En lastbil i julklapp

Nä, nu räcker det.
Nu får det lov att bli jullov snart.
Vill inte gå på möten, skriva protokoll, producera.
Vill bara ligga på sofflocket och glufsa i mig praliner.
Slå in julklappar.

Alla julklappar är färdiga att slås in.
Hittade de sista idag, hos min favoritleverantör.
Var på väg att köpa en stor maffig lastbil där, en tippbil.
Ett stödköp i dessa tider av vikande orderingång i lastbilsbranschen.
Men det var en Mercedes så jag avstod. 
Ändå kan jag tänka så här efteråt att även Mercedes gör bra bilar och att lastbilsbranschen globalt sett inte påverkas om jag smygköper den.
Den var förföriskt billig, begagnad förvisso, men den såg ut att ha alla funktioner i behåll.
Så slog det mig att jag kanske kunde hitta något liknande som tillverkats på bruket där jag själv jobbar? 
Jag kollade in Scanias Webshop och fick syn på den här :

Helt oemotståndlig, är den inte?
En äkta Scania åklastbil, sprillans ny.
Lite dyrare i inköp, den kostar 183 kronor.
Mercan blott 35.
Inte värre än att jag kan köpa bägge tänker jag, till barnlastbilsbranschens globala gagn.
Så kan Baby M ha en bil när hon är hos mig i Sverige.
Det får bli tippbilen så kan hon hjälpa mig mig att frakta skräp till tippen.
Den kan hon få i julklapp nu på lördag.
Och hon kan ha en bil hemma i Norge.
Det får bli åklastbilen så att hon kan åka på tur i den om hon blir trött i benen när de ska gå på tur på Ulriken och allt vad de heter, alla de där svindlande höjderna runt Bergen.
Och den kan hon få när hon fyller två år, och det gör hon om tre veckor, fyra dagar, två timmar och sjutton minuter.

Men det där tänkte jag inte på när jag såg Mercan idag, jag bara köpte en säng i stället.
Kudde och täcke ingick och på något vis känns det bra att gamle Nöffe, äntligen, efter många år i skymundan, ska få en egen säng att sova i.

Troll och trolleys

Som det regnade när jag skulle resa från Bergen i morse.
Fast det var värre i Oslo, där fick de stänga flygplatsen.
Trafiken korkade igen även på lilla Flesland, förseningarna var högst kännbara så jag kunde, om jag ville, fundera över varför man inte kan betala trolleys med svenska kronor.
Men det ville jag inte.




Det ösregnade när vi gick på museum igår, Baby M och jag i sällskap med hennes mor och hennes gammelfarmor.
Muséerna ligger praktiskt nog på rad och vi klippte ett i taget.
Ett av dem visade en utställning om en trollkonstnär, om en trollmålare och just som skulle ta ett kort tog batteriet i kameran slut.
I övrigt tror jag faktiskt att den lilla uppskattade den stora konsten.

Och jag har varit på Safari.
Det är en matvaruaffär som säljer färsk parmesan, kålrötter och rotselleri. Jag lastade ner ett par tre ton i en varukorg, den var gratis att låna, och jag gav jag det hela till Lilla C i decemberpresent.
Årets matkasse.

Men om jag hade varit lite bättre påläst skulle jag ha tagit med mig ett par tre ton smör från Sverige och sålt det på Finn.no - motsvarigheten till Blocket.



Och blivit miljonär.

Lilla C är redan en rik kvinna, hon har kylskåpet fullt av guld.



Hon kanske säljer det och uppgraderar sin julresa till Business Class med Extra Allt.

Den kärra jag var bokad på hem till Stockholm idag blev försenad en timme i taget, en timme i taget, en timme i taget.
Och hela Bergen var regnigt som i en novell av Tjechov.

Jag åkte till lilla C på hennes jobb och bad om att få låna en nyckel hem till henne.
Min plan var att sno åt mig en guldtacka i hennes kylskåp och chartra ett eget plan.



Men när jag kom fram till byggnaden där hennes arbetsplats ligger kom jag på andra tankar.

Hurtigruten var öppen för boarding.
Yes!
Jag tänkte att jag kanske inte sparar så mycket tid om jag åker till Kirkenäs med Hurtigruten, men jag får i alla fall vara med på lite vinprovning.
Och kanske bjuds det på norskt vin ?




Just i detta då fick jag ett nytt SMS med en ny avgångstid.
Så jag tog det, tänkte att den rutten är nog hurtigast i alla fall.

Det vill gärna bli bra

Det vill gärna bli bra, sa alltid min gamle far.
För det mesta fick han rätt.
Det blev en väldigt bra helg.
Tro mig eller ej - solen lös över flygplatsen när vi landade i Bergen i fredags.
Detta är bildbeviset.




Inte fullt så bra.
Hyrbilen var bättre, en pigg japan, vit och som lätt blev lite frostnupen skulle det visa sig.




Vi åkte direkt in till Sentrum, mitt resesällskap och jag.
Parkerade och promenerade.
Efter bara några hundra meter gjorde jag halt vid ett skyltfönster och drog efter andan.
Som om jag sett en hägring.



Gick genast in och förhandlade, handlade, bar mitt fynd till bilen och körde sen direkt hem till Lilla C.
Hon blev alldeles överlycklig.
Men du sa ju att det inte gick att få med det, sa hon.
Det gick inte heller, svarade jag. Detta är lokalt inhandlat. För en timme sen! Grattis på födelsedagen i förskott!
Och hon var fortfarande alldeles överlycklig.
Jag med.
Baby M bedömde anordningen som varandes en klätterställning, givetvis.




Även i lördags sken solen.
Inte en regndroppe.
Knappt ett moln.
Solen sken över Baby M och över Indiska och varenda inredningsaffär och, inte minst, över IKEA.
Där inne tillbringade vi en ofantligt lång tid och kom ut med en ofantlig mängd pryttlar, mojänger och grejer.



Den vita japanen slukade rubbet.
Efter en kväll med ost och kex och vin och fikontårta somnade vi bland kartonger och blåa IKEA-kassar.
Men innan dess, efter tre glas vin vågade jag fråga Baby M:s farmor om vägarnas beskaffenhet, de som jag har hört sägas löper mellan Oslo och Bergen. Att jag gärna vill ta bilen någon gång. Om jag törs. För att jag är så förbannat höjdrädd.
Du må åke den, sa farmor. Den er mye mye naturskjön.Vi kan hjemte deg med tåget tre timmer fra her, og hjelpe deg med nedstigningen.
Nedstigningen ... tänkte jag... jag som mest har hört talas om nedstigningar som myter.
Kanske skulle jag vända på mina fobi, se den som en utmaning, som en möjlighet till en verkligt verklig och mytisk chans till nedstigning. 
Fortsättning följer, kanske, till våren, till sommaren, någon gång.
Naturskönt är det överallt.





Igår, söndag, firade solen sabbat.
Det gjorde det enkelt att sätta igång med expedition Room Service och Total Make Over.
Vi hamrade och spikade och sydde och plockade och fixade och donade.
Lunch.
Vi hamrade och spikade och sydde och plockade och fixade och donade.
Kaffepaus.
Vi hamrade och pyntade och mätte och måttade och hängde tavlor, bonader och exotiska masker.
Paus.
Vi pussade Baby M gonatt - Lilla C sov redan, lite lätt lutad mot staffliet - och samlade ihop all frigolit och well papp i ett hörn.
Sen tog vi den vita japanen med oss till Flesland, flygplatsen.
Vi checkade in två ekande tomma resväskor och däckade i samma ögonblick som vi klev ombord.
Minns inte ens hur jag kom fram till 10A, platsen jag var tilldelad.

Nu ser jag redan fram emot att åka tillbaka.
Trots träningsvärk i mina IKEA-muskler och ömma fingerborgsfingrar.
Men då ska jag resa lätt, med just inget annat än en mårdpensel i bagaget.
När Lilla C fyller år.

