Fjordarna, fjordarna

Jag vet inte riktigt vilken dag det är men det spelar väl ingen roll. En dag förra veckan, det var måndag, det regnade, då reste vi till Flåm.
Det ligger längst in i en fjord och är så där vidunderligt vackert som bara norska fjordar kan vara. Fullt av bergsgetter och turistbussar, örnnästen och flytande hotell i sjutton våningar.

Vi klev in på turistkontoret i den lilla byn och sa hej.
Hej, sa en donna.
Vi vill åka en båttur på fjorden, vad finns…
Det går inga fler turer idag, fräste donnan.
Men ….
INGA FLER TURER IDAG, dånade donnan.
Vi lommade ut, plockade på oss några broschyrer.
Sicken satmara, sa jag, även om hon har fått samma fråga en kvarts miljon gånger bara sen i morse. Men kolla här, sa jag och pekade på en lapp i fyrfärg: Fjordsafari! De har avgångar … typ nu!
Vi rusade tillbaka och sa, i en inte alltför vänlig ton:
Varför sa du inte att detta fanns, fjordsafari?
Ni frågade inte efter det, ni frågade efter en båttur. Men safarin är fullbokad.
Jag skickade en spärreld av ilskna blickar mot henne och frågade om hade någonting att rekommendera en måndag eftermiddag klockan fyra.
Åk till Otternes sa hon, och sen till Stegastein.
Vi gjorde det.
Och jag fick svindel och satte en bindel för ögonen och kikade försiktigt ut över stupen.
Efter svindlarna behövde vi mat, den lilla också. Vi försökte (återigen) få en barnportion.
Barnportion?
Ja, häften så stor som en vanlig portion och halva priset.
Men nej, det kunde man inte ordna, varken på den ena, eller den andra, eller den tredje restaurangen. Konceptet verkar helt okänt.
På ett ställe sa man, lite ursäktande, att den lilla nog skulle kunna få i sig hela laxbiten, den var inte alls så stor.
Så ni menar att ni serverar barnportioner till de vuxna!? … hade jag lust att säga.
Fjordarna är vackra, men det finns lite kvar att göra på serviceområdet.
Den lilla sa vid ett tillfälle, mitt på E16, att hon må gå på do, nu genast.
Vi tvärnitade vid en camping och rusade in mot expeditionen.
Men tyvärr, toan var bara för gäster, inte för behövande fyraåringar.
Då svor jag och ett stort svart moln la sig över platsen.
Men fjordarna och fjällen tog över, och när vi väl kom ut på den där safarin haglade superlativen ur oss, det är så obeskrivligt makalöst vackert att man blir matt och nästan längtar efter en sunkig betongtunnel full av graffitti.
Men den lilla sov sig igenom turen, hon missade havsörnarna, getterna, byarna, det turkosa vattnet, de snöklädda topparna.

Det var en fantastisk tur, har någon vägen förbli Flåm så missa inte detta. Trevligast av allt var guiden, en infödd från närbelägna Laerdal, som stoppade lite här och där så att vi fick se de där örnarna, och som pekade ut en hytte man bara kan ta sig till med båt följt av en timmes vandring – modell bergsklättring. Det såg inbjudande upp. Men hur har man gjort för att forsla dit byggnadsmaterial? Livet i de norska fjordlandskapen är mig en gåta, precis så där som i TV-serien – där ingen kunde tro att någon kunde bo, eller vad den heter. I fallet med hytten på toppen – ett veritabelt örnnäste modell snickarglädje – är väntetiden tre år. Så man hinner gå en kurs i klättring och bättra på kondisen innan det är dags.