Nu Ska Jag

”Det finns många anledningar att göra tågresan Oslo–Bergen.
Att tågsträckningen är en av världens vackraste är ett skäl.”
Så skrev GP i ett resereportage för ett par år sedan.
De skrev ingenting om att ett av skälen också kan vara en liten jäntas bemärkelsedag. Först hade jag inte tänkt åka. Sen ångrade jag mig. Sen ändrade jag mig. Sen funderade jag om. Sen bestämde jag mig. Och rev upp beslutet.
Det rev i hjärtat, hon fyller ju ändå fyra år och har hyrt hela barnehagen och bjudit in alla. Jag vet inte hur många alla är. Några hundra? Ett par tre tusen?
Det är kanske lika bra jag inte vet, så att jag inte vet vad ger mig in på.
Men jag vet vad jag ger mig upp på för att ta mig dit.
Höjder, svindelhöjder.
När lilla C var här över jul och gick runt sjön – vår vackraste tur i närområdet- sa hon: ”Det är skönt att komma hit och vila ögonen i den här lagom vackra naturen, att inte allt är så förbannat vackert hela tiden, i Bergen blir man ju liksom trött i andäktigheten.”
Nå.
Det är väl tur att det alltid regnar där, även när det inte regnar. Jag lovar att det ger en välbehövlig paus i allt det fagra när regnet piskar en om fötterna och rinner in i nacken.
Nu ska jag för andra gången i mitt fyraåriga liv som mormor åka tåg till Bergen. Förra gången fegade jag ur, klev på nattåget i novembermörkret, såg ingenting av de svindlande höjderna.
Men den här gången så. Ska. Jag. Utmana. Mig. Själv.
Det var i ärlighetens namn inte mitt uppsåt.
Mitt uppsåt var att komma fram klockan 1500.
Och då passade tåget bra, det kommer fram 1459.
Det är ett TBV, ett låghastighetståg, det tar 7 timmar att tillryggalägga avståndet från Oslo som uppgår till 49,3 mil.
Jag förbereder mig mentalt med att frossa i svindlande klipp på youtube. Trolltungan. Preikostolen. Hardangervidda.
Pratar med folk som gjort resan, de förstår inte vad jag pratar om.
Svindel? Rädd för höjder?
Äsch, man ser ändå ingenting om inte ljuset och väderbetingelserna är de rätta, om man inte sitter i tågets färdriktning vid en fönsterplats, eller om man åker baklänges och sitter på gångplats.
Och tja. Om man bara tittar på klipp från just det här tåget som gått mellan Oslo och Bergen verkar det inte alls så farligt.
Rena barnleken.

Bland prinsessor och kungar

Efter sju svåra månader – vart tog de vägen? – mötte jag återigen lilla fröken Milla som sedan vi träffades senast dragit iväg till 102,5 centimeter över marken, skänkt napparna sina till de fattiga karparna i dammen och blivit prinsessa.
Jag har varit baby, men nu är jag prinsessa, säger hon och siktar på att bli kung, som sina föräldrar och alla andra vuxna.
Solen lös över Bergen, i alla fall en kvart då och då.
Det regnade massor.
Vi firade St Hans – jag vet inte riktigt vad det är, men man grillar och eldar – och alla var klädda i regnställ utom jag som klafsade runt i ett par lånade stövlar. Lilla Milla drog iväg på traktortur på tunet med en av sina kungar.
Kung Farmor och jag kom i samspråk om en Stockholmsresa, jag lovade bort mig till någonting, oklart vad, men det lät bra, tror att det ingick ett lån av en hund eller två.
Kungliga urfamiljen har nyligen utökats med en sydafrikansk mastiff ( 10% lejon) och en labrador ( 25 % nordnorsk brunbjörn).
Efteråt frågade jag min tolk, lilla C, vad jag hade lovat.
Jo, att Kung Farmor drar till Stockholm en helg, tar in på Lyx& Spa och släpper av lilla Milla hos mig.
Måste erkänna att det var en synnerligen bra idé, nästan bättre än den jag tyckte mig ha uppfattat, att passa vovvarna en helg.
Ändå, lilla Milla och jag har konverserat, vi har förstått varandra riktigt bra.
När jag påpekade att hon pratar ovanligt tydlig bergensk förklarade de inhemska språkkungarna för mig att hon inte pratar bergensk överhuvudtaget, gu’vet vad hon pratar säger de, en icke identifierbar blandning av obestämbar art.
Tänker att det är väl därför vi förstår varandra så bra, hon och jag.
Vi gick på krogen en dag och delade en fiskekaka, det stormade av turister kring Bryggen, alla ville dricka öl i hamnen, alla ville ut till fjordarna. Men lilla Milla och jag tog med hennes Kung mamma på kulturbegivenheter och klev in på Hansa-muséet. 

