Liten bloggbikt kring en liten sak och en stor stad

På väg ner till Guarujá

Skicka alla foton du har, sa de till mig, vännerna i Brasilien när de vinkade av mig, för flera veckor sedan.

Inte förrän idag blev det av.
En struntgrej, förstås.
Var skulle jag lägga bilderna? På Facebook? Som 140 bilagor i ett mejl? Dropbox ? Instagram? Där uppe någonstans i molnet?
Men vi har ju inga moln, det är klarblå himmel varenda dag.
Solen lyser, det är sommar, det är underbart.
Bättre med en server någonstans, inget virtuellt rymdskrot.
Men vilken? Var?
Facebook, avgjorde jag, det är ju bekvämt för att hålla kontakt med folk.
Men är alla intresserade av att se hur dålig fotograf jag är?
Och det ser löjligt skrytigt ut: ” Lotta har lagt upp sjutton album med hundrafemtioelva bilder från Sao Paulo.”
Jag bestämde mig för att använda sekretessfunktionerna, sånt har jag aldrig pysslat med förut.
Men nu så.
Och så var det ju så, i ärlighetens namn, att jag bara hann träffa den ena halvan i bekantskapskretsen. Den andra halvan vet inte ens om att jag har varit där.
Och hur skulle det se ut om jag basunerade ut att jag inte ringde just dem, genom att kabla foton på dem som jag faktiskt hann ringa, träffa och umgås med?
Sekretessfunktioner, hjälp mig !!
Jag tror jag har 2 album ute där nu och sen gjorde jag en statusuppdatering, den första på evigheter, en av de ytterst få, jag är inte så socialt aktiv på det där sociala mediet, mer meddelandeaktiv, person-till-person.
Här har ni nu fotona, skrev jag, till min lilla utvalda grupp och tillade att jag redan längtade tillbaka. Puss och kram.
Det inlägget kunde alla läsa utom just min lilla målgrupp.
Visade det sig, innan jag hann rätta till fadäsen.
Pinsamt.

Sen tänkte jag dela med mig av en länk.
Jag läste en jätteintressant artikel i DN i helgen av någon jag inte minns namnet på och med bilder av Jens Assur.
Såg ni den?
Den om att Sao Paulo inte har någon utomhusreklam sen 2007. 

Va?
Jag blev helt paff – jag har inte noterat det, inte en enda gång sedan 2007, vi har aldrig pratat om det. Jag har inte ens noterat det på de foton som jag – mästerfotografen – tog senast.
Den var så intressant, artikeln, och bilderna alldeles fantastiska och bara en rad minns jag nu ur minnet; ett citat från en roman av Clarice Lispector, ett genialiskt citat :  ” Detta är min stad, tittade hon”.
Så jag ville dela med mig.
Men inte hittar jag artikeln på DNs hemsida, och jag får inga träffar på just den artikeln när jag googlar.
Tidningen har jag redan slängt, så jag kan inte ens fotografera pappersexemplaret.
Ja, det var väl bara det.
Och mina fotografier?

Tja .... 

Utsikten från terassen hemma hos L.
Min bästa bild. 

Utsikt från mitt fönster I

Utsikt från mitt fönster II

Roberto Carlos intervjuas på TV på Fars dag när vi åt vitling/badejo

Hemma i hallen hos I.
Ett par tavlor från Bergen som hon köpte med sig när vi var där i regnet för ett par år sedan.

Receptet på vitling/badejo med passionsfrukt

Nyss på Babel

Tittade en stund på Babel ikväll, tittar fortfarande, det pågår i periferin av mitt synfält.
Babel och Babbel som FransyskanH så fyndigt kallade det för i ett inlägg alldeles nyligen.
När jag klickade mig in där för att kopiera adressen att länka till här,  fastnade jag i en lång kommentarstråd, proppfull av klokheter, läs den.

Men det var så klart Bodil Malmsten jag var Babel-nyfiken på nu, jag är inte en bättre läsare än så, bara så nyfiken på att få lyssna till ännu fler klokheter.
Det gjorde jag, jag slurpade i mig.

Hon pratade bland annat om vikten av att i sitt skrivande, och i sitt bloggande, skilja på det som är privat  och det som är personligt.
Det är en gränsdragning jag själv funderar över.

