Tvärt

Jag läste i Bergens Tidene att de till helgen influgna metallrockarna från Ecuador tyckt det var exotiskt att få delta i en musikfestival i staden där det alltid regnar, även när det regnar snöblandat.
Lilla fröken Milla såg lite annorlunda på saken, vägrade gå utanför dörren, släpades motvilligt utanför densamma och sa något om att hon hatar att gå ut i så skickligt svårt väder.
Klok unge.
Regnet stod på tvären, snön stod på andra tvären, vinden på en helt annan tvär, vi hamnade mitt i vädergudarnas tvärdrag och blev själva tvära till mods.
Inte så långt ifrån barnehagen, där lilla Milla med rosslande luftrör och kiknande hosta somnat ute på backen under pågående lek – där ligger en stavkyrka, berömd för jag vet inte vad.
Till vardags är den ett utflyktsmål för barnehagebarna.
Men nu under sistlidne helg vallfärdad till av metallrockare från såväl Quito som Vallentuna.
Själva vallfärdade vi till närakuten med den hostande fröken Milla. På väg ut därifrån mot parkeringen försökte Lilla C förklara något för mig om Bergens betydelse för metallrockens gotiska dimension, jag begrep just ingenting, det regnade för mycket, det snöade in i öronen.
På sena söndagsplanet hem var det fullt av metallrockstjärnor, kanske var alla dessa några av den mångfald musikanter som pilgrimsvandrat till den berömda stavkyrkan.
Så långt kom aldrig vi. Men vi kom till den bästa av pizzerior, den ligger i Landås centrum, den borde upp på någon lista över Världens Bästa Pizzerior, och ännu bättre skulle den bli om den kunde hantera svenska plastkort.
Tills vidare står jag i gäld till Lilla C, men det ordnar sig nog.