Där var det skummelt, sa Milla och ville genast ut.
Skummelt?
Jag hittar inte ordet i min ”Bergensordboken”, så de har nog rätt, hennes kungliga dialektuttolkare.

Men kanske är det ett vanligt norskt ord? Ett sån’t där ord som Skavlan skulle kunna använda? Som vi snobbar från Stockholm liksom skulle kunna förväntas förstå?
Min ovana trogen kan jag inte låta bli att rådfråga min stora hatkärlek, Google Translate.
GT säger att skummelt betyder obehagligt.
Så det var det hon sa!
Jag som trodde att hon ville säga att det var mörkt och skumt därinne bland de sekelgamla möblerna och de väggfasta kojplatserna i rummen utan belysning …
Skummelt.
Nu har jag lärt mig det.
Och det är klart att det är obehagligt om det är mörkt och trångt och instängt och alla fönsterluckor är igenstängda, vilket smart all-inclusive-ord; skummelt.
Och vilken smart liten prinsessa!
... till skillnad från somliga av oss svenska kungar.

Grannspråk

En gång stod jag i en kö på en flygplats i Buenos Aires. Jag skulle till Sao Paulo. Bakom mig stod en kille och tjattrade i en mobiltelefon, på spanska. Sen la han på och ringde ett nytt samtal och började tjattra, på portugisiska.
I det ögonblicket, ett ögonblick av monumental hybris, bestämde jag mig: kan han så kan jag.
När jag kom hem till Sweden satte jag mig i skola, tog A-kursen i portugisiska.
Det var för att jag var trött på min ”portunhol”, det blandspråk jag hittat på, jag tyckte jag förolämpade bägge språken, jag ville bringa ordning och reda i grammatiken, och det fungerade ganska bra så länge jag besökte de bägge språkområdena med ungefär samma regelbundenhet och så länge jag växelläste böcker på de bägge tungomålen, med ungefär samma regelbundenhet.
Så det går nog att hålla isär två så näraliggande språk även om man lärt sig dem som vuxen, tänker jag, men det kräver en del.
I Norge, ett land van vid invandring från grannländerna, erbjuds kurser i norska för skandinaver, om kurserna är öppna även för svenska mormödrar vet jag inte. 
Men då och då gör sig frågan påmind.
Alltså, jag förstår Skavlan när han snackar i rutan, det är plättlätt.
Men i Bergen är det inte plättlätt. Jag klarar inte många sekunders konversation med lilla Milla utan simultantolk.
Lilla C uppmärksammade det här redan i höstas och gav mig i födelsedagspresent ett anrikt verk: Bergensordboken.
Åh, så glad jag blev! Så himla rart!

Jag började läsa förordet – forordet – och klottrade ner några rader kring detta, här på planket, något om att det stod att gudarna i det gamla Mexico uppfann så många olika språk för att göra det svårare för människor att krångla med varandra.
Men, nu har jag börjat läsa om Bergensordboken och återigen kommit till förordet: Forordet. 

Jag fängslas fortfarande på rad två, läser nu lite mer noga:
” I Mexico heter det at gudene skapte et utall ulike språk slik at det ikke skulle vaere så lett for menneskene å krangle. Samme lov kan kanskje gjelde for norske dialekter, for hver eneste kan vise till egne kreative ord og uttryck.” 

Det är på det viset att jag ännu en gång begåvats med ett exemplar av Bergensordboken. 

Den låg i brevlådan idag tillsammans med ett kort, det var från lilla Millas farmor: ”Kjaere Lotta...En liten unik bok fra Bergen, tenkte massor på deg när jeg så den ..."

Åh, så glad jag blev! Så himla rart! 

Nu ska jag ….. banne mig … nu ska jag lära mig …. Lite kan jag redan, det har lilla Milla lärt mig, det har jag nog berättat om förut, en hundra gånger eller nåt:
När det inte regnar slår man i en förvånad gest upp armarna upp mot himlen och så säger man: tomt för regn, tomt för regn.

