Då handlade det mest om pilgrimsmusslor och strejker, om bilkörning och om utflykter till slott och vingårdar. Lite om litteratur, alldeles för lite om poesi, mitt livselixir.
Men det var då och jag är hemma på Strandgården igen.
Nu har det blivit
Tiden bara går, den gör ju det.
Jag skriver ingenting om jobbet; nästan ingenting om vardagslivet som projektledare på en lastbilsfabrik, det är hur spännande som helst.
Tror det är bäst så, både för lastbilarna och läsarna.
Jag håller mig till pilgrimsmusslorna, till några funderingar kring minkpälsar och julrim, snö, läsning, och om resorna till Bergen, staden där det alltid regnar även när det inte regnar.
Där bor mitt lilla barnbarn fröken Milla - eller Baby M som jag kallade henne tills hon fyllde två och jag upptäckte att hon inte var en baby längre.
Med andra ord - det här är ett klotterplank utan någon som helst ordning.
