Varje
torsdag samlas vi på ett litet lunchställe, det ligger i närheten av en rondell
och är granne med en bensinmack.
Portionerna på haket är gigantiska och en storbilds-TV underhåller, eller irriterar, beroende på ens intresse för schlager och sport.
Restaurangen lär aldrig komma i närheten av så mycket som ett flugben i någon gastronomisk guide; fördelarna med stället är i stället lättillgängligheten, personalens vänlighet och att där alltid är gott om plats.
För vi vet aldrig hur många vi blir, eller hur få.
Den som vill och kan kommer och stannar tills en måste gå, vanligtvis runt halvettiden.
Igår hade jag gott om tid – det är fortfarande invänjning efter julledigheten – och jag åt en halv oxe och är fortfarande mätt.
Vi pratade mest om händelserna i Paris, lite om chilifrön och vegetarisk kosthållning, något litet om julen och annat skvaller, men mest av allt avhandlade vi händelserna i Paris.
En i sällskapet sa:
De söker döden, de där våldsmännen.
Och alldeles nyss bekräftades att de bägge bröderna nu mött den död de kanske eftersträvade.
En rubrik i en inhemsk nätblaska löd ungefär så här för en stund sedan:
Lika bra vi vänjer oss vid sån’t här.
Aldrig i livet!
Aldrig, aldrig i livet!”
Inte i döden heller.
Hur skulle vi bli som människor om vi vande oss?
Jag hade inte börjat skolan när Kennedy mördades, men jag minns när nyheten nådde oss på lekplatsen nära Farstabussens hållplats hemma på torget.
Den 11 september satt jag i en bilkö vid Roslagstull och fick ett telefonsamtal från Maryland: Har du hört?
Morgonen efter mordet på Palme var vi på väg ut till Lida för att åka skidor och hade bilradion på. Jag trodde det var Radioteatern som spelade upp ett drama, jag förstod först inte att det var verkliga nyheter jag lyssnade till.
Och när bomberna just hade smällt inne i Oslo, och innan den där dåren ens hade hunnit ut till Utøya, då stod jag på Ikea i Kungens Kurva för att köpa en barnstol till Baby M som timmen innan hade landat med ett flyg från Norge.
Ska vi vänja oss? Är det lika bra att vi vänjer oss?
Sicken satans flathet det vore tänker jag och vägrar, je refuse.
Je suis Charlotte.
Portionerna på haket är gigantiska och en storbilds-TV underhåller, eller irriterar, beroende på ens intresse för schlager och sport.
Restaurangen lär aldrig komma i närheten av så mycket som ett flugben i någon gastronomisk guide; fördelarna med stället är i stället lättillgängligheten, personalens vänlighet och att där alltid är gott om plats.
För vi vet aldrig hur många vi blir, eller hur få.
Den som vill och kan kommer och stannar tills en måste gå, vanligtvis runt halvettiden.
Igår hade jag gott om tid – det är fortfarande invänjning efter julledigheten – och jag åt en halv oxe och är fortfarande mätt.
Vi pratade mest om händelserna i Paris, lite om chilifrön och vegetarisk kosthållning, något litet om julen och annat skvaller, men mest av allt avhandlade vi händelserna i Paris.
En i sällskapet sa:
De söker döden, de där våldsmännen.
Och alldeles nyss bekräftades att de bägge bröderna nu mött den död de kanske eftersträvade.
En rubrik i en inhemsk nätblaska löd ungefär så här för en stund sedan:
Lika bra vi vänjer oss vid sån’t här.
Aldrig i livet!
Aldrig, aldrig i livet!”
Inte i döden heller.
Hur skulle vi bli som människor om vi vande oss?
Jag hade inte börjat skolan när Kennedy mördades, men jag minns när nyheten nådde oss på lekplatsen nära Farstabussens hållplats hemma på torget.
Den 11 september satt jag i en bilkö vid Roslagstull och fick ett telefonsamtal från Maryland: Har du hört?
Morgonen efter mordet på Palme var vi på väg ut till Lida för att åka skidor och hade bilradion på. Jag trodde det var Radioteatern som spelade upp ett drama, jag förstod först inte att det var verkliga nyheter jag lyssnade till.
Och när bomberna just hade smällt inne i Oslo, och innan den där dåren ens hade hunnit ut till Utøya, då stod jag på Ikea i Kungens Kurva för att köpa en barnstol till Baby M som timmen innan hade landat med ett flyg från Norge.
Ska vi vänja oss? Är det lika bra att vi vänjer oss?
Sicken satans flathet det vore tänker jag och vägrar, je refuse.
Je suis Charlotte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar