Hägringar

Så var vi på födelsedagskalas, det kryllar av dem så här i augusti, och födelsedagsdamen för dagen, för gårdagen, hon hade anordnat en fenomenal fiskdamm med egenhändigt byxade torskfiléer och ett halvt ton rosiga räkor, ett mustigt musselmyller och en vidunderlig vitvinsås som stått och puttrar minst en vecka och till det en alldeles ohygglig mängd vitt vin.

Efter ett par tre flaskor, kanske en fyra fem, sa jubilaren plötsligt apropå just ingenting och frågan om vi kanske skulle öppna en sjätte sjunde åttonde butelj:
Du är ju förresten uuuuurkass på att blogga, det står ju aaaaaaldrig någonting nuförtiden, sist jag var inne hade du inte skrivit sen i söööööööndags.

Jag hade kameran med mig, min nya.
Den jag ska plåta hägrar med.
Den jag numera plåtar hägrar med.
Den jag plåtar är en alldeles speciell häger.
Hen kanske vi kan kalla Hector, Hector the Häger.
Eller Hermine?
Hermine the Häger.

Jag har upptäckt, tack vare våra mången arla rendez-vous, att vi delar synen på ottesång.
Som i fredags, när vi möttes redan vid femtiden på morgonen.
Hen övervägde att ta ett morgondopp från flytbryggan men tvekade.
Jag kunde inte ha uttryckt mitt eget vankelmod bättre.

När jag sen närmade mig, i ett försök att få en bättre närbild, flög höga vederbörande iväg mot vassen.
Själv tog jag min tillflykt till jobbet.

Men här är vi nu, sa fiskdamsgästerna och sträckte på sig, ta en bild av oss nu, så har du nåt till den där bloggen eller vad det nu var.
Naej, sa jag, och muttrade litet om sociala medier och att jag sällan lägger ut bilder av personer som inte bett om det, även om de bett om det, sånt allmänt babbel.
Men de insisterade, höjde glasen till en skål, sträckte halsarna mot kameran, sa omelett och log.
Så jag tryckte på klick och här är vi nu alla, tillsammans.