Stendörren

Förr om åren hände det sig då och då att vi hyrde en liten stuga på en liten ö i skärgården; inte mycket mer än ett par tre roddtag från fastlandet. En bekväm lösning för oss landkrabbor som behövde några dagars obekvämlighet mitt ute i naturen.
Vedspis, fotogenlampa, brunnsvatten, klippbad, utsikt över båttrafiken vid sundet.
Tvagning i sjön, och något år – det var under Kristi Himmelfärdshelgen – nådde det knappt över åtta grader.
Idag satt vi på ett skär på andra sidan vattnet, det höll nu en temperatur om 21, och tittade på de små stugorna och sa till varandra att där har de det bra nu, de som hyrt in sig där nu.
Vi hade det minst lika bra.
Timmarna gick, segelbåtar seglade förbi, motorbåtar brummade förbi, ett par katamaraner, några kajaker, en hel del kanoter. En monsterbåt brakade förbi i säkert tvåhundra knop, han vid ratten såg ut lite malplacé ut; jag tänkte att det kanske var den där kaptenen från Costa Concordia de släppt lös.
Solen lös, en svag bris, nästan tropiskt hett, en kanna kaffe, prat och bad.
Tog några foton, de blev usla.
Endast ett överlevde gallringen; detta. 

Efter några timmar, nästan fem, vandrade vi tillbaka mot bilen, förbi gläntor med blåbärsris, en tjärdoftande eka, några hässjor, gamla gärdsgårdar, en äng med lin, midsommarblomster, prästkragar, blåklockor, rödklöver, käringtand.
När jag kom hem, med näsan i samma färg som en fullmogen jordgubbe, googlade jag stället vi brukade hyra in oss på och hittade den bild jag försökte ta, men inte riktigt lyckades med. 

Den här har jag lånat från länsstyrelsen och den som vill läsa mer om stuguthyrningen klickar här.