Kräftorna

Aldrig har vi väl badat så mycket som i år.
Sprattlat och lekt, dykt och simmat, plaskat och stänkt.
Silat sand mellan tårna, silat stenar mellan tårna, silat sol genom kisande ögon.
Sjön är så varm att den knappt svalkar.

Nätterna myggfria, ljumma, lite mörkare nu.
När ljuslyktorna åker fram är kräftsäsongen här. 

Då blir jag som barn på nytt.
Ansvarstagande och seriös.
Ty kräftor äro allvarliga saker.

Nu är det för länge sen och morfar har varit ute med sin roddbåt hela natten och vaskat mjärdarna.
Mormor står i köket och tillreder en mystisk brygd i en jättebytta på spisen.
Hon rör och rör.
Jag når knappt upp till kanten.
Så störtar plötsligt de svarta kräftdjuren huvudstupa ner i det hemliga djupet.
De dör omedelbart.
Hela huset doftar dill.
Nu är kräftorna röda, de har fått ett nytt liv på uppläggningsfaten.

Snart ska vi barn få äta hur många vi vill.
Och det gör vi, sommar efter sommar.

En dag såldes den lilla röda stugan som låg vid den lilla sjön mitt i den mäktiga småländska granskogen och vi fick gå på konsum och köpa kräftor över disk.
Första gången kändes det lite tomt.
Fjuttigt, nästan andefattigt.
Men högtidligheten kring den här tiden i början av augusti levde länge kvar.
Little Old (morsan min som aldrig gillade att man kallade henne morsan) dukade alltid med omsorg; elegant och fränt, tufft och sobert.
Men aldrig en papperslykta, aldrig en hatt.
Inga nubbevisor, inga pajer.
Bara kräftorna.
Kräftorna, en bit knäckebröd, en skiva ost, ett glas kallt öl, en liten immig nubbe.
Kräftorna.