Diskbänksrealism vs. surrealism

Jökla vulkan!, skrev jag alldeles nyss till lilla Moster M. i ett meddelande på facebook. Det var väl en felskrivning om någon, ett uttryck av automatskrift, sådant som surrealisterna ägnade sig åt i fornstora dagar, somliga av dem under inflytande av absint och opium.
Själv går jag på äppeljuice och ägnar mig åt diskbänksrealism.




Det är inte ett dugg roligt, och ger mig inte mer att berätta än att jag har i storleksordning elva konservöppnare och fyra vitlökspressar och en hel låda full av grillverktyg.
Så jag fortsätter att surra lite om surrealismen.

Maya gjorde ett inlägg här, apropå prydnaderna på mitt kylskåp, och för att kunna svara på det skulle jag behöva sätta mig ner och läsa på, läsa igenom det där berömda surrealistiska manifestet. Men jag vet inte var jag har boken. Jag skulle behöva en omfattande husrannsakan för att hitta den i någon hylla någostans, och det orkar jag inte med, inte idag.
Men jag minns när jag kom över boken.

Det var en gång en höstdag för ett par år sedan.
Jag skulle till Flemingsberg för att ta tåget till Nässjö och tillbringa en helg på skrivarpedagogkursen.
I Tumba klev jag av tåget för att gå till banken, på banken var det kö, jag gick in på biblioteket som ligger bredvid för att fördriva tiden. På biblioteket såldes boken Det Surrealistiska Manifestet i en urgallringslåda. Det var rea på rea på rea. Den kostade mig en krona. Fyndet passade ganska bra för just den helgen skulle vi avhandla surrealismen på kursen. Jag åkte vidare till Flemingsberg och Nässjö, tillbringade en helg med mina kamrater där och sedan klev jag på tåget i Nässjö, för att resa vidare ner till Angers på tjänsteresa.
De sista orden maestro Siewert ropade åt oss innan vi skildes åt var:
"Se nu till att ni badar i surrealism, skriv er dikter och kom väl tillbaka om en månad". "Och du Lotta, kom ihåg att du har bakläxa på Jaguaren av Diktonius, ta det här exemplaret."
Jag ryckte åt mig det i farten, Jaguaren fick jag med mig, men inte biljetterna, varken tåg- eller flygbiljetterna, de blev kvar på hatthyllan.
På tåget hade någon lämnat en tidning i stolsfickan. Där stod det om pågående utställningar lite här och var i landet och i andra länder. Någonstans i världen pågick, eller skulle snart inledas, någonting med Man Ray. 
 Hade aldrig hört talas om människan.
På Kastrup tog jag en dagstidning vid gaten. Jag tror det var Le Figaro. Den var utrustad med en generös helgbilaga och tips på utställningar runt om i Frankrike och Paris. Inte fler, men heller inte färren än två av dem skulle visa surrealistisk konst och något slags event i anslutning till detta planerades också.
När jag kom fram till Angers var jag indränkt i surrealism, kändes det som.
Så checkade jag in på Hotel de France och såg att månadens utställning i foajén och de allmänna utrymmena utgjordes av .. ja, just det; en lokalt verksam konstnär som beskrevs som surrealist.
När jag kom in på rummet, vimmelkantig, sent om kvällen, satte jag mig och gjorde hemläxan till nästa möte i Nässjö. Jag skrev en surrealistisk dikt, och den blev riktigt kul.  André Breton satte sig i en gardin, jag tog med Elmer Diktonius till en kvicksandsbank vid Loirefloden och vi pratade jaguarer och åt blå choklad ... och så vidare i en tio tolv rader.
Naturligvis helt obegriplig för alla som inte varit på kurs i Nässjö, känner till Angers, glömt alla biljetter på en hatthylla eller norpat en Le Figaro på Kastrup.
När jag kom tillbaka till kursen i Småland en månad senare tvivlade någon på dess surrealistiska värde eftersom den inte var skriven med automatskrift. Jag hade ju varit både vaken och nykter vid dess tillblivelse, om än utmattad av en lång resa och indränkt i surrealistiska möten av allehanda slag.
Hur viktig är då den automatiska skriften för surrealistisk poesi?

Det är ytterligare en fråga jag skulle vilja ställa till Octavio Paz.
Men kanske inte just nu.
Just nu funderar jag på hur länge Grimsvötn ska vara på dåligt humör.
Jökla vulkan!