset och anlita Googles översättartjänst.
Procuration, svarade Google.
Då frågade jag Google vad procuration betyder på svenska.
Proxy, svarade Google.

Jag litar inte riktigt på Google så jag fick tag på Dame E som är där nere i Angered just nu och äter pilgrimsmusslor hela dagarna och dricker Savennièreviner och Saumurbubbel från morgon till kväll, och förlustar sig i största allmänhet. Springer på stan och shoppar, gåslever och ankpaté, länsar reorna på Jacqueline Riu och Christine Laure. Provsmakar Calvados hos Kalle i Backen. Sån där Calvados som är sextio år gammal och kostar 500 euro bara för en halvflaska.
Jag är förskräckligt avundsjuk.
Sjalusi, som avundsjuka heter på norska, som svartsjuka heter på norska.
Jalousie, som det heter på franska.
Varför var det ingen som frågade mig vad svartsjuka heter på franska, det är ju ett ord jag kan?
Och ett av de mest fantastiska viner jag har druckit från Domaine Closel i Savennière heter just La Jalousie och en gång fick jag mig historien till livs om varför det kallas så, men den har jag glömt.
Och varför säger man jalusier på svenska om jalusier som skyddar mot sol, vind och insyn?
Sånt började jag maktlös fundera över i spåren av den franskspråkiga fullmakten.

Det var en rätt bra avledare, lika bra som Herreras biografi om Frida Kahlo.
För samtidigt med detta var Moster M på Södersjukhusets handledsverkstad för ett plötsligt påkallat plocke-pinn-ingrepp. Hon skulle ringa när det var klart och hon hade vaknat upp. Jag väntade i åtta timmar, beredd att rycka ut som chaufför.
Men de skickade hem henne med färdtjänst, den unga damen.
Den äldre damen, hennes mormor, skickades samtidigt i ambulans, fast i motsatt rikting, mot akutintaget, och inte till Södersjukhuset, utan till Huddinge.
Den här trafiken hit och dit stressade mig, jag får erkänna det.
En här och en där och hur kan man komma på vad fullmakt heter när man känner sig så maktlös?

Men nu är det lugnt.
Dame E tog ett liten paus i sitt vidlyftiga Loiredalsliv och intervjuade alla kollegor inom en radie av sjutton meter.
Alla var överens om att fullmakt på svenska översätts med procuration på franska.
Jag kan gå vidare i mina funderingar.
Vad skulle Frida Kahlo svarat om jag frågat henne vad fullmakt heter på spanska?
Enligt Google skulle hon ha svarat poder kort och gott. Makt.
Men det tror jag inte på.
Jag tror hon skulle ha svarat papelito, ett litet papper.

Should I stay or should I ....

.... åka tillbaka till jobbet?

Jag har glömt min mobiltelefon där.
Ringer till mig själv, från den fasta.
Hör ingenting.
Hade jag ljudet på?
Det hade jag väl.
Visst måste den ligga kvar på skrivbordet?
Should I stay or should I åka tillbaka till kontoret?

Jag hade just testat den nya videolänken, det var kul, jag kunde se min kollega i Angered - som vi kallar bruket i Frankrike för - och han kunde se mig, undrar hur kul det var, men han kunde inte höra mig och så störtdök vi ner i Les Paramètrages, som man säger i Angered, men vi kom aldrig fram till vad som felade.
Merde, sa jag till mig själv.
Sen packade jag ihop och åkte hem.
Och så gick tiden som den brukar göra och helt plötsligt upptäckte jag att jag står utan all android förbindelse med omvärlden.
Merde, sa jag till mig själv igen.
Tur jag har min fasta kvar.