En hatt till Bergen

Jag har gett mig in i transportbranschen och står inför några rejäla utmaningar.
Hur fraktar man enklast en lampskärm till Bergen?
Lilla C la beslag på en efter sin salig morfar, jag tror den kan rubriceras som retro.
Åttiotalsretro.
Jag funderar på att sätta den på huvudet när jag åker dit nästa gång, nån gång nästa eller nästnästa vecka.
Varför inte?
Jag såg de mest fantasifulla hattliknande kreationer på en surrealistisk afton på Moderna Muséet för ett par år sedan.
Bl a en mycket stilig fågelbur och i fågelburen satt en apa.
Vilket påminner mig om utställningen i Göteborg med Diego Rivera och Frida Kahlo som jag inte vill missa.
Men vad ska jag göra med staffliet som lilla C så gärna vill ha över till Bergen?
Binda fast det bakom ryggen?
Och så kommer jag att tänka på Frida Kahlo igen som hade ryggen i sträckbänk efter den där hemska spårvagnsolyckan.
Häromdagen när jag kom hem och satte på TV:n gick ett program om Trotskij.
De var grannar ett tag, han och Frida Kahlo.
Till och med lite mer än så, skvallras det.
Hennes och Diego Riveras hem är museum idag, det är Trotskijs och Nataljas hem också.
Det skiljer bara ett par kvarter mellan husen.
Det Blå Huset, det som som Frida och Diego bodde i, det är ljust och luftigt - jämfört med det som Trotskij och hans fru Natalja bodde i. Där är fönster och öppningar tillbommade, lite i taget, högre och högre upp mot taket, allteftersom attentaten drabbade dem. Det kryllar av kulhål runt om i hela huset, det är mörkt och tungt att gå där, ångestfyllt.
Skrivbordet, vid vilket han fick en isyxa i nacken, en yxattack han sedmera dog av, det skrivbordet står kvar som det stod vid tillfället för dådet.
Jag har ont om bilder från mina besök i Trotskijs hus.
Eller rättare sagt, jag har ínga alls.

Det enda jag hittade, som överhuvudtaget hör hemma i det där kvarteret, i stadsdelen Coyoacán, i Mexico City, där de bodde alla dessa berömdheter, det var det här, det är Lilla C och Moster M som sitter och vilar sig mot ett blått hus, i väntan på bussen, det är efter turistbesöken hemma hos alla de där fyra berömdheterna.
Men är det verkligen Det Blå Huset? Eller ett annat blått hus?
Jag vet inte.
Bilderna är fyra år gamla så jag minns inte med säkerhet.
Det kan lika gärna vara ett annat blått hus där i Coyoacán.



I helgen stod det något om paradisplayor i DN, det är den tidning jag regelbundet läser.
Jag såg en bild och jag sa till mig själv att det där, det är ju playan i Tulum.
Tulum i det karibiska paradiset av Mexico.
Det är playan där Lilla C och Moster M badade som spädbarn och som småbarn.
Bilden i DN är nästan identisk med den jag tog efter besöket i det Blå Huset och som också den är fyra år gammal.
Man får inte bada där nuförtiden, i alla fall fick man inte det för fyra år sedan.

Nuförtiden, eller för fyra år sedan, får/fick man bada på en annan strandremsa, den ligger alldeles intill, den är precis lika fin. Jag har inget foto på den, men om man står uppe på kullen, där alla mayaruiner ligger, Original Maya, om jag får säga så, är utsikten den här :



Precis som de skrev i DN kallade mayaindianerna denna plats för Saama - det betyder gryning på Maya, det är den plats som vetter mot öster, mot soluppgången.

Det var en mäktig soluppgång även över Strandgården i morse.
Och med 13,5 graders brittsommar så sent som i slutet av oktober längtar jag inte tillbaka till Saama.
Jag har ju dessutom ett möte med Baby M att se fram emot, ett möte i Bergen där det alltid regnar, även när det inte regnar.
Och jag har en hatt att leverera, den här:

