Arvet efter Gustaf

Det var en gång en gubbe som hette Gustaf. 
Han kom från en gård i södra Småland och en dag, när hans fru slängt ut honom och verkat fram laga skilsmässa, tog han sin cykel och trampade ner till Malmö. Där träffade han min farmor och de gifte sig. I sin brudkista hade hon några handdukar med spetsmonogram, ett par tre linnedukar och en son som var i fyraårsåldern. Gubben Gustaf hade inte mer att erbjuda dem än sitt efternamn, Håkansson.
Under de fem åren som nu följde kom han att utöva sitt styvfaderskap med fullfjädrad ondska.
Sen dog han. Han dog på sin cykel en dag när han var ute och skramlade runt på bygden och försökte sälja mutter och skruv.
Farmor fick gå till fattighuset och tigga om en femtiolapp till en kista att begrava honom i. Men det fick hon visst inte. Jag antar att gubben fick slängas i ett dike tillsammans med sin cykel.
Några år senare dog gubbens föräldrar som vid det här laget var närmare hundra.
De ska ha varit mycket noggranna med att se till att den oäkte uschlingen som Gustafs hustru släpat med sig i boet, inte skulle tilldelas så mycket som en rostig spik i arv efter dem.
Bara efternamnet fick han behålla, den lille skånepågen som nu var nio år gammal.
Och så gick åren.
Gossen växte upp och blev far; min far, morfar, mormors far.
För några år sen, när det var dags för honom att förbereda sin himlafärd berättade han det här om den elake styvfadern.
En tid senare började jag leka med tanken på att göra mig med namnarvet efter gubben Gustaf och nu har jag gjort det.
Jag rotade fram ett gammalt släktnamn som ingen på vår gren av stamträdet använt sedan 1843. Och med hjälp från riksarkiven i Vadstena och Härnösand fick jag utdrag ur längderna så långt tillbaka som till 1797; detta för att kunna påvisa mina anor som namnlagen påbjuder.
Häromdagen ringde jag till skatteverket och frågade vad jag hette.
Och de intygade att jag nu inte längre heter Håkansson.