måndag 23 februari 2015

Tvärt


Jag läste i Bergens Tidene att de till helgen influgna metallrockarna från Ecuador tyckt det var exotiskt att få delta i en musikfestival i staden där det alltid regnar, även när det regnar snöblandat.
Lilla fröken Milla såg lite annorlunda på saken, vägrade gå utanför dörren, släpades motvilligt utanför densamma och sa något om att hon hatar att gå ut i så skickligt svårt väder.
Klok unge.
Regnet stod på tvären, snön stod på andra tvären, vinden på en helt annan tvär, vi hamnade mitt i vädergudarnas tvärdrag och blev själva tvära till mods.
Inte så långt ifrån barnehagen, där lilla Milla med rosslande luftrör och kiknande hosta somnat ute på backen under pågående lek – där ligger en stavkyrka, berömd för jag vet inte vad.
Till vardags är den ett utflyktsmål för barnehagebarna.
Men nu under sistlidne helg vallfärdad till av metallrockare från såväl Quito som Vallentuna.
Själva vallfärdade vi till närakuten med den hostande fröken Milla. På väg ut därifrån mot parkeringen försökte Lilla C förklara något för mig om Bergens betydelse för metallrockens gotiska dimension, jag begrep just ingenting, det regnade för mycket, det snöade in i öronen.
På sena söndagsplanet hem var det fullt av metallrockstjärnor, kanske var alla dessa några av den mångfald musikanter som pilgrimsvandrat till den berömda stavkyrkan.
Så långt kom aldrig vi. Men vi kom till den bästa av pizzerior, den ligger i Landås centrum, den borde upp på någon lista över Världens Bästa Pizzerior, och ännu bättre skulle den bli om den kunde hantera svenska plastkort.
Tills vidare står jag i gäld till Lilla C, men det ordnar sig nog.


torsdag 19 februari 2015

Bruno K Öijer på Dramaten




Moster M och jag lyckades norpa åt oss de allra sista biljetterna till Bruno K Öijers extrainsatta föreställning på Dramaten igår.
Vi fick klättra upp i taket, umgås med takmålningarna, strålkastarna. 


Sedan följde en timmes uppläsning, paus, en timmes uppläsning. Så stod det i programmet. Men tiden stannade till, ställde sig i givakt. Publiken alldeles andäktig. 
Det blir ytterligare en  extraföreställning den 1 april - löp och köp biljetter.
Ni kommer inte att ångra er.

fredag 13 februari 2015

Arvet efter Gustaf




Det var en gång en gubbe som hette Gustaf. 
Han kom från en gård i södra Småland och en dag, när hans fru slängt ut honom och verkat fram laga skilsmässa, tog han sin cykel och trampade ner till Malmö. Där träffade han min farmor och de gifte sig. I sin brudkista hade hon några handdukar med spetsmonogram, ett par tre linnedukar och en son som var i fyraårsåldern. Gubben Gustaf hade inte mer att erbjuda dem än sitt efternamn, Håkansson.
Under de fem åren som nu följde kom han att utöva sitt styvfaderskap med fullfjädrad ondska.
Sen dog han. Han dog på sin cykel en dag när han var ute och skramlade runt på bygden och försökte sälja mutter och skruv.
Farmor fick gå till fattighuset och tigga om en femtiolapp till en kista att begrava honom i. Men det fick hon visst inte. Jag antar att gubben fick slängas i ett dike tillsammans med sin cykel.
Några år senare dog gubbens föräldrar som vid det här laget var närmare hundra.
De ska ha varit mycket noggranna med att se till att den oäkte uschlingen som Gustafs hustru släpat med sig i boet, inte skulle tilldelas så mycket som en rostig spik i arv efter dem.
Bara efternamnet fick han behålla, den lille skånepågen som nu var nio år gammal.
Och så gick åren.
Gossen växte upp och blev far; min far, morfar, mormors far.
För några år sen, när det var dags för honom att förbereda sin himlafärd berättade han det här om den elake styvfadern.
En tid senare började jag leka med tanken på att göra mig med namnarvet efter gubben Gustaf och nu har jag gjort det.
Jag rotade fram ett gammalt släktnamn som ingen på vår gren av stamträdet använt sedan 1843. Och med hjälp från riksarkiven i Vadstena och Härnösand fick jag utdrag ur längderna så långt tillbaka som till 1797; detta för att kunna påvisa mina anor som namnlagen påbjuder.
Häromdagen ringde jag till skatteverket och frågade vad jag hette.
Och de intygade att jag nu inte längre heter Håkansson.

onsdag 21 januari 2015

Epik


Jag berättar sagor, tro mig.
Så skriver Jeanette Winterson i en av sina böcker och det slår mig nu att jag inte har läst den senaste – the Daylight Gate.
Jag har skrivit egna sagor istället, små korta stycken, ungefär som de jag brukat skriva här, och så har jag mejlat dem till Onkel C som läst med förtjusning.
Det har varit berättelser om smeder och fiskare, bönder och banditer, ja ni vet, de gamla släktingarna.
Igår fick jag för mig att skriva ut alla alster och det blev en diger lunta på nästan åttio sidor.
Du milda Matilda!
Jag hade liksom ingen aning om att det hade dragit iväg så långt.
Efter jul fick jag nippran på bouppteckningar, sen gick jag loss på sockenstämmoprotokoll och jag tror aldrig det tar slut, jag har soldaterna kvar och de flesta av oäktingarna.

I’am telling you stories, believe me.
Så låter Jeanette Winterson i originalutgåvan om jag inte missminner mig.
Me too.
Branschen jag numera är verksam inom, och där jag med dårens envishet förkunnar enkelhet och smidighet, den kryllar av begrepp och termer som för tankarna till rymdforskning och mer komplexa discipliner.
Nya ord tas ideligen i bruk, det senaste på terminologins catwalk är det abstrakta substantivet epic.
Ingen tycks veta vad det egentligen betyder eller innebär eller hur det bäst används, bara att det ser bra ut i strategidokument.
Vad kan man förresten översätta det till? En epik, flera epiker?
 Nämen det går ju inte.
Idag bannlyste vi ordet och bytte ut det mot story.
På så viss blir de strategiska sagorna mer episka.

fredag 9 januari 2015

Je suis


Varje torsdag samlas vi på ett litet lunchställe, det ligger i närheten av en rondell och är granne med en bensinmack.
Portionerna på haket är gigantiska och en storbilds-TV underhåller, eller irriterar, beroende på ens intresse för schlager och sport.
Restaurangen lär aldrig komma i närheten av så mycket som ett flugben i någon gastronomisk guide; fördelarna med stället är i stället lättillgängligheten, personalens vänlighet och att där alltid är gott om plats.
För vi vet aldrig hur många vi blir, eller hur få.
Den som vill och kan kommer och stannar tills en måste gå, vanligtvis runt halvettiden.
Igår hade jag gott om tid – det är fortfarande invänjning efter julledigheten – och jag åt en halv oxe och är fortfarande mätt.
Vi pratade mest om händelserna i Paris, lite om chilifrön och vegetarisk kosthållning, något litet om julen och annat skvaller, men mest av allt avhandlade vi händelserna i Paris.
En i sällskapet sa:
De söker döden, de där våldsmännen.
Och alldeles nyss bekräftades att de bägge bröderna nu mött den död de kanske eftersträvade.

En rubrik i en inhemsk nätblaska löd ungefär så här för en stund sedan:
Lika bra vi vänjer oss vid sån’t här.
Aldrig i livet!
Aldrig, aldrig i livet!”
Inte i döden heller.
Hur skulle vi bli som människor om vi vande oss?
Jag hade inte börjat skolan när Kennedy mördades, men jag minns när nyheten nådde oss på lekplatsen nära Farstabussens hållplats hemma på torget.
Den 11 september satt jag i en bilkö vid Roslagstull och fick ett telefonsamtal från Maryland: Har du hört?
Morgonen efter mordet på Palme var vi på väg ut till Lida för att åka skidor och hade bilradion på. Jag trodde det var Radioteatern som spelade upp ett drama, jag förstod först inte att det var verkliga nyheter jag lyssnade till.
Och när bomberna just hade smällt inne i Oslo, och innan den där dåren ens hade hunnit ut till Utøya, då stod jag på Ikea i Kungens Kurva för att köpa en barnstol till Baby M som timmen innan hade landat med ett flyg från Norge.
Ska vi vänja oss? Är det lika bra att vi vänjer oss?
Sicken satans flathet det vore tänker jag och vägrar, je refuse.
Je suis Charlotte.