Dagen efter

Så här dagen efter, när luften fortfarande är full av glädjeyra över att Tomas Tranströmer och poesin fick nobelpriset, tänkte jag att jag skulle skriva en dikt.
Eller en bestseller.
Jag vet inte vilket jag är sämst skickad till, förmodligen bestsellern.
För ett par veckor sedan köpte jag i pocketshopen på Arlanda, En Dag.
Det är en bestseller som snart har premiär som film.
Den handlar om en ung man och en ung kvinna och så håller det på i fyrahundra sidor, tills den unga mannen och den unga kvinnan har blivit lite äldre.
Jag vet inte hur gamla de blev för jag lämnade boken, till hälften utläst, på köksbordet när jag senast åkte från Bergen.
Så att Baby M ska få en chans att lära sig svenska, sa jag till Lilla C.
Menar du verkligen att jag ska läsa högt för henne? frågade hon och såg ut som om jag var en idiot.
Ja, svarade jag, eftersom jag tror att det är roligare för barn att höra de vuxna läsa högt ur en bestseller än att höra dem läsa högt ur pekböcker med råmande kor och bräkande får.
Lilla C såg inte helt övertygad ut.
När jag senast talade med Baby M i telefonen kunde jag inte riktigt uppfatta vad hon tyckte om En Dag.
Hon jollrar ju på bergensiska det lilla bergatrollet .. inte helt enkelt att förstå för en 08:a till mormor.
Det är ungefär lika svårt som polska tänker jag, och minns när nobelpriset i litteratur senast gick till poesin.
Wislawa Szymborska, 1996.
Under många år jobbade denna kloka kvinna på en litterär tidskrift i Krakow. Där hade hon en frågespalt.
I den svarade hon på frågor om hur man blir - eller inte blir - författare.
Alla hennes klokheter och svar på alla frågor finns samlade i en liten skrift som heter: " Litterär Post".



Ett av de svar man kan ta del av - utan att vare sig frågeställaren avslöjas eller hur dennes ursprungliga fråga formulerats - det är det här:

" Barnen springer till skolan tramp-tramp, medan lilla regnet dropp, dropp eller snön plask-plask...Vad är detta? Men självklart, detta är dikter skrivna för barn av olika hemska kvinnor. Du önskar att bli inräknad i deras krets. Vi kan inte förbjuda detta, men vi ber om förbarmande för våra små hjärtan, som flyr från sådan litteratur skutt, skutt, skutt..."


Jag tror det bor en nobelprispoet i varje barn under två år. Varför skulle annars Baby M ha lämnat kvar sin bok om gnäggande gnuer och generade giraffer på mitt soffbord?

Om gosedjuren själva får tala

Fick en fråga häromdagen: Hur har ni det med gårdsspöket?
Det har inte gett ifrån sig på länge, svarade jag.
Inga försvunna anteckningsblock, inga lampor som tänder sig eller släcker sig, inga bortrollade champagneflaskor, inga fester med champagne heller, för den delen.
Det jag möjligen kan notera är att den lilla IKEA-säcken som står i klädkammaren har gjort sig hörd, hela helgen.
Alla får, kor, katter och grisar ... de bräker, råmar, jamar och grymtar, mer eller mindre oavbruet.
Ibland stämmer en och annan barnvisa in i kören, det plingar till och de bekanta tonerna av Bä Bä Vita Lamm sprider sig i köket.
Lite märkligt, filosoferar jag, för här har den lilla IKEA-säcken stått i månader utan att ge många ljud i från sig... Men nu plötsligt ... nu har den hållit konsert hela helgen och fortsätter ännu, så här inpå måndagkvällen.
Kanske har grannarna ovanför möblerat om och börjat trampa runt i nya spår i sin lägenhet, tänker jag och försöker vara lite vetenskaplig.
Det är ju ett gammalt trähus vi bor i och minsta rörelse jag avger får i alla fall mina tavlor att dansa till och sätta sig på sniskan. Så varför skulle inte invånarna i den lilla IKEA-säcken också reagera, tänker jag, i ett försök att fortsätta mina analyser på den strikt vetenskapligt inslagna banan.
Men om jag ska vara helt uppriktig tror jag att det är gosedjuren som saknar sin Baby M.
Precis som jag gör.

Dagmamma sökes

Det är de grötgråa molnens dag idag, en dag för sjusovare och latmaskar, en dag för mig.
Det är tvättstugans dag, vittvättens dag och den firas i nittio graders hetta och regnskogsfukt nere i källaren.
Det är en dag för trisslotter och tarotkortsuttydare – i morgon vinner vi solsken, universitetsplatser och tiotusen miljoner.
Baby M drar högsta vinsten – en dagmamma.

