Om att slita upp kameran vid rätt tillfälle

Att jag aldrig kommer på att slita upp kameran vid rätt tillfälle.
Som när jag var på modevisning tidigare idag och Little Old Lady gick modell på Babels Hus, när sjukhuskorridoren förvandlades till en catwalk och de andra damerna på avdelningen förtjust klappade i händerna.
Till och med en och annan gammal murvelgubbe vaknade till och fick något som liknade liv i ögonen. 
För där kom min lilla mamma med rullatorn framför sig, ett strålande leende och solsken i blick, iförd den mest tjusiga kreation man kan tänka sig, en figursydd klänning i en vacker djuplila nyans och infärgningar i lindblomsgrönt.
Vilken fägring, tänk så mycket lite färg kan göra mot en annars så gråblek fond av landstingsrockar och medhavda foppatofflor. 
Nu, sa jag till morsan, när hon provat färdigt klänningen, nu kan du ge dig ut på äventyr, se det som en veckas semester där, på den där andra Strandgården. Men lova mig att du inte bär foppatofflor till.
I morgon bär det iväg.


Och inte heller kom jag på att slita upp kameran när jag stannade till hos Dame E på en kopp kaffe på hemvägen. Hennes blick när jag frågade hur veckan i Italien hade varit var oslagbar.  
Katastrof, sa hon, och slog ut händerna i en yvig gest, total katastrof! 
Oj, svarade jag och såg jordbävningsscener framför mig, inställda jobbmöten, omkullkastade planer, allmänt trassel.
Min väska försvann på nervägen, sa hon och den är fortfarande borta.
Hon gestikulerade vilt, viftade med armar och ben, mycket italienskt, liksom för att visa hur mycket borta väskan var, och hur långt borta. Förmodligen i Sibirien.
Och väskan är alltså fortfarande borta, sa hon, och nu har det gått en vecka. 
Oj, sa jag och spärrade ögonen i henne och sa uppfordrande: Nu kollar du bums hur mycket du får handla för på försäkringen, för en gång, det var en gång …. 


Jag skulle på en konferens i Nice och där stråla samman med kollegor som kom resande från Angers. 
Jag kom till Köpenhamn med ett fakirplan, landade i ett par fotvänliga power walks kl 0700 och skulle vara i Nice till lunch, ta en promenad på stranden, svida om och checka in på konferensen vid tvåtiden.
Men i Köpenhamn hade en vild strejk brutit ut just klockan 0700 och jag fick göra Kastrup under drygt tolv timmar.
Köpte några livsnödvändigheter, ett par skor, lite att ha under, lite att tvaga mig med, och en blus.
Halv ett på natten, omdirigerad via Frankfurt, landade jag i Nice.
Utan väska.
Den kom dagen därpå, ungefär samtidigt som konferensen var slut.
Så åkte vi ut till flygplatsen, mina kollegor från Angers och jag. Vi skulle nu resa tillbaka dit tillsammans alla tre.
Vi landade på Orly.
Vid bagagebandet kom en uniformerad Air France-representant och sa, beklagande, att några väskor tyvärr var kvar i Nice. Vilkas?
Min, och mina två kollegors. Och ett par till, inalles fem.
Dig kan man ju inte resa med, sa de, och skrattade gott.
Men de vågade ändå ta med mig i bilen ner till Angers och påföljande morgon klev jag ut på boulevarden för att köpa lite kläder. Jag gick inte till mina favoritställen, jag gick till de lite billigare.
Efter två dagar kom våra väskor – för det var den tid Air France behövde på sig för att köra ut bagage till Landsbygden.
Morr.
Mais bon.
Jag fick ett litet tillskott till min garderob och när jag kom hem skulle jag göra upp mitt försäkringsärende.
Oj, det var inte mycket du handlade, sa försäkringsagenten.
Det visade sig att jag kunde ha gått in på mina favoritbutiker och köpt halva kollektionen. Kanske hela. 
Så, sa jag till Dame E., lär av mina misstag. 
Nu kollar du vad du har för limit på försäkringen. Och sen ger du dig ut och shoppar loss! Har du tur har du väskan hos dig om några dagar. 
Jag hoppas det, svarade E. För vet du, av någon outgrundlig anledning fick vi för oss att slita upp kameran och ta bilder av bagaget innan vi lämnade dem på Arlanda. Som om vi hade en föraning. De skulle ju iväg på en rätt udda rutt, våra väskor, till Rimini via Rom och Berlin. Och hem via Warszawa. 
Kanske man skulle ta för vana att slita upp kameran både innan man stänger väskan och innan man släpper iväg den på bagagebandet, tänkte jag.