Språksvårigheter

Lilla Milla ringde för en stund sedan, vad hon sa vet jag inte.
Jag frågade hur det var med Vebjörn, vad hon svarade vet jag inte.
Fast hennes mor har berättat att de unga tu brukar gå och handla tillsammans efter barnehagen, att de hjälps åt med att dra kundvagnen, fylla den med mjölk och fiskekakor, precis som ett gammalt par.
Jag frågade lilla Milla vad hon gör nuförtiden, vi har ju inte setts på ett tag.
Jag vet inte vad hon svarade. Förmodligen någonting om att hon förbereder sig inför syttende mai.
Slutligen undrade jag lite om vädret.
Hur är vädret i Bergen i kväll? sa jag.
Lilla Milla brast nu ut i en lång och omfattande redogörelse, inte ett ord begrep jag.
Så hon skickade ett foto på sig själv från staden där det alltid regnar, även när det inte regnar.

Sillpriser

Vi hade våra uppdrag inför midsommar, Moster M och jag, sill var ett av de viktigaste.
Jag gick till Konsum och köpte tre burkar för 20 kronor styck.
Senare såg jag att man kunde köpa tre för 10, om det nu var på ICA eller Hemköp.
Men Moster M, som låg ett dygn före mig i tidtabellen, skickade ett SMS från Arlanda.
Jag har handlat, tre burkar för 189, på extrapris, skrev hon.

För sent.
Jag hade redan packat ner mina sillburkar och lite annat smått och gott, jag checkade in 37,5 kilo, inklusive äggkoppar och champagneglasen Lilla C fick till studenten, lite annat Orrefors och diverse Kosta Boda och mycket annat jag har varit förvaringsplats åt.

Vi kompletteringshandlade sedan på Safari i Oyrane center där i Arna. Lite dill, lite potatis, en kruka gräslök och en bytta gräddfil och lite så.
Det kostade 692 norska kronor.
Jag blir galen så dyrt det är där i Fjordlandet.
Finns det inga turiststipendier att söka?

Så var det ju det där med midsommarblomster. 

Kransar, de sju sorterna att lägga under huvudkudden.
Moster M hade reckognoserat, hittat smörblommor och hundkex, inget annat.
Vi gav oss ut på expedition i vildmarken och fick helt plötsligt syn på lupiner och klöver.

Moster M rusade rakt ut och rasade rakt ner i blötlera och måste slitas opp, fem minuter till och hon hade stått med lera till knäna och jag hade fått fiska opp henne med grävskopan. 

Lilla Milla gillade inte sill, tog sig om öronen och sa aoua.
Jag trodde det var hawaianska, men det var öroninflammation.
Som tur var hade jag köpt med en hatt till henne för att lindra verkningarna av atlantvindarna när de drog in.

För de drog in.
Jag hann vara fem timmar i Bergen innan det började regna och blåsa, jag tror det är rekord, jag tror det är meningen att det ska regna och blåsa när jag är där.
När jag kom hade man haft ungefär tjugo dagar och fem timmar utan nederbörd.
Rhododendronskogarna blommade majestätiskt, sträckte sig mot midsommarhimlen och njöt av nattljuset.

Lilla Milla har ju fått för sig att hon ska flytta närmare stan, inte minst för att få tillgång till bättre kommunikationer. 

Vi gick ut på tur och jag fick för första gången, med egna ögon, se tåget.
Det går bara på söndagar, det går bara en gång om dagen på söndagarna. Man kan bara åka i tredje klass, och vart man än ska tar turen ett par timmar. Visserligen kan man beställa en tre rätters, men om man ska vara i barnehagen klockan sju om morgonen, måndag till fredag, så nja.

Förstår att hon ser fram emot en ny plats i livet och att bara behöva gå 25 meter till dagis, och att inte behöva slita upp mor sin så tidigt om morgnarna som nu.
Jag körde dem till barnehagen i går morse, klockan 06.53 satt vi i hyrbilen, den kostar ungefär som en tjugo trettio sillburkar från Arlanda, men just inte så mycket mer än så.
Dock ser även jag fram emot att kunna ta mig fram med flygbuss och bybana till priset av en sillburk, eller möjligtvis två.
”Nu är det bara 14 dagar kvar med det här gryningsslitet”, sa lilla C.
Och idag är det inte ens det.