Vi pratade på telefon en stund idag, det lilla grynet och jag.
Jag är inte säker på att vi riktigt förstod varandra.
Hon snackade på, och allt vad hon sa, sa hon med emfas.
Det lät som om hon beklagade sig över att hennes dagmamma J plötsligt måste åka hem till Toronto och se om sin hund; en haltande byracka bördig från Tibet. Och jag tror hon ville säga att hon behöver en ny dagmamma under några veckor i augusti innan hon börjar på dagis.
Jag svarade att det jag kunde erbjuda henne var att följa med mig till Brasilien.
Där kan vi putta golfbollar i hotellträdgården på kvällarna, träna bunkerslag på stranden i Santos på helgerna och på dagarna när jag jobbar kan hon få sitta ovanpå en av tvättmaskinerna i Nicas kemtvätt.

Vet ni vad hon svarade?
Hon svarade: Kaj kaj kaj. Goj jiki näng brudiop. Asbyjer öjklot duding boj.
Oj, sa jag, för det var det enda jag kunde komma på att säga.
Det var naturligtvis ett svar hon inte nöjde sig med, så hon fortsatte:
Kåkikattel, kaj bing lejs nongom jikibo.

Vi får utveckla den där konversationen lite närmare i morgon när hon kommer tultande på Arlanda. Som tur är har hon sin mor med sig och jag räknar med att få akut tolkhjälp.

Och vem vet. Jag kanske kan vabba; vårda barnbarn?
Kan svensk mormor vabba ett barnbarn som bor i Norge?
Även om barnbarnet är friskt som en nötkärna? Liksom barnafadern? Även om det är för att dagmamman måst säga upp sig av skäl som är mellan henne och den tibetanska byrackan back home i Toronto?

Det kan tyckas vara en enkel fråga som vilken svensk eller norsk försäkringskassa som helst kan svara på.

Vi får se.

Vem kan motstå möjligheten till tre dagars oavbrutet solsken, en varm sandstrand och ett turkost medelhav?
Inte jag.
I fredags kväll såg jag min favoritfilm igen, Time to Destination, jag är omåttligt förtjust i slutscenen och i just den här versionen hade Palma de Mallorca huvudrollen.



Palma...
Efter alla dessa holländska ostar och väderkvarnar kändes det smått exotiskt att dra in doften av medelhav, se bougainvillean blomma ..... 



.... och lyssna in den katalanska dialekten; helt obegriplig men hur charmig som helst.

De tre dagarna av oavbrutet solsken, varm sandstrand och ett turkost medelhav blev blott två.
Måste ju ge plats åt bokhandlarna också.
Alla våra mest namnkunniga deckarkreatörer fanns i alla hyllor, förstås. Men även en granne från Finland, jag tror han hette Torsten Pettersson och från det vackra fjordlandet i väster ett verk från den vackra staden Bergen där paraplyreparatör är en erkänd yrkeskategori som aldrig riskerar att stå utan jobb.



På hotellet bodde det mången fler bergensare än nollåttor.
Inte undra på, tänkte jag.
Mallorca har trehundra soldagar om året och Bergen har trehundra regndagar om året.

Just nu håller Baby M på att packa inför sin förestående resa från regnen över Bergen till solen över Stockholm.
Nalle, napp och några ombyten.
Redan i övermorgon kommer hon tultande på Arlanda och jag börjar fundera på om det inte är lika bra att jag bosätter mig någonstans där i närheten.

Annandag pingstshopping

Jag bestämde mig för att fira annandag pingst idag.
Tog ledigt.
Hade tusen saker att göra, gjorde ingen av dem.
Istället köpte jag en hallonröd klänning och nagellack i tio olika nyanser.
En för varje nagel.
Om inte annat kommer jag att matcha stearinljusen.

Bokia sålde brevpapper, klassiska gamla brevpapper, en frestelse jag inte ett ögonblick övervägde att motstå.



Brevid brevpapprena tronade ännu en frestelse som jag inte heller övervägde att motstå.
En trådinbunden anteckningsbok med ett citat av Einsten, han som också sa:
" Logic will take you from A to B. Imagination will take you everywhere".



Men vem ska jag brevväxla med?