Häromdagen ringde en av alla de där tusentals försäljarna som alltid ringer.
Charlotte! sa hon, uppfordrande som en morsa, den där anonyma försäljerskan.
Ja, sa jag.
Nu tänker jag sänka dina kostnader, Charlotte, dina fasta telefonkostnader, med hundratusen i månaden Charlotte, kommer jag att sänka dina kostnader, Charlotte, allt du behöver göra, Charlotte, är att säga ja nu när jag sätter på bandspelaren, är vi överens, Charlotte.
Nej, sa jag.
Då gör vi så här Charlotte, sa hon, att jag sänker dina kostnader lite till, Charlotte, med ytterligare hundra tusen, Charlotte, allt du behöver göra är att säga Ja!, nu, Charlotte, så får du sänkta kostnader med nitton miljarder i kvarten, vad säger du om det Charlotte, är det inte en bra deal, Charlotte?
Nej, sa jag.

Hon lät som barren som rasslar ner från granen.
Tyvärr kan jag inte plocka ut granen.
Min altandörr är avspärrad.
Dagmar, den stormande Dagmar, den där satans nattmaran Dagmar som tjöt så att jag trodde att taket skulle rasa in, hon tjöt så att taket rasade ner, trettio tegelpannor rasade i backen.
Nu har vi spärrat av med spärrband, sådana som polisen har när de spärrar in misstänkt stulna bilar och områden som det har begåtts mord i.
För nu är Emil på gång, och det vet vi ju alla vad han kan ställa till med om han bara släpps ut ur sin stormboa.
Visserligen ska han bara hitta på hyss nere i Södern och på the West Coast, men vi drabbas av hans biverkningar, lillasyster Ida uppnår kulingvarning över Flaten.
Och om det blir strömavbrott igen kan jag inte ens sätta på dammsugaren och bli av med barren.




Mitt i allt detta ser jag att en pelagornia har gått i blom.
Hur nu det gick till.
Jag vet precis hur det gick till.
Jag tog in den från uteplatsen i slutet av november.
Jag hängde upp den i fönstret.
Jag glömde bort den.
En gång, förmodligen till det första glöggeventet till första advent, fick den lite vatten.
Nu blommar den.

Den här veckan är inte riktigt min vecka, men man kan väl inte begära att alla femtiotvå veckor om året ska vara det, och det är i alla fall pelagorniens ljusrosa vecka.

Betraktelser från mitt vinteride

Nyheterna i dagens olika nyhetsblad så här om aftonen är inte så uppbyggliga.

Sarkozy påstås påstå att Europa aldrig har varit så nära att explodera.
Som ikväll.
Vilken påverkan på utvecklingen har domedagsprofetior av hans klass?
Med sitt sinne för dramatik skulle jag vilja skicka honom till Hollywood.
Holy Woody Allen, har du ingen roll för honom i din nästa film?
Midnight in Euro.

Midvinter över Skandinavien.
Ovädret når strax in över Sverige. Det blir hårda vindar och snö.
Varningar i första, andra och tredje klass.
Vad får vindarna för påverkan på flygtrafiken imorgon?
Kommer vinterkräksjukan att spridas ännu snabbare?

Bankerna fortsätter att höja din ränta, skriver Expressen.
ECB tvingas sänka styrräntan - räntan ned till 1% - skriver Expressen.
Det är alltid lika spännande med dubbla budskap.
Man kan själv välja om räntan stiger eller om den sjunker.
Och vad den får för påverkan på ränteavdraget.

Jag funderar på att starta en egen nyhetstidning.
Den ska heta Mirakelbladet.
Den ska ha som utgångspunkt det Einstein sa:
"Man kan välja att se på världen som ett mirakel eller som ... "

Jag minns inte vad alternativet var, antagligen något explosivt Sarkozyskt.

På TV just nu : ett program om småkryp, om steklar, sådana som Tomas Tranströmer har diktat om och till och med fått en art uppkallad efter sig, Tranströmers tornbagge - fast det är visst ingen stekel? Men nog har han diktat om en guldstekel? Eller var det en gröntrappsstekel?



Jag föredrar steklar framför eurokriser.

Imorgon - om vindarrna och snön så tillåter - kommer en penningpungkris av sarkozysiska dimensioner att inträffa på Flesland Airport, Bergen.
Jag vet.
I ankomsthallen kommer jag att upptäcka att jag saknar den typ av mynt som krävs för att kunna hyra sig en bagagevagn.
Där kan man betala med norska kronor, isländska sagor, rusiska kopeker, gulebuschiska steklar, polska zloty, brittiska sterling, schweiziska francs, turkiska wannabe-euros, europeiska kriseuros och amerikanska dollar.
Men Icke Nicke Svensk Krona.

