Trettiotre komma fem

Tidigt i morse, innan temperaturen rusade, stod en ståtlig häger på flytbryggan och jag stod i fönstret och fipplade med mobilen och knäppte ett kort.

Ni ser den väl?

Det blev inte så bra.
Vacklade ut på trappan där mobilen – inte jag – knäppte ett kort. 

Det blev inte heller så bra. 

Knäppet fick hägern att lyfta och flyga ut över sjön.
Och jag fick en knäpp och bestämde mig för en ny och riktig kamera, en med vidvinkel och zoom. Detta sedan den förra förlupit hemmet. 

Vart tog du vägen?

Gud vet vart.
Det har gått månader, den har inte kommit tillbaka.

Saknar de fina bilderna den tog, som det här i den japanska parken jag knappt minns var den ligger.

Jag tror nu inte det är strandgårdsspöket, jag tror det är jag.
Det finns faktiskt gränser för vad man kan misstänka ett spöke.

Och då har jag ändå inte nämnt något om alla de svarta skor som försvunnit sedan jag flyttade in här. Om det händer en gång till, även med det senaste paret jag ersatte de senast bortförda med, det var i mitten av juni, ska jag berätta om det. Annars utgår jag tills vidare från att det är jag som är den skyldiga, inte strandgårdsspöket.
Jag fick köpa en svart kamera idag, modellen jag nu valde fanns inte i rött.
Det har gått fyra år sen sist, tekniken har gått framåt, jag har gått bakåt.
Till den förra hade jag en sladd för att kopiera över bilderna till datorn – nu ska jag – ja’ vet inte vad. Jag fattade inte ett dugg av instruktionerna, de var skrivna på grekiska, alla instruktioner på alla språk var skrivna på grekiska.
Och det går inte att tänka i 33,5 graders värme.
Så jag fattade heller ingenting när jag plötsligt, nu om aftonen, fick syn på en gammal dagstidning i min alldeles och sen bara några dagar nystädade kruk-och sekatörhylla på min tillika nyinredda uteplats.
Den städningen, röjningen, skräpslakten lämnade ingen gammal dagstidning kvar.
Jag är helt säker på det.
Tidningen var daterad 10 juni, redan gulnad och kryllade av levande fossiler, några slags grönläskiga tusenfotingar.
Det kändes smått obehagligt, en sådan tidning och av ett sådant datum – jag kan ta gift på att en dylik inte överlevt min städning och nyinredning av den gamla uteplatsen.
Strandgårdsspöket blev nu momentant misstänkliggjord.
Och jag biktade mig genast för kamrat E som bor en bit upp i backen på andra sidan parken. Jag sa:
Strandgårdsspöket har varit här.
Och tagit vad den här gången?
Ingenting, däremot har hen lämnat en tidning.
En tidning?
Ja, sa jag. Och så förklarade jag.
Men den tidningen såg jag ju i din hylla häromdagen och jag konstaterade att den låg där och att jag hade läst den.
Sa kamrat E.
Va? sa jag. Alldeles förskräckt. Håller jag på att bli galen? Fått solsting?
Det är väl ändå inte omöjligt.
Eller så är det fullt möjligt.
Det är trots allt årets varmaste dag.

Jag brukar inte skriva något om jobbet – jag inbillar mig ju att det är bäst så både för lastbilarna och läsarna – men jag gör ett undantag idag.
Efter alla dessa veckor av ledighet återinträdde jag i tjänst i dag.
Klev in på kontoret och möttes av en perfekt tempererad luft och av kollegor som redan varit i gång ett tag och som verkade oberörda av värmen och lyckats behålla tankeverksamheten intakt.
Det var så svalt och skönt därinne, fräscht och städat med nybonade golv.
Och på mitt skrivbord hade någon ställt upp ett par svarta skor.