Baby M ?
Hon ringde faktiskt upp mig för en stund sedan.
Alldeles oförhappandes och helt för egen maskin.
Hon lät glad och förväntansfull.
Kanske ville hon påminna mig om att hon blir 17 månader i morgon.
Jag talade om för henne att hon skulle ge 17 i att ringa på sin mors dyrbara abonnemang med Telenor.
Och att det är bättre hon använder sin egen telefon.

Kombinationer

Baby M har sina funderingar kring hur man kan kombinera saker och ting.
Vad man kan göra med ett paket kex och en sekatör, hur använder man en skruvmejsel med hjälp av glasunderlägg från Indiska?
Hon är också en ordningssam ung dam, den lilla Baby M.
Avslutade experiment sorteras med omsorg och eftertanke ner i min handväska.
Där hittade jag en soppslev att använda som skohorn och en knippe hårsnoddar jag försökte öppna bilen med.
Tja, varför inte?

Nu har hon tagit med sin mor ut på en shoppingtur och sedan skulle hon visst träffa lite folk i grannbyn.
Ta en kopp kaffe och prata lite om det som händer och sker nuförtiden.
Den uppflammande förälskelsen från Arlanda igår kväll verkar hon redan ha glömt.

Jag önskar att jag var lika kreativ som hon och att jag hade samma förmåga att se oändliga möjligheter bara i en avskrapad Trisslott.


´
Och att lika snabbt kunna gå vidare i livet med hjärtat fullt av nyfikenhet och lust.
Bara strunta i det som rasat samman.

Och genast börja bygga nytt.

Celebert besök till påsk

Baby M har kommit till stan.
Hon kom springande från bagagebandet på Arlanda.
Men hon hann inte mer än ut i ankomsthallen förrän hon gick rakt i armarna på en eldig spanjor med sammetsögon och brunt lockigt hår.
Det var Pablo, 4 år.
De började dansa flygplatsflamenco och föräldarna hade svårt att skilja de unga tu från varandra.
Sent på ikvällen rullade hon in här på gården i sin Emmaljunga Scooter 2.0.
Hon sov djupt och hade lycktats få sin mor med sig.

Insnöad

Såvitt jag vet och har sett är det inte mycket snö kvar ute i markerna.
Ändå är jag insnöad.
Uppslukad av jobb.
Försjunken i djupa tankar kring det ena och det andra.
Det är hur kul som helst.
Och det är väl OK - så länge det inte varar ända inpå påska.
För då kommer Baby M på besök och hon lär ta sin mor med sig.

Gångarter

Baby M har börjat skritta!
På sin blogg berättar hon själv att hon har tagit sine förste skritt idag, och jag tror det betyder att hon har börjat gå …att hon tagit sina första egna steg …den lilla tultan!
Undrar hur lång tid det dröjer innan hon börjar tölta omkring, när hon börjar trava runt i sin hage och när hon börjar galoppera ut på äventyr i fjordlandskapet.
Själv ägnar jag mig åt en försiktig passgång över snö och is, flyger då och då fram – högst ofrivilligt – och landar i en driva någonstans.
Rent statistiskt lär detta vara den kallaste veckan på året och rent känslomässigt är det den veckan på året jag avskyr mest.
Men vad är väl detta mot de minus 42 de har mätt upp där i norr?
Och mot de plus 42 de mätte upp häromdagen någonstans i Brasilien?
Det är en temperaturskillnad som inte är fattbar.
Åttiofyra grader.
Åttiofyra.
Det är ungefär så gammal jag känner mig när jag tassar fram i pass och försöker hålla huvudet högt och axlarna mjukt avslappnade utan att jag lyckas med det. Jag gömmer huvudet under kappan så att axlarna skjuter upp en bra bit ovanför skallen.
Nä, vintern är inte min bästa vän.
Jag får köldutslag på kinderna och ögonen rinner och öronen fladdrar och håret förvildas och jag bara drömmer om varma vackra vita stränder.
Jag tittar ut genom fönstret och ser en alldeles fantastiskt vacker vit strand.
Inbäddad i snö.