Jag funderar över den när jag trycker på publiceringsknappen här på mitt klotterplank.
Men jag tror den är OK, för den i sammanhanget relativt lilla publik som läser mig.
Tänkte jag och lyssnade vidare.

Och kom att tänka på den där lappen jag hittade i mina bokhyllor i helgen.
När jag höll på att rensa ut böcker som jag tror att jag kan leva utan.
Det är en lapp som ger en bild av priset på chili i Zacatecas.



I alla fall som prisläget såg ut i Zacatecas, 1983, det år jag jobbade som ÅÄÖ-pedagog, enligt vad lappen - el papelito - också berättar.

Eftertankar

Om man söker efter information om "den serbiska ockupationsmaktens terror mot albanerna" kan man hamna här.
Jag undrade vad jag kunde ha skrivit, jag som knappt kan stava till politik.
Så kom jag på det, i krank och blek eftertänksamt, så illa valt av mig, det där lilla ordet, där och då, i det och det sammanhanget, tänkte jag.

I slutet av december, förrförra året, höll vi på att förbereda nyår, Moster M och jag.
Det vill säga, hon stökade vid spisen, jag stökade runt här på Blogger.
Jag var på ett sprudlande humör och spottade ur mig årets stora årshoroskop.
Det inlägget är ännu idag det mest klickade.
Klickandet höll på tills det var dags att skriva nästa, ett år senare, men det gjorde jag inte.
Jag hade fortfarande dåligt samvete för alla hoppfulla sökare jag lockat hit.
Horoskopet var förstås bara på skoj, ett antihoroskop.

Det näst mest klickade inlägget här, och med besökare från flest antal länder, är även det fullständigt oseriöst. Fattar inte hur det kan ha gått till, bloggen måtte ha hamnat i någon loop någonstans, out there.

Inlägget är urgammalt, det handlade om vad som kan hända med en text om kolibrier när man låter Google Translate översätta det till swahili, eller vad det nu var.
Fast i grund och botten är jag förstås fundersam över hur ett verktyg som Google Translate kan komma att förändra vårt språk. Inte bekymrad - för ett språk är ju alltid i utveckling - jag bara funderar över hur, och hur långt tid det tar och vad det kommer att föra med sig.
Jag lär mig av de unga, jag lär mig att dissa och att tycka någonting är sjukt bra. Det känns inte naturligt men jag köper det.
Min mormor skulle aldrig ha köpt någonting annat än klänningar, silkesstrumpor och lite småkakor.

Det är måndag idag, en ängel har varit här.
Han lämnade en lapp efter sig: " Ha trevligt kvällen".
Ängeln - som är av en för mig mig okänt kulturursprung  - har farit runt med svabben och dammvippan, utskickad av ett företag jag kontrakterat för att slippa ta i skiten myself  tack vare generösa skatteregler.
Ni vet, avdraget för Tur, att läsas baklänges.
Nu skriver jag kryptiskt - för att inte locka hit läsare på felaktiga grunder. För att inte säga att företaget är det där som skapar Frid i ditt Hem.
Idag, tack vare Tur, baklänges, är det alldeles comme-il-faut att sätta dammsugaren i händerna på en ängel.
Så var det inte när jag växte upp och fick mina samhälleliga värderingar inympade.
I det samhället städade alla kvinnor själva, duktiga kvinnor gjorde det, annars var de inte duktiga.
I värsta fall kunde de anses som falna, odygdiga.

Hemma hade vi en au pair från Småland. Tidigt sextiotal. Min mamma var inte duktig, hon yrkesarbetade. Min mormor var inte heller duktig, hon yrkesarbetade, det var rätt ovanligt på den tiden, hon hade också en au pair, hon kom visst från Flisby.

Bägge dessa kvinnor uppmuntrade mig till utbildning och självständighet, till karriär och självförverkligande, att inte bli duktig, att göra vad jag ville, bara inte bli en duktig, plikttrogen hemmafru som piskar mattor, putsar silver och sätter sig i radhusträsket.

Kom att tänka på hur uttrycket  Duktig Flicka nu tycks mig ha förändrats över decennierna, utan att Google Translate har haft en inverkan.
Eller ?
Nzuri msichana - på swahili.
Ingen aning om vad det betyder, egentligen.

Söndagsnöjen

Brukar läsa de tecknade kultursidorna ibland, och önska att jag också kunde rita.
En som kan är Grant Snider på  Incidental Comics. Han erbjuder en del alternativa synsätt på världen och livet, konsten och litteraturen ....

På Paris versus New York ställs de två städerna bredvid varandra, till exempel så här:

och så här:



Vet inte om den här bloggen fortfarande är aktiv, den verkar ha blivit en bok.
Kul är det i alla fall!

Nya länkar

Se till höger - här finns några nya länkar! 
Det är bloggar jag brukar hälsa på, oftare och oftare, mer och mer regelbundet.
Känns nästan som om jag har tjuvläst, eftersom jag så sällan lämnar avtryck i form av kommentarer.
Det finns en frihet i det, att bara läsa alla dessa goda texter, att ta del av andras upplevelser och erfarenheter, tankar och känslor, och sedan, helt kravlöst, surfa vidare.
Å andra sidan är det roligt att få kommentarer - men som man ropar får man oftast svar.
Vi får se om jag bättrar mig, kan inte lova det, för om jag ska vara ärlig tycker jag också att det är svårt att skriva något vettigt i en liten kommentarsruta.

Tänker att det är på sin plats med en slags introduktion till dem jag nu har har länkat till:

Petra Rhodin skriver om författare som oftast inte finns på Tio-I-Topp - senast om Mare Kandre, ett intresseväckande inlägg om en författarinna vi inte får glömma bort!
I Vaka över Ensamheten hittar jag långa spännande bloggessäer att ta del av, och en massa böcker som ger mig ha-begär. Wannaread!
Världen sedd inifrån utvidgar min värld och tar mig med till Portugal och till en forskartillvaro, så alldeles olik min egen.
Och så bokbloggarna, Nattens bibliotek, Hermia Says, och La Bibiofille, dessa bokbloggarinnnor som också vidgar min värld, var och en på sitt sätt.
food is my religion ger mig hopp om att man kan laga god mat i Bergen, staden där det alltid regnar och där lilla C ibland regnar bort i jakten på rotfrukter och parmesanost.
Manier och poesi inger också hopp, fast av ett annat slag. Må så vara att den lekamliga spisen i Bergen kan lämna en del att önska, men den andliga som finns i denna blogg övervinner bristen på både kålrabbi och svartrot. Den som sa att poesin är i kris har fel och här är beviset.

Fem frågor

Efter den bloggros jag fick i julas har jag fem frågor att besvara.
Fast jag är urusel på att besvara frågor och att fylla i blanketter.
Vet aldrig vad jag ska säga.
Vad ska jag säga?

Varför började jag blogga?

För att det verkade vara ett bekvämt sätt att meddela sig på.
Slippa säga samma sak sexton gånger i rad.
Det var när jag skulle göra ett inhopp på bruket i Angers under några månader.
Hösten 2010.
Det var fem år efter att jag hade varit där och jobbat lite längre, inte bara gjort ett inhopp.
Då skrev jag sexton långa mejl om dagen och berättade samma sak sexton gånger.
Nu tänkte jag att alla mina sexton närmaste kunde få läsa samma sak samtidigt.
Tillbaka till Angers, hette bloggen i sitt första utförande.
Det fungerade riktigt bra.
Av alla dessa sexton i min utpekade målgrupp läste - och läser fortfarande - femton varje dag.
Det är bara den sextonde som vägrar.
Men många, många andra har tillkommit sedan dess, de allra flesta från Sverige förstås och jag undrar nyfiket vilka de är.
Alldeles nyss var det tjugoåtta läsare från Qatar här, var sjutton ligger det?
Och sexton från Tyskland.
En handfull från Colombia.
Jag undrar om de är svenskar i förskingringen eller om de använder Google Translate?
Och hur Google Translate i sådana fall översätter mina inlägg och ord som "kroppokyr".

Vilken är min favoritfilm?
Alla filmer som går på Zita brukar vara mina favoritfilmer.
Som " Drottningen och jag".
Den som handlar om Farah Diba och Nahid Persson.
En hustru till en före detta shah som bor i Frankrike och en filmare som bor  i Sverige.
De har bägge utstått lidanden till följd av de politiska händelserna i Iran.
De träffas, för att Nahid Persson vill göra en dokumentärfilm om Farah Diba.
De möts och och en ömsesidig dialog tar form, kanske till och med en vänskap.
Jag har sett den här filmen två gånger och kommer säkert att se den igen.
Den är oerhört gripande och känns genuint äkta.

Vilka länder drömmer jag om att besöka?
Oj.
Vilken svår fråga.
Drömmer jag om att besöka några länder?
Snart ska jag åka till Schweiz, förra veckan var jag i Norge och dessförinnan i Nederländerna.
Jag drömmer inte om Söderhavet, Australien, Afrika, Amerika, Asien.
Men jag skulle väldigt gärna åka Hurtigrutten från Bergen till Kirkenäs.
Därifrån skulle jag ta flyget till Reykjavik och skvalpa runt en stund i den Blå Lagunen.
Sen skulle jag ta båten tillbaka, via Färöarna och Shetlandsöarna.
Göra ett nedslag på en oljeplattfrom mitt ute på Nordsjön och se hur livet ter sig där.
Och hälsa på lilla fröken Milla på hemvägen.

Vilka bloggar följer jag?
Oj, oj.
Nästa svåra fråga.
Jag följer dem jag har i läslistan.
Och några till som jag smygläser, känns det som, eftersom jag inte har lagt till dem här, inte ännu.

Mina bloggrosor går .....

förstås till er alla här på läslistan.
Håll till godo, det är en ros från en tapet på ett litet slott nära Angers!

Kreativitetskris

Såg en intressant artikel om kreativitet i DN idag: Jag tror att alla människor är kreativa från början

Försöker vara lite kreativ och komma på vad jag ska bjuda på till söndagens adventsglögg.
Glögg.
För några år sedan var jag kreativ och hällde i en skvätt cointreau.
Det blev succé, så det tänker jag göra om.
Men sen då?
Såg i en tidning, i den där med kalkonreceptet, ett förslag till grissinipinnar gjorda på pepparkaksdeg och mandelspån.
Verkar inte så dumt, men varför kan jag inte komma på något själv?

Såg i min bloggstatistik att jag har haft besökare från landet som vikingarna kallade Rusland.
Under några veckor har jag haft ovanligt många läsare därifrån.
De senaste besökarna såg ut att komma från en virtuell plats där som heter domar. 
Fick infallet att googla adressen och fick träff på en supportsida på Google.
Andra har haft samma besökare och undrade nu vad det var för filurer.
Inga hackare, svarade supportsidan på Google, mera typ spammare, och rekommenderade att man inte klickar på länkarna inifrån sin blogg.

Apropå blogg.
Ibland när kreativiteten tryter, får jag lust att lägga ner.
Och det kan jag ju göra.
Men sen då?
Ligger bloggen kvar och dammar på en server i något moln någonstans?
Kommer jag åt den när Baby M har lärt sig läsa och jag vill visa den?
Igår, när jag var lite mer kreativ än idag, slog jag upp vulkan.se.
Tänkte kolla om det låter sig göras att trycka upp alla de där sextioåtta juldikter jag har vaskat fram i mina gömmor. För att ge till barnen i julklapp.
Och det kanske det gör.
Vad jag också såg på Vulkan var en reklamsnutt för en sajt som erbjuder sig att göra en bok av ens blogg.
Ifall man vill visa sin blogg för sina barnbarn.
Så det där med att visa bloggen för Baby M hade jag inte kommit på själv.
Inte ens det.
Det enda jag har kommit på själv idag var att det vore väldigt trevligt att delta i ett seminarium om "Cloud Computing" - apropå servrar i molnen - den 25 januari.
Semanariet går av stapeln i Paris, därför vore det så väldigt trevligt.
Men det ska till en hel del kreativitet för att försvara en resa till Paris när jag lika gärna kan gå på ett  seminarium om Cloud Computing på torget i Södertälje.

Förra hösten, som jag tillbringade i Loiredalen, fick den lilla sagostaden Saumur besök av en vikingafestival.
Den kanske hade kommit från Rusland, vad vet jag.
Jag tog några kort.

När hösten hade tagit slut och jag skulle resa hem från Loiredalen kopierade jag över alla bilder jag tagit,  till en plats på ett moln någonstans, ett moln som heter Skydrive, jag kommer åt det via min franska hotmail.
Nu tänkte jag avsluta det här inlägget med ett foto från den där vikingafestivalen, ett foto som alltså ligger lagrat i molnet.
Men jag lyckas inte kopiera hit den.
Merde!
Nog bäst att jag ser till att ta mig till det där seminariet i Paris den 25 januari i alla fall.
Seminariet är gratis, inga femtioelva tusen euros, kan kanske ta ett par semesterdagar.
Kanske kommer någon representant för Skydrive att vara där och då kan jag komma med inlägg:
Merde!

Men förresten, har jag inte redan publicerat en bild från den där vikingafestivalen här på mitt klotterplank?
Jovisst, och här är den:

Bloggeri, bloggera

När jag var på väg till Bergen senast, för ett par veckor sedan, ringde jag från Arlanda till min väninna I. som bor i São Paulo.
Jag fick bannor för att jag varit dålig på att höra av mig.
Med all rätt.
Jag lovade dyrt och heligt att skriva ett långt brev så snart jag kommit tillbaka från Norge.
Ahorita, sa jag på min bästa mex-spanska. Alldeles strax. Det kan betyda ungefär vad som helst mellan nu, idag, sen, mañana, om tusen  år.
Jag kan bli väldigt mex ibland.
Som om jag någonstans har lärt mig att ahorita - det är liksom inget dyrt och heligt löfte.
Det får bli när det blir.
Men I., som är brasilianska och inte vet vad ahorita betyder, hon skickade mejl och meddelande på Facebook igår och uttryckte uppriktig oro.
Cade você? skrev hon.
Vart hade jag tagit vägen?
Fastnat i en fjord någonstans i Norge?
Ramlat ner för ett stup?
Kärat ner mig en norrman och flyttat ut på en oljeplattform?
Varför hörde jag inte av mig?

Gud så jag skämdes.
Och satte mig genast att skriva ett tre sidor långt brev som jag klickade iväg som en bifogad fil.
Men bilderna?
Det är en mardröm att klicka iväg bilder som bifogade filer, i alla fall i mina e-postprogram.
Det går inte precis ahorita, det tar liksom tiotusen miljoner år.
Per bild.
Jag gjorde det enkelt för mig, bestämde att jag ska bli lite bättre på att höra av mig, knåpade ihop en ny blogg - Lotta en portunhol , Lotta på portuspanska, och trumpetade ut länken i ett mejl till Senhora I.
Inom en kvart hade halva São Paulo varit där.
Kanske inte alla 12  miljoner, men i alla fall närmare 12 personer.

Får se vad det blir av det....

Blogger och jag

Blogger och jag kommer fortfarande inte överens och när jag går in på deras sida och tittar på known issues står det fortfarande inget mer än att de jobbar på det.
På min sida visas the known issue i form av "Error on page".
Eller:
"Done, but with error on page".
Tröttsamt.
Jag skulle vilja samla ihop den där styrkan till en kraftfull task force, stänga in dem i ett rum och säga: Fix it.
Men då känns det som om jag är på jobbet, så jag låter helst bli.

De kommentar jag ger sker anonymt. Det känns lite fånigt.
Eller rättare sagt, den enda kommentar jag gett på sistone har skett anonymt:
Anonym säger: "Kul att läsa om det och det. Kram mamma"
Känns superfånigt.
Och här kan jag fortfarande inte säga ett ljud i kommentarsfältet.
Trist.
Man kanske skulle gå i exil och söka asyl på wordpress eller nåt.
Emigrera för gott.

Kanske skulle skicka innehållet i det här inlägget till Blogger - om jag hittade någonstans att skicka det.
Och om jag orkade översätta det till engelska.
Eller låta Google göra det?
Jag har kollegor som nyligen har uttalat sig lyriskt över översättartjänsten.
Den får mig att morra och då svarar de med att jag ska ge tusan att testa den genom att lägga in Petrarcas samlade sonetter i översättningsfältet.

Nå, det kanske inte blev så dumt den här gången i Google Translate. Eller vad tycker ni?

Blogger and I still do not agree and when I go to their page and look at the Known Issues, there is still nothing more than that they're working on it. On my side is shown the Known Issues in the form of "Error on page". Or: "Done, But with error on page". Tiring. I would like to gather where the strength of a powerful task force, confining them in a room and say: Fix it. But it feels like I'm at work, so I let time be.
The comment I give will be anonymous. It feels a bit silly. Or rather, the only comment I made recently has been made anonymously: Anonymous says: "Fun to read about this and that. Hugs Mom" Feels super silly. And here I still can not say a sound in the comments. Trist. Maybe I should go into exile and seek asylum on WordPress or something. Emigrate for good.

Requiem, Tabucchi och Blogger

Jag blir vansinnig på Blogger ibland.
Fullständigt vansinnig.
Idag är en sådan dag.
Jag har fått ett tips på en bok här på min blogg - Requiem av Antonio Tabucchi - och då ville jag förstås tacka för tipset.
Det går inte.
Jag har försökt hundrafemtioelva gånger, minst.
Jag vet inte vad Blogger håller på med, men så fort jag försöker skicka in en kommentar skickas jag ut till inloggningsfunktionen.
Trots att jag redan är inloggad.
Jag har försökt ge en kommentar på kommentatorgivarens egen sida, men det går inte det heller.
Jag skickas ut till inloggningsfunktionen.
Och sen loopar jag runt och kommer ingenstans.

Till "Fransyskan" - om du läser detta: Jättetack för tipset, det verkar vara en bok helt i min smak!

Sen söndag med mig

Det är så spännande allting.
Hur ska det gå i Egypten och hur går det i Tunisien och hur blir det i Marocko?
Och hur ska det gå i Örebro - är det den där blodklockmannen som är den skyldige?
Jag försöker hålla mig uppdaterad samtidigt som jag hjälper till att packa.
Det går ganska bra och jag har varit till postombudet och skickat 3 kartonger med sammanlagt 36 kilo å Lilla C's vägnar.
Eftersom Norway ligger utom EU skulle man skriva en internationell fraktsedel och ange innehållet. Och man skulle skriva på engelska eller franska. Tänk att franska fortfarande fungerar som postspråk !! Jag skrev att det var personliga tillhörigheter i kartongerna och nu hoppas jag att det inte ska bli några problem i tullen.
Så kan jag fortsätta att ägna mig åt omvärldsbevakning och packning denna sena söndag kväll med mig.
Någon tid för att blogga finns inte.
Jag kallar in ersättare och låter bloggeneratorn på avigsidan.com göra jobbet. Klicka här

Ord, bara ord

Helt plötsligt går det inte att lägga in bilder på den här bloggen.
Datorskrälle - ta dig i väggen, släng dig i häcken, jag kommer att skaffa mig en ny!
Det här är vad jag skrev idag:


Ännu en dag
Söndag, motorcyklisternas dag, tror jag. De har fått frukost här (bild), varit ute och åkt. Nu spelar välkomstkomittén, cyklisterna väntas tillbaka, lunch ska utspisas … och här kommer de nu ! (bild)
Vilken utsikt jag har från min balkong…den påminner mig om när Tour de France gick i mål utanför min förra lägenhet. Då var vi fyrtio personer på balkongen och sen hade jag coktailparty för hela gänget à la Français.
Those were the days.
Idag kan jag ha coktailparty för mig själv för det blev en slatt vin över i går kväll.
En slatt gudomligt gyllene gulddroppar, Domaine Closel, Clos du Papillon 2003.
Ja, 2003!
Det var det år det var ovanligt varmt och ju varmare det är, desto sötare blir vinerna.
Vanligtvis är det inte de söta som är mitt glas of wine. Men just det här – Clos du Papillon – är så vidunderligt gott att man kan bli religiös.
Det är ju vin – och litteraturfestival i Savennières den här helgen, därför åkte vi dit. Det var inte alls som mässan i Göteborg, igår var det ett bokbord, två namnkunniga författarinnor som föreläste om sina böcker och en handfull hängivna; åttio kvinnor och tjugo män, ungefär.
På Domaine Closel vandrade besökare runt i slottsparken, bland vinstockarna och den lilla köksträdgården. Inne i butiken köpte vi så detta himmelska Clos du Papillon, det var inte billigt, men 15 och 60 delat på två … och det var E’s sista kväll i Angers, för den här gången.
Evelyn de Pontbriand som driver stället förberedde en litterär soirée på slottet senare på kvällen. Hon är en eldsjäl och det är en upplevelse att höra henne berätta om sin vinproduktion. Jag tror jag har länkat till ett youtubeklipp förut men jag gör det igen, för den som missat det, det är värt att lyssna till:  Evelyn
I tidningen som jag kallar Västposten, kunde jag läsa igår att vinerna från Angerstrakten har svårt att gå på export men att de når fram till en elit av konässörer.
Idag känner jag mig som en vinsnobbskonässörska men när jag kollade länken till Eveleyn ovan, och fick nys på den som här följer blev det lite enklare: Some people like and some don't 

Nu är det fullt drag på andra sidan gatan… Jag hoppas att de afrikanska rytmerna kommer att hålla på ett tag – det är värsta konserten! – så att jag får draghjälp i sysslorna som väntar, dammsuga och svabba golv. Tvätta.
Häromdagen hade jag en tvättmaskinsreparatör här, han som skulle ha kommit under tiden jag åkte till Martinique och letade efter en resesäng till Baby M.
Nu kommer Baby M. att åka till Norge istället, så tvättmaskinsreparatören fick komma på bästa arbetstid. Han vaskade guld i trumman, gav mig sitt fynd – femtio centimes – och föreslog lite försynt att jag skulle tömma fickorna innan jag la kläder i maskinen.

Det var noll grader när jag satte på tékitteln i morse. Marmorgolven iskalla. Det känns overkligt att det var 29 grader varmt i onsdags kväll. Jag tror vi gjorde rätt när vi åt en sista "sommarmiddag på balkongen".(bild)

Det är ett alldeles osannolikt gott liv man lever här … häromdagen stannade vi till hos " Kalle i Backen" på väg hem efter jobbet och E undersökte hela utbudet av calvados, köpte några liter och fick, i bara farten, smaka på 70 år gammal cognac. Den kostade 370 euro… (bild)
Själv strosade jag runt bland rosévinerna och någon frågade om jag ville ha en hel tunna på trettiofem liter eller om det räckte med en bag-in-box på fem? Jag sa att det räckte med en flaska och det var den som hamnade på balkongen senare på kvällen när det var 29 grader varmt. (bild)

I morse körde jag E till stationen och vi baxade ut resväskan ur bilen. Den vägde många hektoliter Calvados och apelsinlikör från Combier i Saumur. Lustigt nog träffade vi Kalle i Backen på stationen och vi hälsade artigt bonjourande.
Jag köpte en dagstidning, Le Monde den här gången, för att få veta vad som händer utanför Västpostens bevakningsområde. Sen åkte jag till den enda klädaffär i Angers som har söndagsöppet och köpte en flanellpyjamas, ett par rosa tofflor och en extra filt.
Ja, det är lite kallt idag.
När jag vred på elementet i morse droppade det vatten.
Monsieur B. var här i tisdags, eller om det var i torsdags, jag minns inte. Han fick med sig en lång lista.
TV:n som inte fungerar, köksluckan som trillat ner, lådan som hänger på trekvart .. och nu: ett element som droppar?
Det är lite kylslaget i luften, men den är hög och klar som den klosterträdgård vi besökte igår – La Baumette. Näst intill omöjlig att hitta till om man inte är född i Angers, om man inte är en infödd Angevine.
 Det var kungen Roi Rene som startade bygget i slutet av november 1452.
Några decennier senare skrev François Rabelais om det i sin klassiker Gargantua.
Och idag nämner jag det i min blogg. Så blev jag en litteratursnobbkonässörska också... Det var en konstutställning där i klosterträdgården och i det angränsande kapellet spelades gregoriansk kyrkomusik: pampig, mäktig, livgivande. Inte alls som mina keltiska nyckelharpor från häromhelgen, mycket tjusigare än så. Och utsikten … se själva! (bild)
Och vem kan tro att det närmar sig höst i Angers när man ser de här bilderna? (bilder)