Höjdpunkter runt ett runt bord

Vilka långa lata dagar, bara den här helgen kvar och sen trettonhelgen.
Tränar på dygnsrytmen, det vore bra om den kom i takt med vardagslivet tills det dundrar in med samma kraft som de senaste dagarnas vindbyar.

På nyårsafton, efter middagen, satt vi ett gäng med kaffe och konjak runt ett runt bord.
Värdinnan frågade vilka händelser som varit de bästa under året.
Sällskapet började berätta, en efter en.
Ett ungt par om när han friade till henne.
Det var svårslaget.
Men alla berättade någonting och en av höjdpunkterna på året blev, i sig, just denna lilla stund med goda historier och minnesglimtar över det gamla året.
Det hade inte varit inte de stora händelsernas år för någon av oss, bortsett från det unga parets frieri, men många små gemytliga vardagssagor berättades.
En i taget pratade, de andra lyssnade uppmärksamt, ingen avbröt, ingen höll på med någon mobil.
Strax därpå bröts förtrollningen, några grannar och annat folk anslöt, champagnekorkar smällde, raketer fyrades av, året firades in och allt var som det brukar vara en nyårsnatt.
När vi tultade hemåt med knäna fulla av champagne sa jag till mitt sällskap, att det är ju nästan magiskt att sitta så där och bara prata, en i taget, på det viset vi gjorde. Som om vi har glömt bort den konsten. Det borde vi göra mycket oftare, sa jag och sällskapet instämde.

Till trettonhelgen samlas vi här hemma, vi blir vi tre eller fyra runt ett rektangulärt bord.
Undrar om succén kan upprepas, jag ska pröva.
Det nya året är fortfarande så nytt att jag kan ställa samma fråga som värdinnan gjorde på nyårsafton: Vilka var det gamla årets höjdpunkter för dig?
Själv ska jag berätta – om någon händelsevis inte skulle märka det – att det blev både färdigställt efter vattenskadan och städat i alla rum och vrår strax före julafton. nyårsafton.

Fiat lux

Årets mörkaste dag, den ljusaste på hela året.
Det är klart, färdigt, återställt.
Ljust, nytt, fräscht.
Den återbyggda parketten skiner, jag skiner, till och med solen skiner.
Bara byggdammet ligger kvar på skåp och hyllor, överallt.
Någonstans i Sverige förbereder sig ett städteam.
På måndag morgon dundrar det in, för att likt arkeologer med hacka och spade skrapa fram det som en gång var ett hem.
Jag banar väg, jag röjer bland sly och ogräs.
Svarta kassar fylls med kläder och stass, kastas in i bilen, körs bort.
Koftor icke använda på aderton år, dito dukar.
Gamla skåp går under kubben, blir kaffeved, dito skor.
Jag lägger på hög till en majbrasa i januari.
Ut gammal höst, ut gammal vattenskada, ut, ut, ut.
Ring klocka ring, ring in lite frid och en rödkålssill.

Apropå oklarheter

Nu är det jul igen, nästan.
Vi förbereder den.
Linoljeångad sill, spacklade revbensspjäll, köttbullar med timjan och byggdamm, ostkaka med sylt och tapetklister.
Det blir fan inte klart till jul och jag blir galen, jag har blivit galen.
Jag är galen.
Jag tar in på Herrgårdsmys 5.0, jag och mina femtiosjutusen närmaste och skickar notan till Maestro och honom skickar jag på kurs i logistik.
Moster M pratar med mig om acceptans, om sån där medvetandefull acceptans.
Benen i kors, tummarna trummande i lotusställning.
Grr.
Vi åkte till Skärholmen, vi och några miljoners miljarder till.
Det är öppet dygnet runt där nu så att vi alla kan bistå köpmannastatistiken.
Vi behovshandlade; kängor, mössor, vantar, halsdukar.
Vi julhandlade; rosa diamanter och lila briljanter att göra halsband av till onklar och tanter och i bokhandlarens skyltfönster såg vi Bruna K Öijers senaste ”Och Natten Viskade Annabel Lee” och vi sa till varandra att vi missat både den och turnén och alltihopa och att det var förskräckligt, oavsett våra olika skäl.
Jag fungerar inte ihop med min vattenskada, trots att det är en skitsak.
Vad hjälper det med forntida referenser och släktforskningsmani; att min namne och anmoder, en Lotta Månsdotter på sin tid bodde med sina sjutton oäkta ungar i ett halvt rum och kyffe i ett dragigt torp i trakterna av Kisa.
Men lite hjälper det att läsa om en annan sådan, om en Kjersti Anderdotter, jämnårig med Napoleonkrigen, hon hade all anledning att bli galen där nere i sitt Böste Fiskeläge på den skånska sydkusten men valde en annan väg.
Hon levde tills hon blev nästan hundra och de sista fyrtiofyra var hon verksam som klok gumma.
Jag undrar hur sjutton hon gjorde.