Mot Bergen

Baby M har lämnat landet.
Och hon fick sin mor med sig.
Detta inträffade igår vid halvevatiden lokal tid.
Jag följde med dem till Arlanda som förste bagage-släpare.
Moster M dök upp i sista sekunden, hon hade tagit tåget men glömt kliva av och fick snällt följa med ända till Knivsta innan hon kunde vända tillbaka nedåt landet med Upptåget.
Sen stod vi där på terminal fem och vippade med näsdukarna och tjöt floder allihopa, alla utom Baby M som älskar flygplatser, att röra sig i vimlet och mingla bland världsresenärer.

När jag kom hem sträckte jag ut armarna åt alla håll – jag kan flyga, jag kan flyga  – jag kan flyga omkring i min lägenhet.
Den kändes plötsligt som just de 70 kvadratmeteroceaner stor den är.
Och sen flög jag hem till väninnan som både dukat upp och korkat upp och vi satt där och åt en massa god mat och skrattade och fnissade och drack rödvin i djupa klunkar och Irish Coffe i ännu djupare klunkar och jag provade puder till håret, sådant som sångerskan September använder enligt senaste numret av Amelia och sen provade jag en hårfläta och blev så tjusig som jag aldrig har varit förut, en sån ska jag köpa, och det gör man visst bäst i Thailand.
So, Thailand here I come.
Faktiskt.
Men det behövdes att väninnan min pratade allvar med mig och sa att nu ser du till att du avbokar den där resan till Marocko och kommer till oss i Thailand istället.
Så nu har jag avbokat den där resan till Marocko.
Och strax ska jag börja förhandla med Thai Airways.
Men någon kultur i Chiang Mai blir det inte.
One night in Bangkok och sen ska jag partaja i Pattaya.

Idag har jag sträckt ut både armar och ben åt alla håll – jag kan flyga, jag kan sprattla, jag kan dansa omkring i min lägenhet, den känns nu som 140 kvadratmeteroceaner stor.
Allt det som lilla C inte tog med som handbagage på SAS; spjälsäng, bilbarnstol och dammsugare, det försvann under förmiddagen tack vare några annonser på Blocket.

Fast alldeles nyss tyckte jag mig höra ett barnskrik och for upp med den nya automatik jag utvecklat alltsedan Baby M kom rullande i sin Emmaljunga Scooter i slutet av november.
Beredd att ta upp den lilla i famnen fann jag mig famlande i luften efter intet och lägenheten kändes genast stor och kall som ett gammalt kråkslott.

Men vi vänjer oss nog, både krokodilen och jag.

  
 

 

Sömnlös på Strandgården

Vi har varit på besök i varsin Hansastad, lilla C och jag.
Hon i Bergen och jag i Zwolle.
Hon landade vid lunchtid, jag runt midnatt.
Vi möttes i köket över varsin resväska.
Jag kom hem med ett knippe tulpaner.
Lilla C kom hem med Baby M i barnvagnen - fattas bara annat! - och med ett jobbkontrakt i ena handen och ett lägenhetskontrakt i den andra.
Nu ska hon sälja hurtigrutter och andra rutter till reslystna bergensare och hon får gärna sälja en hurtigrutt till mig också med klippkort på SAS eller Norwegian så att jag kan hälsa på dem.
De ska bo i Årstad, i bottenvåningen på en gul villa villerkulla där Baby M kan slå kullerbytta inpå knuten och se ut över berg och fjordar.
Årstad, inte Årsta.

På barnkalas med Shakespeare

Baby M har rest till Bergen och tagit sin far med sig.
Och sin mor, sin onkel P och farmor och farfar.
De står och väntar vid gaten just nu – såvida inte SAS har satt in ersättningsbussar mellan Arlanda och Arvika såsom SL har satt in ersättningsbussar mellan Tumba och Flemingsberg den här helgen.
Den här helgen går det fortare att resa direkt till Bergen än att resa till Stockholm via Flemingsberg med byte i Tumba.
Så mycket kommunalt jag har åkt idag har jag inte åkt på ett år.
På ett år hinner det hända en del. Och man lär sig mycket.
Varje dag lär man sig något.

