Borta bra, hemma blommar syrenen

Tisdag morgon kom jag till Amsterdam vid en tidpunkt som jag vanligtvis knappt har hunnit in på kontoret.
Det var en sömnig men mycket fin flygresa.
Strålande sol.
Inte ett askmoln.
Och min favoritfilm - Time To Destination - visades även på denna korta rutt.

Sen jobbade vi i en hastighet som påminde mig om ljusets.

Om vi hann med After Work?
Visst gjorde vi det.

Igår, till exempel, ägnade vi oss inte åt något annat.
Vi började på hotellet, de har gratis wifi på terassen, men ingen enkel kvällsmat under 300 euro.




Så vi fortsatte på brasseriet på stationen, de har också wifi, men efter klockan åtta - som det hann bli - inget annat än en tunn och tanig tomatsoppa för en eurotia.
Vi strosade vidare till McDonalds, en säker räddare i nöden.
Hamburgare och wifi.



Men batterierna tog slut.
Och inga hål i väggen, inte ett enda hål någonstans.

Vi avslutade kvällen i baren på hotellet.
Vi beställde in lite mer wifi och en skopa ström.

Det räckte för att få iväg de sista mejlen.

Här hemma har inget annat hänt än att syrenen gått i blom.
Jag är alldeles för trött för att ta ett kort på det.
Dessutom börjar solen gå ner.
Liksom hela jag.






 

Promenad kring en blå gitarr

Tiden går
den bara går och går
tiden kan man lita på

i tisdags gick jag ut och gick
jag bara gick och gick
det var i Zwolle och kvällen var sommarvarm
efter-jobbet-ljum
alldeles underbar

på en gata i ett fönster såg jag en gitarr
den var blå, alldeles blå
jag tog ett foto och fortsatte att gå
jag bara gick och gick

Jag ville dela med mig av min blå gitarr
här
här på min plats i bloggosfären
men det gick inte att koppla upp sig från hotellet
det gick inte
det gick bara inte

bara tiden gick
den gör ju det
gör den någonsin något annat?

Jag bodde nog på fel hotell
jag skulle bokat in mig på det fullbokade
på Hotell Pillows
(My favorit spot in Zwolle)
men det gick inte
det gick bara inte

När jag kom hem till gården
sent häromkvällen
kunde jag koppla upp mig men...
blogger.com sa nej!
blogger.com sa någonting om unavailable
temporarily unavailable
och förklarade sig med ord som maintenance
och om att soon be fixed
sådana ord

soon

blogger.com har ett annat tidsbegrepp än jag
soon tog flera dagar
ett par i alla fall

men den blå gitarren är kvar
den är här

 

Interrail över en helg

Jag tog tåget till Liège igår.
Det ligger en bit bort så jag tog det som avgick kvart i sju  på morgonen. Det ni!
Sen kryssade jag mig ner genom Nederländerna via Amersfoort, Utrecht, 's-Hertogenbosch och Maastricht. Kände mig som en gammal tågluffare.
I Maastricht letade jag mig fram till  International Departures och tåget som skulle föra mig över gränsen - till Belgien och Liège.
På spår 4b stod ett gammalt skrälle från 1925 och väntade.
Först trodde jag det var en museivagn och att konduktören på perrongen ingick i utställningen .. men icke.



Men tåget tuffade på och rullade in på Liege tågstation efter en dryg halvtimme.
Det visade sig vara en monumental arkitektonisk skapelse ...

och därifrån tog jag buss nr 30 till Opera, jag tyckte det lät centralt och bra och jag gick av vid :



 Varför Liège?

När jag var liten flicka brukade gammelmoster Brita berätta om sin resa till dit. Hon hade rest dit tillsammans med svenska vallonsällskapet i hopp om att hitta lite rötter. Jag tyckte det lät så spännande och exotiskt att jag också ville uppleva Liége. Det där var nog för en fyrtiofem år sedan.
Och inte förrän igår blev det av.
Fast inte ett museum eller en endaste utställning såg jag.
Bara skyltarna på allt jag missade, på allt jag inte brydde mig om.



Vårsolen flödade och jag strosade runt där och fick en märklig känsla av vila i att kunna förstå vägskyltar och skyltfönster och bakgrundssorlet i vimlet.

En liten affär hade satt upp ett citat av CG Jung på sin dörr:



"Var den du alltid har varit"

Jag gick in där för att se om jag kunde hitta någon del av mig själv jag glömt bort. Men jag hittade bara ett par kjolar; supernajs.
Sen snubblade jag över en stor FNAC-butik ( typ akademibokhandeln) och det var mig förstås omöjligt att inte gå in där. Och jag köpte lite toltekisk visdom som jag satte mig att insupa på ett fik.



Vad den handlade om?
Att vara den man är.
Och jag var den jag var när jag satt där och läste om Les Toltèques.
Supernajs.

Några spår av ättlingar hittade jag inte, men väl H&M, C&A och Carrefour.
Och sen tog jag tåget hem till hotel Pillows via Maastricht, 's-Hertogenbosch, Utrecht och Amersfoort.

Idag har det varit en strålande söndag här i Zwolle med blommande krokusar ....



... och ett helt skepp fyllt av pannkakor



 Imorgon kväll styr jag vidare ner mot Angers ..... undrar hur det ser ut i parken? Har inte sett den sen jag tog den här bilden i höstas.

Resa till Knivsta

När man åker ut i bushen i Australien står det varningsskyltar om att det är 180 mil till nästa bensinmack.
Det har jag sett på TV.
En sådan slags varningsskylt skulle jag ha velat se idag, en skylt som talade om att det är 18 kilometer till Knivsta och om man ska ut och flyga ska man svänga till höger NU och inte om 18 kilometer.
Men någon skylt såg jag inte och jag tror det är av rent regionalpolitiska skäl.
För vem åker frivilligt till Knivsta?
Och vad gör man där?
Man tar E4:an tillbaka mot Stockholm och kör sakta och koncentrerat så att man inte helt plötsligt är i Upplands-Väsby och börjar missa planet.

 Men - me voilá, åter på kuddhotellet Pillows med den där musikanläggningen ur vilken jag just ny lyssnar på Summertime

Konstrunda på tjänsteresan

Jag sitter här och funderar över mina tjänsteresor till Nederländerna.

Första gången var nog 1991 och kollegan M och jag reste iväg en tidig lördag morgon, gjorde Amsterdam upp och ner och shoppade. Vi gick en gata upp och samma gata ner och när vi var tillbaka på utgångsplatsen hade jag skaffat mig en ny garderob inklusive hatt och paraply. Vi åt på en indonesisk restaurang, satt en hel natt i en bar och drack gin och tonic och pratade med holländare.
På måndag morgon tog vi tåget upp till Zwolle men av själva tjänsteärendet och av staden minns jag inget.
På kvällarna satt vi på Café de Paris, jag tror det hette så, och drack mera gin och tonic och pratade med flera holländare.
Men det var för tjugo år sedan.

I veckan bodde jag återigen på hotell Pillows och lyssnade på musik i musikanläggningen och satt på golvet i lotusställning för att hitta mitt inre lugn och bli så där mindful som det är så populärt att vara nuförtiden.
Jag satte på mig mina Power Walking och marscherade runt i rask takt i den tysta kvällen och folktomma staden och tänkte att det är ju inte klokt, här har jag kommit och gått och åkt fram och tillbaka och varit på möten och träffat en massa folk och haft intressanta uppdrag och trevliga ärenden under tjugo års tid men inte en enda gång har jag tagit mig en ledig eftermiddag eller lagt in en semesterdag eller gjort någonting för att se vad min tjänsteförrättningsstad har att bjuda på.
Och inte ett ord holländska har jag lärt mig.
Detta är tjänstefel, gravt tjänstfel.

Men den här gången bjöd veckan på en oemotståndlig chans att se stadens museer och några gallerier. Jag fick en timme till övers och eftersom de kulturella inrättningarna stänger redan 1700 stängde jag brutalt ner datorn och kastade mig ut i det konstnärliga vimlet.

På museum de Fundatie pågick en exklusiv utställning, neoklassiskt måleri från Liechtenstein, mest porträttmålningar, alla såg likadana ut, utom en gubbe som såg ut som Gustaf III, vilket det inte alls var.
En museivakt kom fram till mig och sa att jag inte fick ha kappan under armen och att jag inte fick fotografera utställningen, bara på nedervåningen där de permanenta utställningarna visades.
Det första jag såg där var det här, målat av en Charley Toorop, född 1891 i Katwijk och död 1955 i Bergen.

 
Så han flyttade också till Bergen tänkte jag och så tänkte jag på Baby M som vi det här laget varit emigrerad i en månad och väl jollrar på flytande Bergensiska.
Men den där Charley Toorop kanske inte alls flyttade till Norge, jag tror det finns ett Bergen i Belgien också.

Innan jag reste fick jag veta att det tryck ”Chevalier et Acrobat” jag har av Marino Marini inte är värd mer än ett par tre hundralappar. Jag blev rätt glad över det, för hade det blivit värderat i miljonklassen hade jag blivit frestad att sälja det, och jag tycker mycket om mitt lilla tryck.
Museum de Fundatie har en skulptur som Marino Marini gjort, föreställande Igor Stravinsky:




Den som blir nyfiken på skulptören kan bege sig till Marabouparken i Sundbyberg där han också lär vara representerad.

Slutligen mötte jag mig själv, ett skulpturalt självporträtt som renderade mig dubbel runda i mina marschkängor senare på kvällen.


Se själva, konstnärinnan heter Charlotte.

Sömnlös på Strandgården

Vi har varit på besök i varsin Hansastad, lilla C och jag.
Hon i Bergen och jag i Zwolle.
Hon landade vid lunchtid, jag runt midnatt.
Vi möttes i köket över varsin resväska.
Jag kom hem med ett knippe tulpaner.
Lilla C kom hem med Baby M i barnvagnen - fattas bara annat! - och med ett jobbkontrakt i ena handen och ett lägenhetskontrakt i den andra.
Nu ska hon sälja hurtigrutter och andra rutter till reslystna bergensare och hon får gärna sälja en hurtigrutt till mig också med klippkort på SAS eller Norwegian så att jag kan hälsa på dem.
De ska bo i Årstad, i bottenvåningen på en gul villa villerkulla där Baby M kan slå kullerbytta inpå knuten och se ut över berg och fjordar.
Årstad, inte Årsta.