Änglarna inom hemtjänst

Bevisa att du inte är en robot! är en kommentar som ofta möter oss när vi rör oss i den digitala världen nuförtiden.
Mina gamla mor, hon rör sig mest i köket, mellan kaffekoppen och korsorden.
Ibland kommer hemtjänstänglarna till henne, ser till att kläderna blir rena och att kylskåpet fylls på.
Igår kom jag hem till henne, stoppade i mig ett wienerbröd, drack en kopp kaffe och bjöd henne på min smaskigaste världsnyhet, att jag hade sett Melodifestivalen.
Och hon bjöd mig på sin: Att hennes hemtjänstänglar nu ska robotifieras.
De ska utrustas med en app av något slag som ska göra det möjligt att följa varje steg de tar.
När de checkar in hos morsan och när de checkar ut.
Varje moment de utför, fyller kylen, vattnar blommorna, dammsuger och så vidare, det ska noga knappas in.
Stackars änglar, tänkte jag.

Konstigt att vi inte har hört mer om detta i debatten, sa morsan, hon hänger med överallt, mycket bättre än jag gör, hon kan redogöra för vad som hände i Burma förra tisdagen med exakt precision. Och vad som sker med Piratensällskapet i Tranås och vilka hyreshöjningar vi kan förvänta oss inom allmännyttan de kommande fem åren.
Hon hänger med, utan Facebook, utan smart telefon, utan att ens ha en dator.
Radio brummar jämt i köket, TV:n surrar i vardagsrummet och när jag kommer, och hon sitter med sitt korsord i SvD, så har hon redan läst varenda artikel, lyssnat på alla program överallt.
Och vill prata om det.
Så står jag där, eller sitter med munnen full av wienerbröd, jag som alltid är uppkopplad och påkopplad, och inser att jag ändå missat drygt tre fjärdedelar av hennes bevakningsområde, och det är minst sagt globalt.

Nå, om hemtjänstens robotifieringsprojekt, det hade varken hon eller jag hört talas om i det publika.
Men det låg en A4:a på köksbordet, en lång lång lång utläggning om hur bra det är att personalen i hemtjänst nu ska redogöra för varje andetag och fotsteg, minsta lilla moment, utläggningen var inlindad i kvalitetstermer, fakturakontroll och sånt, bullshit tänkte jag.
Stackars änglar tänkte jag också. Har de det inte stressigt nog redan idag?

På det torg där som barn jag lekte fick jag nu lust att gå ut med plakat och protester, upprop och bössor, jag som aldrig har demonstrerat i hela mitt liv, jag vet inte hur man gör.
På det torg där som tonåring jag forsade fram och tillbaka, där sprang jag på helgerna fram och tillbaka mellan Nilsson och Karlsson, jag var vikarierande ängel, tjänade grova fickpengar, drack kaffe och åt wienerbröd i varenda stuga, hjälpte till lite med det ena och det andra, mest med det andra eftersom jag inte är så praktiskt lagd.
Men prata kunde jag, och lyssna kunde jag, och aldrig har jag fått mig så många levnadsöden och så mycket historia till livs som under pratstunderna med gamlingarna, de som var gamla då, för snart 40 år sedan.
Då handlade det om  Ådalen 31, om att tjäna piga, om fattigdom och umbäranden.
Om att inte få läsa vidare.
Om den djupa och innerliga tacksamheten för att få hjälp på äldre dar.
Uttryck som känns främmande och ålderdomliga idag.
Torget finns kvar, det ser ungefär likadant ut, husen finns kvar, det är sig rätt likt, till det yttre.
Där bodde Karlsson, där bodde Nilsson.

Igår när jag kom rullande med min uranogråa kärra såg jag ett bekant ansikte på trottoaren, jag minns inte vad han heter, han gick där och promenerade i vårsolen, han måtte vara runt åttiotre vid det här laget, åttiosju kanske, en stilig gentleman i silver och grått.
Han var en av de första som kom vandrande in till vår blomstrande förort, gotlänningar och finländare förutom, han var den förste som kommit mer from the South, han hade flytt undan de ryska pansarvagnarna i Tjeckoslovakien 1968, han fick jobb som bagare sen om jag minns rätt, och en arm avsliten i en bakmaskin redan innan 70-talet blivit 80-talet.
Han måtte ha massor att berätta för de unga som jobbar extra som jag gjorde, föreställer jag mig, han och alla andra som kom senare, från alla möjliga hörn av världen.
Men kommer de att få en chans till ett sådant slags utbyte mellan ung och gammal?
Får de unga jobb nuförtiden på hemtjänst? Överhuvudtaget? Utan föregående specialutbildning?
Jag har ingen aning, jag har ingen koll, inte nu längre.

Mina egna minnen av mitt extraknäck inom hemtjänsten som ung är så oerhört positiva, jag minns varenda gamling och jag minns när jag för första gången träffade på en död gamling.
Det var en omtumlande upplevelse, men då fanns där den äldre och mer erfarna personalen som tog hand om mig, jag var så upprörd och skakad, men de vaggade och vyssjade mig och vi satt extra länge i pausrummet och drack kaffe och pratade.

Jag bara hoppas att alla änglar inom hemtjänsten orkar fortsätta att vara änglar, att de hinner med att vara änglar, trots den pågående robotifieringen.

För den med gamla föräldrar och andra nyfikna, titta vidare här