Idag lärde jag mig att förvaringsboxarna på Stockholms Central är gjorda för specialtränade förvaringsboxexperter, för välutbildade förvaringsboxanvändare som klarar tre omöjliga saker simultant:
1. Läsa en obegriplig instruktion
2. Hålla ner ett handtag i exakt tre sekunder
3. Håva fram kort i rätt betalningsautomat eller
4. Håva fram växelmynt i rätt kvantet i rätt betalningsautomat

För oss noviser i det svorska sällskapet tog det tre kvart innan vi hade lyckats med alla tre momenten och då var vi ändå trespråkiga som läste de obegripliga instruktionerna och sprang runt och fladdrade med hundralappar som varken växlingsautomater eller kioskinnehavare ville kännas vid.
Ett fall för uppdrag granskning, ett fall för uppdrag turistgranskning och vår Stockholm Sightseeing Tour hade fått sig en törn redan innan vi kommit ut på Vasagatan där det var snorhalt, blixthalt, vansinneshalt.
Norrmännen tog det mer positivt och sa att det var Mye Glatt.
Sen tittade vi på Stockholm By January.

Igår höll vi barnkalas i glada färger.

 


   

   

 

Alla var här, nästan alla i alla fall:

  

 

Vi tände en tårta.

Och vi piskade sönder en piñata.

  

Lite synd, den var rätt snygg där den hängde.
Funderar på att låta knåpa ihop en ny och låta den utgöra en del av inredningen.
Hon fick massor av spännande presenter den lilla Baby M, presenter som sedan upptog hennes intresse långt in på småbarnstimmarna.
Och jag halade fram den där antikvariska utgåvan av barnkammarrimmen som T S Eliot skrivit om Morr-Tiger.
Men Moster M visste bättre, poetrywise.
Hon gav sin systerdotter Stormen av Shakespeare.
Och i det medföljande födelsedagskortet, tillställt världens bästa 1-åring med puss och kram från Moster M stod skrivet som följer:

” Ferdinand:

Nej, min ängel,

långt hellre bröt

jag både ben och

rygg än att du gjorde
sådant grovarbete och
 jag satt och såg på!

Miranda;

Jag klarar det
minst lika bra

som du – ja mycket bättre (….)

(Akt III, Scen I)”

Det lär vara i Stormen som namnet Miranda för första gången uppträder i litteraturen.

Även Grand Old Lady B hade tagit sig ut till oss här på gården.
Hon kom halkande med färdtjänst och rullator och hade en trave försenade julklappar med sig.
Den här gav hon mig och jag blev alldeles rörd över att hon varit ute i vinterhalkan med färdtjänst och rullator för att skaffa fram Shakespeares sonetter i Eva Ströms nytolkning.

Cykel upphittad

Är det någon som har glömt sin cykel?
Jag hittade den på Roslagsgatan idag ... återfås mot upptining ... fast jag är benägen att tro att den som parkerat den där bara tröttnat på snön och dragit till Bali.
Eller tagit ett påhugg som istappshackare?

   Runt nyår fick jag en bok av en kollega, en enkel bilderbok för vuxna och i den fanns en bild på ett slott som påminde mig om slottet i Saumur. 

Boken handlar om Don Mozart Juan :

 Och längst bak i boken finns en CD-skiva med musik ur operan. Denna plötsliga gåva påminde mig, i sin tur, om mitt oväntade möte med Maria Callas tidigare i höstas.
Operan och jag i Angers.

Jag hade nästan glömt bort det, men nu dånar av Opera igen i mitt kök.
Det är mäktigt.

I like.
J'adore.

På Drottninggatan, inne på ett antikvariat, hittade jag en enkel bilderbok "Morr-Tigers Oväntade Slut" heter den och innehåller ett antal kattdikter. Det är T S Eliot som har skrivit dem. Och nu läser jag ur boken för för Baby M:


Ve dig du veka undulat som flög ifrån din bur! 
Ve dig du övergödda mops som mötte detta djur!
Ve dig du feta råtta du som smög i skepparns skans!
Och ve varenda kattkräk när Tiger går till dans!

Det är mormors poesiskola, hon är för ung för att följa Anna Hallbergs i DN.
Snart kan vi gå på musikal och lyssna till Cats.

Och jag funderar över vad Mozart och T S Eliot kan ha gemensamt mer än att ha hamnat på samma bild?