När det blev klart att Vargas Llosa skulle få nobelpriset förra året skrev jag ett brev till honom och berättade om ett Möte med Ocatvio Paz, hans latinamerikanske diktarbroder.
Det var ett overkligt möte för mig, jag var inte så van vid att gå på möten med nobelpristagare på den tiden, det är jag fortfarande inte. På den tiden visste jag ännu mindre om hans poesi än jag gör idag. Jag bara tyckte om den. Det gör jag fortfarande. Ett av hans, i mitt tycke, vackraste texter är " Mitt liv med Vågen".
Den har jag väl läst några hundra gånger. Jag har läst mycket av Paz, men inte förrän rätt nyligen om honom. Han sägs ha varit surrealist, ha rört sin penna i utkanterna av surrealismen. Mer intressant tycker jag det indianska inflytandet är i hans diktning, han växte upp i det som en gång var aztekernas huvudstad Tenochitlan (Mexico City) och han har själv i många essäer berättat om det.
Den där lilla papperslappen som jag har hängade på kylskåpet - utdraget ur surrealismens manifest - är för mig besläktat med ursprungsbefolkningens filosofi. Jag uppfattar att det är den som senare tagits upp av mexikanen Juan Rulfo i boken Pedro Páramo; det är ingen större skillnad på de döda och de levande, det förflutna och framtiden. Och ännu idag går man i Mexico ut och pratar med de döda en gång om året, på De Dödas Dag.
Nästa gång jag följer med på en sådan utflykt ska jag fråga Octavio Paz (han gick bort 1998) om hur han ser på ett eventuellt släktskap mellan sitt lands ursprungskultur och surrealismen såsom André Breton manifesterade den. Kanske kommer han helt enkelt att svara så här:
Ja du, när André Breton kom till Mexico för första gången, långt efter att han hade skrivit sitt manifest, så utbrast han: Härregud, hela Mexico är ju surrealistiskt!!
Varför tyckte han det ? ska jag fråga.
Jo, för att det inte kom någon och mötte honom på flygplatsen!
Oj, ska jag svara då. Det hände mig också.
Och så ska jag berätta om när ingen kom och mötte mig på flygplatsen i juli 1982 för att han som skulle gjort det rymt till New York för stulna medel. Mina medel. Det var ett förskott på en lägenhet jag betalat och min bankman Tårtan på Götabanken i Farsta fick rycka in som utredare och agent. Innan året var slut hade banditen Joaquín avslöjats och vad som sen hände med honom vet jag inte. Han kanske blev chef för någon bedrägerirotel någonstans.
Detta ska jag berätta för Octavio Paz och sen ska jag påminna om att det var hans syn på surrealism jag var nyfiken på. ´
Kanske han då refererar till vad han skrev i sin diktsamling Alternating Current:
"Surrealism is not a school of poetry but a movement of liberation ... A way of rediscovering the language of innocence, a renewal of the primordial pact, poetry is the basic text, the foundation of the human order. Surrealism is revolutionary because it is a return to the beginning of all beginnings. "
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar