Om jag kunde rita, om jag kunde baka skulle jag
designa en bakelse idag.
Det skulle vara ett modernt komplement till den Gustaf Adolfs bakelse som bakas idag.
Skulle pudra den med florsocker för att symbolisera nysnön som föll i morse.
Sen skulle den vara kolsvart i övrigt, kanske i lakrits, precis som novembermörkret.
Sen skulle jag låta en skicklig konditor pryda den med ett kromat munstycke i grå marsipan och på toppen av det en guldfärgad ring.
Ringen skulle självklart symbolisera den mojäng jag såg i en tidskrift som damp ner i brevlådan idag, en slags gul-guldfärgad tjullimoditt man nu kunde köpa och låta montera på sin bils drivmedelsintagsanordning.
För att undvika feltankning.
Det var förstås bara två dagar för sent.
Så jag har åkt internbuss idag för att förflytta mig mellan mötena på Nord och Syd och innan jag lyckats få en hyrbilslimo framkörd.
Det var ont om bilar nu till helgen, jag sa jag tar vad som helst så länge den har 4 vinterhjul och en ratt, gärna ett tak också.
Det blev en nattsvart Hundai 120, ganska trivsam.
Med den kunde jag nu delta i amerikanska inbördeskriget utan problem, det tar bara en halvtimme mellan byggnaderna som kallas Syd och Nord.
Hundaien tar mig lika lätt till Sao Paulo som till Paris. I min värld ligger de inom ett par tre kilometers svängradie.
Där jag nuförtiden har mitt basläger, där jag har slagit ner mina inneskor och har ett skrivbord som jag kan säga är mitt, där kan jag på våningsplanet med lätthet simma runt mellan Ätran, Viskan och Lagan.
När jag tröttnar på floderna och älvarna behöver jag bara gå en trappa ner för att uppleva den nordsjöitalienska landskapet i Como och Garda.
Det är lite längre att ta sig till Michigan.
Två trappor.
Så här långt kommen i mitt pladder kommer jag nu att tänka på den enda gången i mitt liv jag faktiskt vunnit ett första pris i en tävling.
Det är så länge sen att det för mig tillbaka till det här klotterplankets ursprung och begynnelse.
Det var en gång ett antal konferensrum som skulle benämnas.
En tävling utlystes.
Jag vann.
Se det här.
Det skulle vara ett modernt komplement till den Gustaf Adolfs bakelse som bakas idag.
Skulle pudra den med florsocker för att symbolisera nysnön som föll i morse.
Sen skulle den vara kolsvart i övrigt, kanske i lakrits, precis som novembermörkret.
Sen skulle jag låta en skicklig konditor pryda den med ett kromat munstycke i grå marsipan och på toppen av det en guldfärgad ring.
Ringen skulle självklart symbolisera den mojäng jag såg i en tidskrift som damp ner i brevlådan idag, en slags gul-guldfärgad tjullimoditt man nu kunde köpa och låta montera på sin bils drivmedelsintagsanordning.
För att undvika feltankning.
Det var förstås bara två dagar för sent.
Så jag har åkt internbuss idag för att förflytta mig mellan mötena på Nord och Syd och innan jag lyckats få en hyrbilslimo framkörd.
Det var ont om bilar nu till helgen, jag sa jag tar vad som helst så länge den har 4 vinterhjul och en ratt, gärna ett tak också.
Det blev en nattsvart Hundai 120, ganska trivsam.
Med den kunde jag nu delta i amerikanska inbördeskriget utan problem, det tar bara en halvtimme mellan byggnaderna som kallas Syd och Nord.
Hundaien tar mig lika lätt till Sao Paulo som till Paris. I min värld ligger de inom ett par tre kilometers svängradie.
Där jag nuförtiden har mitt basläger, där jag har slagit ner mina inneskor och har ett skrivbord som jag kan säga är mitt, där kan jag på våningsplanet med lätthet simma runt mellan Ätran, Viskan och Lagan.
När jag tröttnar på floderna och älvarna behöver jag bara gå en trappa ner för att uppleva den nordsjöitalienska landskapet i Como och Garda.
Det är lite längre att ta sig till Michigan.
Två trappor.
Så här långt kommen i mitt pladder kommer jag nu att tänka på den enda gången i mitt liv jag faktiskt vunnit ett första pris i en tävling.
Det är så länge sen att det för mig tillbaka till det här klotterplankets ursprung och begynnelse.
Det var en gång ett antal konferensrum som skulle benämnas.
En tävling utlystes.
Jag vann.
Se det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar