Liten bloggbikt kring en liten sak och en stor stad

På väg ner till Guarujá

Skicka alla foton du har, sa de till mig, vännerna i Brasilien när de vinkade av mig, för flera veckor sedan.

Inte förrän idag blev det av.
En struntgrej, förstås.
Var skulle jag lägga bilderna? På Facebook? Som 140 bilagor i ett mejl? Dropbox ? Instagram? Där uppe någonstans i molnet?
Men vi har ju inga moln, det är klarblå himmel varenda dag.
Solen lyser, det är sommar, det är underbart.
Bättre med en server någonstans, inget virtuellt rymdskrot.
Men vilken? Var?
Facebook, avgjorde jag, det är ju bekvämt för att hålla kontakt med folk.
Men är alla intresserade av att se hur dålig fotograf jag är?
Och det ser löjligt skrytigt ut: ” Lotta har lagt upp sjutton album med hundrafemtioelva bilder från Sao Paulo.”
Jag bestämde mig för att använda sekretessfunktionerna, sånt har jag aldrig pysslat med förut.
Men nu så.
Och så var det ju så, i ärlighetens namn, att jag bara hann träffa den ena halvan i bekantskapskretsen. Den andra halvan vet inte ens om att jag har varit där.
Och hur skulle det se ut om jag basunerade ut att jag inte ringde just dem, genom att kabla foton på dem som jag faktiskt hann ringa, träffa och umgås med?
Sekretessfunktioner, hjälp mig !!
Jag tror jag har 2 album ute där nu och sen gjorde jag en statusuppdatering, den första på evigheter, en av de ytterst få, jag är inte så socialt aktiv på det där sociala mediet, mer meddelandeaktiv, person-till-person.
Här har ni nu fotona, skrev jag, till min lilla utvalda grupp och tillade att jag redan längtade tillbaka. Puss och kram.
Det inlägget kunde alla läsa utom just min lilla målgrupp.
Visade det sig, innan jag hann rätta till fadäsen.
Pinsamt.

Sen tänkte jag dela med mig av en länk.
Jag läste en jätteintressant artikel i DN i helgen av någon jag inte minns namnet på och med bilder av Jens Assur.
Såg ni den?
Den om att Sao Paulo inte har någon utomhusreklam sen 2007. 

Va?
Jag blev helt paff – jag har inte noterat det, inte en enda gång sedan 2007, vi har aldrig pratat om det. Jag har inte ens noterat det på de foton som jag – mästerfotografen – tog senast.
Den var så intressant, artikeln, och bilderna alldeles fantastiska och bara en rad minns jag nu ur minnet; ett citat från en roman av Clarice Lispector, ett genialiskt citat :  ” Detta är min stad, tittade hon”.
Så jag ville dela med mig.
Men inte hittar jag artikeln på DNs hemsida, och jag får inga träffar på just den artikeln när jag googlar.
Tidningen har jag redan slängt, så jag kan inte ens fotografera pappersexemplaret.
Ja, det var väl bara det.
Och mina fotografier?

Tja .... 

Utsikten från terassen hemma hos L.
Min bästa bild. 

Utsikt från mitt fönster I

Utsikt från mitt fönster II

Roberto Carlos intervjuas på TV på Fars dag när vi åt vitling/badejo

Hemma i hallen hos I.
Ett par tavlor från Bergen som hon köpte med sig när vi var där i regnet för ett par år sedan.

Receptet på vitling/badejo med passionsfrukt

Badejo eller vitling?

Så kom jag tillbaka till vardagen och berättade lite om mina äventyr. Att vi köpte vitling på marknaden nere vid havet och gjorde en sås till den med passionsfrukt.
Folk fnös.
Vitling?
Ja, sa jag. 

Det är ju sån där fisk man äter i sista hand, när inget annat finns och för det mesta finns den inte ens att få tag på och finns den ska den helst ätas direkt på fiskebåten innan den nått land, sa E som är från Göteborg.

Nähä, jaha, jaså, sa jag. 

Men det går nog lika bra med sjötunga.
Såsen gjorde vi genom att pressa ner innanmätet ur ett par tre melonstora passionsfrukter i en bunke. ( Kanske motsvarande en femton tjugo stycken av de vi brukar köpa här hemma). Vi spetsade det med olja och någon slags creme fraiche, salt och peppar. Smetade den över fisken som hade varit inne i ugnen med salt och olja och lime och vitlök. Hela anrättningen pepprade vi sedan med räkor och pudrade med parmesanost.
Detta för att det svenska recept från tasteline.com som jag kommit farande med föreslog kräftstjärtar och riven västerbottenost.
Min översättning av kräftstjärtar blev inte så bra och västerbotten lät som Western Boots, inte heller så bra.
Det äventyret berättade jag om.
Men jag sa inget om historierna som jag fick mitt till livs. Som den om när mina vänner blev stoppade vid en gatukorsning, ett par mafiosos hoppade upp på motorhuven med skramlande vapen och såg hotfulla ut.
Och hur mina kamrater snällt hade tömt sina plånböcker på kort och kontanter och tagit av sig smycken och klockor och lämnat över alltihopa till banditerna.
Nej, det berättade jag ingenting om, att jag köpt och tillrett vitling verkade skrämmande nog.

Inte heller tänkte jag berätta att vitling på svenska och vitling på portugisiska visar helt olika bilder på oraklet Google.

Dessutom berättar wikipediaoraklet att vitling inte finns i sydatlanten.

Google translate .... muttrar jag ... google translate, du har vilsefört mig! 

Jag går till källorna, de mer riktiga källorna, jag slår upp i mina böcker. 

I portugisisk-svensk ordbok föreslås att badejo, som jag köpte fisken som, översättas med:

"ett slags fisk".

I svensk-portugiskisk ordbok föreslås att vitling översätts till "pescadinha" - liten fisk.

Liten fisk?

Jag googlar fram bilder.

Detta är en svensk vitling:

Jag hittade den här och där styrks utlåtandet  att en vitling helst inte ska nå hamn om den överhuvudtaget ska ätas. Men läs gärna vidare där på sidan och ta del av vad Selma Lagerlöf hade att anföra i ärendet.  

Och så här ser en brasiliansk vitling, en badejo ut, enligt den här väldigt trevliga bloggen.

Rätt annorlunda, eller? 

Musik från mitt hörn

Jag kom aldrig till musikavdelningen den där dagen jag var i bokhandeln och nästan blev utkörd för att jag smygfotade böcker.
Här hemma i ett hörn har jag några CD som jag fått med mig under tidigare resor.
Milton Nascimento. Tröttnar aldrig på hans musik. 

 

 Den här gången fick jag Roberto Carlos i present. Igen.
Han är antagligen en av de största smörsångarna genom tiderna på den latinamerikanska kontinenten och makalöst populär. Inte riktigt smör egentligen, inte riktigt schlager, han är i en genre för sig, han är Roberto Carlos.
Jag hörde talas om honom i Mexico för trettio år sedan, man satte kassettband med hans musik i händerna på mig, han spelades på barer och klubbar och restauranger överallt, hela tiden. Alla pratade om den store Roberto Carlos. Jag sjöng med, lärde mig texterna utantill. De hjälpte mig att lära mig språket. Köpte med mig musik hem till Sweden och fortsatte sjunga, det är bra musik att städa till.
Så kom jag till Brasilien, det var väl ett tiotal år senare.
Samma sak hände. Roberto Carlos överallt, man satte CD-skivor i händerna på mig. Berättade lyriskt om konserter de varit på, hur länge de fått köa för biljetterna, hur dyra de var, hur bra konserten varit, vilken djupt uppskattad person han är, den store Carlos.
Och jag säger något i stil med: ”Jag visste inte att han var så stor även utanför Mexico”.
Tio par ögon stirrade förundrat på mig och tio munnar utbrast i kör: ”Men han är ju från Brasilien, han är från Rio.”
Jag får erkänna att jag föll platt från himlen, förstummad.
Min Roberto Carlos – brasse?
Min världsbild av den store mexikanske sångaren smulades förstås sönder och samman, jag har sällan blivit så monumentalt förbluffad.
Men från Rio är han och sjunger gör han fortfarande och på Fars Dag nyligen när vi gjorde vitling med passionsfruktssås intervjuades han i TV tillsammans med sin son och allas ögon fuktades av rörelse.
Som musik föredrar jag Milton Nascimento, men Roberto Carlos gör mig på gott humör, det är väl minnena av glada fester och roliga tider.

Här sjunger han Amigo på portugisiska och i min tävling över världens vackraste latinska språk vinner hans hemlands tungomål …. 


 

 Men här sjunger han den på spanska – vad tycker ni?


 

 Och tillsammans med en av sina musicerande amigos – Caetano Veloso, följer här ett stycke bossa nova som nog all känner igen, flickan från Ipanema.

J

Jetlag

Hemma.
Det är mitt i natten.
Klockan är 4 söndag morgon, klockan är 11 lördag kväll.
Kräftskivan tog slut för ett par tre timmar sedan.

Jag är klarvaken.
I morgon bitti, idag bitti, ska jag möta ett bud från Arlanda: Jag hann först, väskan behövde ytterligare tjugofyra timmar på sig att paddla sig över pölen. Smart väska tänker jag, det går för fort att flyga, alldeles för fort, nästa gång tar jag båten, det tar några veckor.

Tittar lite på ett fotot jag tog hemma hos J&L - vänners bekanta – och som så generöst bjöd på middag och trevligt samkväm häromkvällen. Fördjupar mig i utsikten, zoomar in en av byggnaderna, en av gluggarna som lyser i natten.

Och undrar vilka som bor där på 28:e våningen. Om lägenheten är en femma eller en sjua, kanske ännu större, om det är en våning i två, tre eller fyra etage.
Hur många bilar de har i garaget, hur många hembiträden de har, om de har en egen familjechaufför, egen helikopterplatta på taket, vilka viner de dricker, hur stor vinkylen är, hur ofta de åker till Miami för att handla kläder.
Och så undrar jag om jag är riktigt klok, det är klart att jag inte är det – men varifrån får jag allt?
Att åka till Miami och köpa kläder är väl en statusmarkör ungefär lika vanlig som numera en vinkyl, men att ha egen helikopterplatta och en hel stab av hembiträden är väl ändå att ta i, sa jag till mig själv.
Och fortsatte att säga till mig själv att nu överdriver du lite väl mycket.
Men kanske inte.
En gång för länge sedan skulle en kompis och jag åka till Acapulco över en helg.
Jag var en fattig utbytesstudent från Sverige, min kompis Patricia dotter till guvernören i delstaten Zacatacas i Mexico. Vi kom aldrig iväg tillsammans. Piloten till familjens privatplan hade fått låna planet för att flyga hem till Culiacán över just den helgen. Bilarna, alla bilar i familjegaraget befann sig på uppdrag någonstans, alla chaufförer var upptagna.
Patricia fick stanna i stan, jag tog en landsortbuss till Acapulco och fick, som jag minns det, en ganska rolig vistelse.
Inbillar mig att det är från den där händelsen som jag började fantisera om helikopterplattan på huset i mörkret på bilden jag tog hemma hos J&L.

Så surfade jag runt lite hit och dit och läste på en blogg från Rio de Janeiro – nu har jag tappat just det inlägget – om en granne till bloggaren som alltid tar helikoptern till jobbet ett par kilometer bort.
På samma blogg läste jag också att Brasilien är ett av de länder som har flest hembiträden per capita (tror det stod så). Om populationen utgjordes av Latinamerika i stort eller av världen i stort minns jag inte, jag har tappat också just det inlägget.
(Jag vill gärna tro att de tappade inläggen kan tillskrivas tidsskillnadens effekter, inte de caiparinhas som serverades, som jag serverade, på kräftskivan.)
Och så påminde jag mig själv om de månader – way back – vi tillbringade i Cancún med barnen när de var små och jag var barnledig – och hela den stab av hembiträden som där och då bidrog med att städa, svabba, damma, bädda, handla mat, laga mat, laga mat, laga mat, diska, torka disk, tvätta, torka tvätt, stryka, sy, hämta vatten, hämta is och köra oss till och från stränder, affärer och middagar och djungelutflykter.
När vi kom hem till Vällingland och Lagomallt undrade jag hur vi skulle klara vardagen utan alla dessa hembiträdande änglar.
Det gjorde vi såklart och det enda som hänt sen dess är väl att jag glömt hur det är i länderna där borta, hur saker och ting och vardagen fungerar.