Om att slita upp kameran vid rätt tillfälle

Att jag aldrig kommer på att slita upp kameran vid rätt tillfälle.
Som när jag var på modevisning tidigare idag och Little Old Lady gick modell på Babels Hus, när sjukhuskorridoren förvandlades till en catwalk och de andra damerna på avdelningen förtjust klappade i händerna.
Till och med en och annan gammal murvelgubbe vaknade till och fick något som liknade liv i ögonen. 
För där kom min lilla mamma med rullatorn framför sig, ett strålande leende och solsken i blick, iförd den mest tjusiga kreation man kan tänka sig, en figursydd klänning i en vacker djuplila nyans och infärgningar i lindblomsgrönt.
Vilken fägring, tänk så mycket lite färg kan göra mot en annars så gråblek fond av landstingsrockar och medhavda foppatofflor. 
Nu, sa jag till morsan, när hon provat färdigt klänningen, nu kan du ge dig ut på äventyr, se det som en veckas semester där, på den där andra Strandgården. Men lova mig att du inte bär foppatofflor till.
I morgon bär det iväg.


Och inte heller kom jag på att slita upp kameran när jag stannade till hos Dame E på en kopp kaffe på hemvägen. Hennes blick när jag frågade hur veckan i Italien hade varit var oslagbar.  
Katastrof, sa hon, och slog ut händerna i en yvig gest, total katastrof! 
Oj, svarade jag och såg jordbävningsscener framför mig, inställda jobbmöten, omkullkastade planer, allmänt trassel.
Min väska försvann på nervägen, sa hon och den är fortfarande borta.
Hon gestikulerade vilt, viftade med armar och ben, mycket italienskt, liksom för att visa hur mycket borta väskan var, och hur långt borta. Förmodligen i Sibirien.
Och väskan är alltså fortfarande borta, sa hon, och nu har det gått en vecka. 
Oj, sa jag och spärrade ögonen i henne och sa uppfordrande: Nu kollar du bums hur mycket du får handla för på försäkringen, för en gång, det var en gång …. 


Jag skulle på en konferens i Nice och där stråla samman med kollegor som kom resande från Angers. 
Jag kom till Köpenhamn med ett fakirplan, landade i ett par fotvänliga power walks kl 0700 och skulle vara i Nice till lunch, ta en promenad på stranden, svida om och checka in på konferensen vid tvåtiden.
Men i Köpenhamn hade en vild strejk brutit ut just klockan 0700 och jag fick göra Kastrup under drygt tolv timmar.
Köpte några livsnödvändigheter, ett par skor, lite att ha under, lite att tvaga mig med, och en blus.
Halv ett på natten, omdirigerad via Frankfurt, landade jag i Nice.
Utan väska.
Den kom dagen därpå, ungefär samtidigt som konferensen var slut.
Så åkte vi ut till flygplatsen, mina kollegor från Angers och jag. Vi skulle nu resa tillbaka dit tillsammans alla tre.
Vi landade på Orly.
Vid bagagebandet kom en uniformerad Air France-representant och sa, beklagande, att några väskor tyvärr var kvar i Nice. Vilkas?
Min, och mina två kollegors. Och ett par till, inalles fem.
Dig kan man ju inte resa med, sa de, och skrattade gott.
Men de vågade ändå ta med mig i bilen ner till Angers och påföljande morgon klev jag ut på boulevarden för att köpa lite kläder. Jag gick inte till mina favoritställen, jag gick till de lite billigare.
Efter två dagar kom våra väskor – för det var den tid Air France behövde på sig för att köra ut bagage till Landsbygden.
Morr.
Mais bon.
Jag fick ett litet tillskott till min garderob och när jag kom hem skulle jag göra upp mitt försäkringsärende.
Oj, det var inte mycket du handlade, sa försäkringsagenten.
Det visade sig att jag kunde ha gått in på mina favoritbutiker och köpt halva kollektionen. Kanske hela. 
Så, sa jag till Dame E., lär av mina misstag. 
Nu kollar du vad du har för limit på försäkringen. Och sen ger du dig ut och shoppar loss! Har du tur har du väskan hos dig om några dagar. 
Jag hoppas det, svarade E. För vet du, av någon outgrundlig anledning fick vi för oss att slita upp kameran och ta bilder av bagaget innan vi lämnade dem på Arlanda. Som om vi hade en föraning. De skulle ju iväg på en rätt udda rutt, våra väskor, till Rimini via Rom och Berlin. Och hem via Warszawa. 
Kanske man skulle ta för vana att slita upp kameran både innan man stänger väskan och innan man släpper iväg den på bagagebandet, tänkte jag.

En doft av lyx

Det ligger kvar omkring 800 ton hushållsavfall på gator och torg men nu sägs det att de ska omhändertas på måndag.

Idag tänkte jag att det var dags att fokusera på något nytt.
Någonting vackert.
Så här vackert var det i Espace Anjou idag:

Jag hällde i 40 liter och njöt i fulla drag av ljudet från pumpen och siffrorna som forsade fram på displayen.
Hela jag blommade upp.  Tänk vad några droppar bensin kan göra !






Plötsligt saknade jag ruffen, doften av mylla och en enkel köksträdgård så jag bestämde mig för att åka lite vilse, någonstans ute på landet.


Jag ville till något ställe där jag aldrig varit och det är ju aldrig fel att åka vilse till slottet Le Plessis-Bourrée.


Slottsbesöket inleddes med en liten fasanjakt.

 

Därefter en lite ridtur på ägorna. Sen släppte jag hästen Hugo i hagen; Victor Hugo som jag gärna vill tro att han kan ha hetat.







Efter en stunds meditation i parken ….


…. och ett besök bland ringblommorna…


… var jag vederkvickad och fit for shopping.

På Nocibé erbjöd man idag 40 % rabatt på produkt n° 2 så jag köpte några produkter. Jag fick med mig dem hem i en rosa liten påse.
Det är lite  Lancôme, Yves St. Laurent och några droppar Nini Ricci.
Det sägs att diamonds are a girl’s best friends men jag håller inte med. Jag nöjer mig fint med några droppar Nina Ricci In Love in Paris och 40 liter diesel.



Däremot tänkte jag, peppad av mitt liv som slottsdam på Le Plessis-Bourré att jag kanske skulle skaffa mig en minkpäls nu till vintern.
Så jag tittade in på Christie Laurie.
Jag tittade i två minuter och det jag tittade på hänger nu i min hall. 



Det är 80 % ull och det är ju bra när man bor i Sverige.
- Har ni poängkort hos oss, carte de fidelité? frågade expediten
- Ja, det har jag, svarade jag.
Och så fick jag bokstavera mitt efternamn så att hon kunde hitta mig. Jag hade inte kortet med mig förstås. Så här bokstaverar man mitt namn på franska:
Ash, a, ka, a, en, dösess, å, en.
Håkansson.
Akanzön.
Akanseunne.
Tja, varför inte?

Böcker och vikingar

Söndag eftermiddag.
Det är tyst på gatorna och tyst i min lägenhet.
En och annan bil brummar förbi på avenyn nedanför min balkong.
Jag har haft besök av en kompis som just nu checkar in på flygplatsen Nantes-Atlantique. Nyss fick jag ett SMS där det stod att resväskan vägde 22.2 kilo.
Jag hade uppskattat den till 21.8 när vi släpade den nerför trapporna.
Det finns så mycket att handla här, det är kul att handla här.
Skor, kläder, skivor, böcker, vin  och calvados, det väger tungt.

Vi gick på FNAC i lördags. FNAC är väl ungefär som Akademibokhandeln.
Som vanligt köpte jag nästan inga böcker, bara en. Den här:



På hitlistan såg jag Larsson, Läckberg och Läckberg och alldeles intill vilade Hypnositören i ett bokställ bredvid Grabben i Graven Bredvid.  

Men sen gick vi till en annan bokhandel och där köpte jag nästan inte heller några böcker, bara de här två:

Det var en annorlunda bokhandel. Där fanns ingen hypnositör, ingen grabb som vilade i en grav bredvid och ingen olycksfågel.
Och bokhandlaren själv visade sig vara den som hade arrangerat litteraturdelen av vin- och litteraturfestivalen i Savennières jag var på förra helgen.

Idag mötte vi ett vikingaskepp som roddes av slavar och som anfördes av en kapten som var med redan på 840-talet.


Hopp-i-land-Kalle, även han en man som var med på 840-talet, tog emot skeppet när det angjorde en brygga i närheten av Saumur. Kaptenen hade ordning på sina slavar, de fick inte dribbla med årorna hur som helst. Å nej!


Tyvärr var det inte alla som klarade elddopet. Några stackare skickades i fängelse och dömdes till att jobba som kypare i en håla där man vanligtvis odlar champinjoner, håller vinprovningar och en söndagsöppen restaurang:

Uppe vid slottet Chateau de Saumur satt en jungfru och sjöng bakom lyckta fönsterluckor och väntade på sin riddare.


Hon drömde sig bort.
 
Hon väntade på att hennes riddare skulle komma ridande förbi under en månskensnatt och enlevera henne, föra bort henne längs Loirefloden och ta henne till sitt eget slott där de skulle leva lyckliga i alla sina dagar.
Jag tror hon satt där i sitt fönster i sitt vita huckle och väntade och väntade och väntade. En dag fick hon nog och stack till Kuba och träffade en salsakung. Nu dansar de sig lyckliga genom evighetens gator i Havanna.

Och riddaren… När han till slut lyckats sadla sin häst red han förbi men hittade ingen jungfru, bara ett vitt huckle som fladdrade som en fågelskrämma på botten av vallgraven.
Han satte hucklet på huvudet, sjöng en sorgesång och började tälja på en träbit.
Och såvitt jag vet fortsätter han med det ännu idag.