Apropå oklarheter

Nu är det jul igen, nästan.
Vi förbereder den.
Linoljeångad sill, spacklade revbensspjäll, köttbullar med timjan och byggdamm, ostkaka med sylt och tapetklister.
Det blir fan inte klart till jul och jag blir galen, jag har blivit galen.
Jag är galen.
Jag tar in på Herrgårdsmys 5.0, jag och mina femtiosjutusen närmaste och skickar notan till Maestro och honom skickar jag på kurs i logistik.
Moster M pratar med mig om acceptans, om sån där medvetandefull acceptans.
Benen i kors, tummarna trummande i lotusställning.
Grr.
Vi åkte till Skärholmen, vi och några miljoners miljarder till.
Det är öppet dygnet runt där nu så att vi alla kan bistå köpmannastatistiken.
Vi behovshandlade; kängor, mössor, vantar, halsdukar.
Vi julhandlade; rosa diamanter och lila briljanter att göra halsband av till onklar och tanter och i bokhandlarens skyltfönster såg vi Bruna K Öijers senaste ”Och Natten Viskade Annabel Lee” och vi sa till varandra att vi missat både den och turnén och alltihopa och att det var förskräckligt, oavsett våra olika skäl.
Jag fungerar inte ihop med min vattenskada, trots att det är en skitsak.
Vad hjälper det med forntida referenser och släktforskningsmani; att min namne och anmoder, en Lotta Månsdotter på sin tid bodde med sina sjutton oäkta ungar i ett halvt rum och kyffe i ett dragigt torp i trakterna av Kisa.
Men lite hjälper det att läsa om en annan sådan, om en Kjersti Anderdotter, jämnårig med Napoleonkrigen, hon hade all anledning att bli galen där nere i sitt Böste Fiskeläge på den skånska sydkusten men valde en annan väg.
Hon levde tills hon blev nästan hundra och de sista fyrtiofyra var hon verksam som klok gumma.
Jag undrar hur sjutton hon gjorde.