Nyanser

Du har inte valt några tapeter, sa målaren.
Har jag visst, sa jag.
Han var ny i gänget, inkallad till följd av en åkomma hos en ordinarie.
Under månaderna – vi firar tre månader nästa tisdag – har vi vant oss vid varandra, renoveringsstaben och vi boende.
Blivit nästan kompisar, delat framgångar och motgångar i form av nyupptäckta gamla vattenskador med en massa mögel, monumentala höjdskillnader i trossbottnar, väggar, golv och tak och gud vet vad.
Vi har ätit lunch ihop och hantverkarna har vant sig vid våra tider och när det är fritt fram att gå in och stöka. De har knackat försynt, nästan tassat in på tå och bullrat så varsamt som möjligt.
Och ingen har ens kommit på tanken att försöka ta sig in hos mig före halv nio.
Förrän igår.
Det var mitt i natten, typ.
Jag gick fortfarande i särk och nattmössa.
Nu är jag här, sa den nye och jag börjar jobba klockan sju och jag bara måste in och det NU.
Jag förstod att jorden nog skulle gå under annars, så han fick tillträde.
Och han sa:
Du har inte valt några tapeter.
Har jag visst sa jag, det ska vara den och den och där och där ska det vara matt linoljefärg.
Ska det målas något får du betala det själv, sa målaren, men absolut inte någon linoljefärg, det tar flera veckor att torka.
Jag är inte förhandlingsbar, sa jag. Jag har låtit koka ihop en vanlig färg och provmålat på en träbit, men det blir inte alls samma nyans, inte samma lyster. Det ska vara den matta linoljefärgen, ingen annan. Det vet arbetsledaren, Maestro X.
Det här ska jag minsann prata med Maestro om, muttrade han.
Gör du det, muttrade jag.
Stackarn, kände jag också, det kan inte vara lätt att komma hit, till Kvarter Vattenskadan där alla hantverkare och arbetsledare och boende är så bästis och bundis och hjälps åt och har kommit överens om saker och ting redan, i samråd med jag vet inte hur många försäkringsbolag och fuktskademätningsexperter.
Jag sa hej då, vi hörs.
Det gick tolv minuter, jag var framme vid parkeringen på jobbet och hörde ett mejl plinga in i telefonen.
Det var från själve Maestro som skrev: Du, om du fixar fram den där färgen så fixar vi resten.
Så jag gjorde det.
Jag gjorde en blixtutryckning på lunchen och nu vet jag att det tar 27 minuter att köra till ingången inne på gården precis framför Gysinge Byggnadsvård på Storgatan 31 i kvarteret Krubban på Östermalm. ( Ja, jag upprepar mig, för det är verkligen världens trevligaste ställe och de säljer trevliga saker man kan ge i julklapp)
Och på väg tillbaka slängde jag snabbt in målarburkarna hemmavid och gav dem till en förvånad målare som nu tackade allra ödmjukaste och sa Oh Så Bra.
Om han började jobba klockan 7 även i morse vet jag inte, men det var i sådana fall inte här.
När han kom idag, på anständig tid, var det med en försynt knackning, utan buller, utan bång och med en trevlig morgonhälsning.
Välkommen in i gänget.

Från mitt ide

Jag gick i ide för några veckor sedan, jag är kvar där.  Jag visste inte att man kan bli så pacificerande påverkad av en sketen vattenskada och av en temporärt beskuren bostadsyta.
Det enda vettiga hade varit att rymma till Copacabana, men vettet rann ut med vattnet.
Det har torkat upp nu, vettet är på väg tillbaka, om en vecka eller två kan man återigen sträcka ut armar och ben här utan att krocka med dammsugaren.
Nåja, något har jag väl gjort.
Jobbat.  
Klippt håret.
Läst. Management 3.0
Lagat mat. Ratatouille 4.2 liter
Shoppat. Tapetbård nr 2
Träffat en del nytt folk, några av dem från sedan länge svunna tider.
Som Ola Stolt, den skånske soldaten från Maglehem.

Alltså, ja, det får erkännas, jag har ägnat en del av tiden här i idet åt släktforskning.
Det är det tråkigaste som finns för den utomstående.
Och även för den närstående, har jag förstått när jag kommit farande med mina forskarfynd, ivrig att berätta.

Men jag har trivts rätt bra bland alla torpare och bönder, oäktingar och ångbåtsrestauratriser, bland våra smeder och valloner, bland grevar och baroner.
De sistnämnde endast i rollen som dopfaddrar och inte senare än 1755.
Men ändå.
Jag har slaktat en djupt rotad släktlegend - sorry! – och är på god väg att ta kål på en till.
Istället har jag uppfunnit ett par nya.
Jag har läst brev från sekelskiftet, tittat på fotografier; vem var det där? Kusinen Hilma kanske? Vilken frisyr!
Och jag har skrivit om vår familjehistoria.
Det är inte sant, som det berättats, att vi inte har släkt som farit till utlandet N. Amerika.
Det kryllar av Amerikafarare, snart dyker det väl upp några ättlingar i det där TV-programmet Allt För Sverige.

Det är inte heller sant att vi inte har några släktband norr om Dalälven eller öster om Värmland.
Det har vi visst, ett helt knippe.
Och detta på så exotiska orter som Ljusdal, Järvsö, Söderhamn.
Dessutom har min världsbild kommit att utökas med platser som varit mig totalt obekanta; Väringe i Skaraborgs län och Dylta utanför Örebro. 

Där någonstans, i släktens yttersta utposter hittar jag en ingift moster som hade förfäder vilka också de hade farit till utlandet N. Amerika och vars barnbarnsbarnbarn eller nåt senare fick en son som en dag tog ett litet steg för människan men ett stort steg för mänskligheten, månfararen Edwin Buzz Aldrin.
Så lite spännande är det ändå, här i mitt ide.