Under tiden jag funderar vidare på mitt Mirakelblad läser jag goda nyheter, jag läser goda gammelnyheter i svenskan, jag läser om Kvinnorna bakom vikingatågen och jag hoppas på ett euromirakel.

Under tiden jag hoppas på ett euromirakel och letar efter utrikiska mynt i kappfickor och andra bortglömda gömmor ser jag fram emot att träffa ett verkligt mirakel.
Baby M.




Hon ser ut att ha de rätta kontakterna.

Lessons learned

Jag vet en klok person som, istället för att köpa alla de där färggranna tidsskrifterna som lockar när man är på väg till kassan, brukar gå till biblioteket och läsa dem.
Så klok borde jag också vara.
Men det är jag inte.
Igår köpte jag någonting i stil med Allt om Mat, en adventsutgåva.
Slog upp den och möttes av ett recept på en kalkon.
Upptäckte att jag redan hade köpt just det numret.
Jag är inte klok.
Nu ska jag lära mig.
Och jag ska lära mig hur dumt det är att förvara blyertspennor i väskan.
När jag rotade runt där idag, i hopp att få tag i mobilladdaren, stötte jag på något vasst.
Aj!
Jag fick ett blyertsstift rakt genom fingret.
In på ena sidan och ut på den andra.
Det satt som berget.
Inga böner hjälpte.
Jag fick ta mig till företagsläkaren.
I väntrummet såg jag en välbekant tidning.
För tredje gången kunde jag läsa receptet på julkalkonen.
Ja, jag ska göra en kalkon till jul.
I'll do it may way, hur vet jag inte.

Och så har jag lärt mig att det är dumt att ta in snickare på löpande räkning.
Även om det bara handlar om några skruvar.
För ...  först måste snickaren mäta och måtta och sen åka och handla två skruvar, äta lunch, åka och köpa två skruvar till, mäta igen, ta kafferast, måtta på nytt, svara i mobilen, skruva, svara i mobilen, ställa in skruvdragaren, skruva om, svara i mobilen, skruva lite till.
Igår fick jag några skruvar iskruvade, det tog sju timmar.
I fortsättningen ska jag skruva i mina egna skruvar.

Även om jag skulle råka skruva mig i fingret kan det inte vara värre än att få ett blyertsstift rakt i genom.
Och få det utdraget med tänger och pincetter.
.

Mice and women

Under eftermiddagen basunerades en omvälvande världsnyhet ut på Facebook.
På en sekund var vi alla uppdaterade, i Stockholm och San Diego, i Bangkok och Bergen.
Lilla C hade mött en mus i sitt hus.
Larmet lär ha gått blixtsnabbt - hur hon lät när hon larmade kan jag bara föreställa mig.
200 decibel?
Salami och fällor placerades raskt ut på strategiska ställen.
De avvaktar nu med spänning morgondagens skörd.

En sen och sömnlös natt i ett av De Stora Husen, i det gamla sextiotalshuset i tegel med köket som var större än hela min lägenhet, där mötte jag min första mus.
Det är ett oförglömligt minne.
Klockan var tre på natten.
Jag hade en plan med mitt besök i köket.
Varm mjölk med kanel.
När jag tände lampan i taket, ett hiskeligt lysrör av industriell styrka, fick jag syn på en en mus på spisen.
Vi tittade på varandra, en mikrosekund.
Den var ganska söt, tyckte jag under den där mikrosekunden.
Sen gjorde musen vad den hade att göra.
Den pilade blixtsnabbt iväg över spisen och diskbänken och arbetsbänken och vidare mot mål jag inte hann uppfatta.
Samtidigt gjorde jag vad jag hade att göra.
Jag hoppade upp på en stol.
Och jag kan ännu idag inte begripa varifrån den instinkten kom.
Den är väl nedärvd, ligger väl inbakad i en gen i min DNA-kedja, den som säger: Om du ser en mus hoppa upp på en stol.
När jag väl kravlat mig upp där på stolen var musen försvunnen sedan flera sekunder.
Men jag fortsatte mina göromål.
A woman has to do what a woman has to do.
Jag drog in all luft jag kunde i mina lungor och skulle just börja skrika när jag kom på att jag skulle väcka hela huset om jag skrek.
Så jag hejdade mig.
Och började pipa istället.
Jag fick pipa rätt länge för att bli av med all luft jag hade samlat på mig.
Musen skulle ha skrattat sig fördärvad om den vågat hålla sig kvar.

Dagen efteråt flydde jag till Mexico, det var en sedan länge inplanerad flykt och den passade väldigt väl in, perfect timing.
Under min bortavaro tömdes huset på folk och boskap, fällor lades ut, salami och ostbitar ströddes ut över hela huset.
Och det fungerade.
När jag kom tillbaka efter ett par veckor var stanken av muslik påtaglig.

För säkerhets skull håller jag dörren till uteplatsen stängd ikväll.

Gnällkärring

Tillåt mig gnälla.

Idag var det De Stora Ambitionernas dag.
Tvätta undan och hänga undan för vintern, stuva undan och lagra undan.
Jag försöker lära mig av båtfolket och husvagnsfolket och alla andra som bor på små ytor.
Efter decennier i de stora husen, sammanlagt närmare 750 kvadratmeter, försöker jag fortfarande lära mig att bo på en tiondel av den ytan.
Det går bättre och bättre.
Idag hade jag bokat tvättstugan för att köra dubbelt, här i lägenheten och nere i den offentliga lokalen.
Så tog jag en paus i slitet och blev sittande och lyssna på ett program om Robert Bolaño, en av mina favoritförfattare.
När jag kom ner hade något snott min tvättid.
Bredvid mina grejer på tork gick nu tvättmaskinen för fullt.
Jag blir inte glad av sådant.
Det känns obehagligt.
Grrr.
Jag satte upp en lapp i trappen, fast den var snäll, jag sa att jag blir glad över att bli tillfrågad om någon behöver tvätta på min tvättid.
Man vet ju aldrig vad som kan ha hänt.
Någon kan ha fått oväntat besök av ett sjöodjur som stänkt ner en klänning för denne någon som kanske ska på slottsbal ikväll och snabbt behöver åtgärda det. 
Och även om jag inte tvättar hela tiden av min bokade tid, tänkte jag, utan bara torkar, även om jag bara sitter och lyssnar på ett program om Robert Bolaño, och har ambitionen, eftersom det är De Stora Ambitionernas dag, att tvätta och mangla julduken från förra året, så vill jag ha min bokade tid ifred.
Och tvätta och torka allteftersom jag tar mig fram i högarna här.
En halvtimme efter att jag hängt upp min ganska snälla lapp var den borta.

Jag har hört talas om att det finns en bok som har samlat ihop ilskna lappar från ilskna människor i tvättstugor.
Jag förstår det.

På bio med Tintin

Gick på bio igår.
Mina favoritflygare, KLM/Air France, bjöd på förhandsvisning av Tintin och enhörningens hemlighet.
Popcorn ingick.
Jag fick fyra biljetter så jag tog med mig ett sällskap om tre personer i varierande åldrar och med varierande Tintin-bakgrund.
Jag har inte läst Tintin, men visst, han ingår som en seriefigur i mitt kulturarv och visst var han lätt att känna igen med sin rätt uppstående lugg och rättframma blick.
Kanske har jag läst honom om jag tänker efter?
Don't remember.
Jag förväntade mig ett par timmars trevlig underhållning och jag bjöds på ett par timmars trevlig underhållning.
Det goda mot den onda, skurkar och banditer, mysterier och skattgömmor och dråpliga figurer. En klassisk dramaturgi, tycktes det mig, på slutet hade allt ordnat upp sig, eller också hade det inte det, jag minns förstås inte riktigt.
Jag gick dit med mina nya progressiva glasögon och satte 3D-glasögon ovanpå dem och tyckte att det var lite kul att alla skådisar hade fått extra stora näsor.
De såg ut som seriefigurer, de där skådisarna, sa jag när vi gick ut på Hötorget.
Men lilla mamma, sa Moster M, och klappade mig på kinden. De var animerade.
Ah bon, svarade jag och undrade om det var seriefigurerna eller om det var skådisarna som var animerade.
Men jag vågade inte fråga, ville inte riktigt avslöja min avgrundsdjupa okunnighet.
Recensionen här i dagens UNT ger en förklaring till hur det är med animeringarna.
I alla fall i princip.

Kvällskvistsfilosofi

Vad gör ni ikväll?
Jag är inte och lyssnar på Umberto Eco.
Det är det andra kulturevenemanget av rang jag missar i år, av skäl som är alldeles för långrandiga att gå in på här.
Det första var Les Murray, när han var i Rotterdam, och det ångrar jag fortfarande.
Alla kloka filosofer säger, att när man närmar sig pärleporten så ångrar man alltid det man inte gjort, inte det man har gjort.
Jag ångrar inte att jag inte har städat upp på min uteplats ännu.
De flesta kloka hävdar att sinnet inte begriper sig på negationer. Och en dubbel negation, som i meningen ovan, måste innebära att den konverteras till en positivt påstående; alltså ångrar jag att uteplatsen är vildvuxen.
Om jag hade gått och lyssnat på Umberto Eco ikväll kanske jag hade fått mig lite visdomar till livs och haft något vettigt att säga.
Men det finns en mening med det.
Jag kommer i säng i skaplig tid och det behövs för jag ska gå upp i oskaplig tid, och måste köra en omväg till Arlanda till följd av pågående vägarbeten och avstängda trafikleder.
Så nu kan jag sitta här i lugn och ro och fundera över vilka klokheter jag måhända har missat. Och vilken outfit jag ska välja imorgon, i natt, om några timmar.

On the road

Fick en hälsning från kontinenten idag, som det så tjusigt kallades för, förr i tiden.
Säger man så än idag?
Dame E. bor på champagnehotel äter gåslever och dricker fina viner, åker till Saumur och dricker bubblande fina viner, och pratar lyriskt om rådande högsommarvärme och den stundande helgen i Le Croisic....
Även min "bloggranne" Fransyskan H berättar om hur underbart det är där nere just nu. Hon tipsar också om en utställning med Frida Kahlo och Diego Rivera i Göteborg, dit måste jag se till att få vägarna förbi.

Idag hade jag vägarna förbi Oskarshamn där jag åt lunch på en Shellmack innan jag rusade in på ett möte. Det är inget fel på en BLT-macka i plast, men det skiljer sig avsevärt från Dame E's lunch på fabriken: " Lunchen idag bestod av musslor, pommes + majonäs + en gooooooooood chockladgrej till efterrätt. Sen fika ute i värmen på baksidan här. Nå, jag fick en kaffe ute i solen på Shellmacken, precis bredvid tvättautomaten.
Det var alldeles underbart, närmare tjugofem grader och jag hade lust att ta av mig både strumpor och skor och springa runt i gräset och proppa i mig en stor härlig sensommarglass.

På hemvägen stannade jag till i Västervik, inte så mycket för att njuta av en promenad i hamnen, kika lite i butiker, äta den där glassen. Nej, bara för att Västervik är det enda stället mellan Nyköping och Kalmar där man kan tanka gas. Så det gjorde jag. Tjugofem kubikmeter, eller vad man nu säger.
Och någonstans i närheten av köpingarna, om det nu var norr eller söder, pausade jag till på ett litet hak och åt lite, vad kan jag omöjligen minnas, men det var inte musslor. Men det fanns en stor jukebox där, en gammal dröm från raggarromantiken, och Elvis Presley på väggarna. Jag bläddrade i några heminredningstidningar från början av det förra decenniet och en grej fastnade i mitt huvud: Att ta gamla matskedar, böja dem så de blir greppvänliga och sedan sätta fast dem som handtag på köksskåp.
Rätt originellt, till skillnad från maten de serverade på det där stället.
Om det nu var pannbiff eller falukorv.