Svindlande möjligheter

I går eftermiddag satt vi ett gäng på ett hak och åt brunch.
Lax, räkor och en förfärlig havtornspanacotta.
Bredvid den förfärliga havtornspanacottan, på ett bord, låg en hög med DN och en hög med SvD.
Ingen av oss hade hunnit med någon morgontidning.
Läsa eller prata? frågade vi varandra och kom förstås fram till att låta tidningarna vara.
Samkväm kring en söndagsbrunch är alldeles förfärligt trevligt, bara man slipper havtornspanacotta.
Vi delade ett par flaskor vin till laxen och räkorna och sen började samtalen närma sig de eviga gåtorna. De stundande valen, det som händer i Ukraina, ECS och lite om spöken i allmänhet och Strandgårdsspöket i synnerhet och om hen verkligen finns (vederbörande finns!) och den senast försvunna tingesten (en golfklubba, järn 7).
Vi vet just ingenting om någonting, sa någon i sällskapet.
Och jag sa, ungefär så här, för det är alldeles sant:
Men minns ni Peter Nilsson? Astronomen som blev författare? Han skrev en gång för väldigt länge sen (han är typ död nu) en krönika i Metro om parallella universa och att man inte skulle bli förvånad om man hade en motorväg från en annan dimension som gick rakt igenom sitt eget vardagsrum.
Ögonbryn höjdes, kritiska blickar sköt över bordet, någon sa:
Nä, nu tar vi en kopp kaffe.
Hemmavid vaskade jag sen brevlådan, tog in söndagens DN och skummade igenom den.
På vetenskapssidorna togs just vår brunchdiskussion upp, den om den eventuella förekomsten av parallella universa.
Vilket trevligt sammanträffande!
(Men så trist att man måste vara DN-prenumerant för att kunna läsa hela artikeln på nätet.)
Jag läste den och förstod – eller missförstod – att i ett annat universum satt vi fortfarande kvar vid vårt brunchbord på haket och verkställde de alternativa, men bortvalda möjligheterna. Där läste vi tidningarna, diskuterade, tog in en flaska vin till.
Svindlande märkligt, men håll med om att det öppnar möjligheter.
I ett annat universum sitter det just nu ett annat jag och skriver rent en massa protokoll som jag här och nyss bestämt att inte skriva.
I alla fall inte just nu.
Det gäller väl bara att få ihop de parallella existenserna på något praktiskt vis tänker jag, så att jag, nästa gång jag loggar in på min jobbdator får syn på protokollen som ett annat jag har skrivit klart medan jag har skrivit det här.