Från mitt ide

Jag gick i ide för några veckor sedan, jag är kvar där.  Jag visste inte att man kan bli så pacificerande påverkad av en sketen vattenskada och av en temporärt beskuren bostadsyta.
Det enda vettiga hade varit att rymma till Copacabana, men vettet rann ut med vattnet.
Det har torkat upp nu, vettet är på väg tillbaka, om en vecka eller två kan man återigen sträcka ut armar och ben här utan att krocka med dammsugaren.
Nåja, något har jag väl gjort.
Jobbat.  
Klippt håret.
Läst. Management 3.0
Lagat mat. Ratatouille 4.2 liter
Shoppat. Tapetbård nr 2
Träffat en del nytt folk, några av dem från sedan länge svunna tider.
Som Ola Stolt, den skånske soldaten från Maglehem.

Alltså, ja, det får erkännas, jag har ägnat en del av tiden här i idet åt släktforskning.
Det är det tråkigaste som finns för den utomstående.
Och även för den närstående, har jag förstått när jag kommit farande med mina forskarfynd, ivrig att berätta.

Men jag har trivts rätt bra bland alla torpare och bönder, oäktingar och ångbåtsrestauratriser, bland våra smeder och valloner, bland grevar och baroner.
De sistnämnde endast i rollen som dopfaddrar och inte senare än 1755.
Men ändå.
Jag har slaktat en djupt rotad släktlegend - sorry! – och är på god väg att ta kål på en till.
Istället har jag uppfunnit ett par nya.
Jag har läst brev från sekelskiftet, tittat på fotografier; vem var det där? Kusinen Hilma kanske? Vilken frisyr!
Och jag har skrivit om vår familjehistoria.
Det är inte sant, som det berättats, att vi inte har släkt som farit till utlandet N. Amerika.
Det kryllar av Amerikafarare, snart dyker det väl upp några ättlingar i det där TV-programmet Allt För Sverige.

Det är inte heller sant att vi inte har några släktband norr om Dalälven eller öster om Värmland.
Det har vi visst, ett helt knippe.
Och detta på så exotiska orter som Ljusdal, Järvsö, Söderhamn.
Dessutom har min världsbild kommit att utökas med platser som varit mig totalt obekanta; Väringe i Skaraborgs län och Dylta utanför Örebro. 

Där någonstans, i släktens yttersta utposter hittar jag en ingift moster som hade förfäder vilka också de hade farit till utlandet N. Amerika och vars barnbarnsbarnbarn eller nåt senare fick en son som en dag tog ett litet steg för människan men ett stort steg för mänskligheten, månfararen Edwin Buzz Aldrin.
Så lite spännande är det ändå, här i mitt ide.