Det
var årets textmässa i lördags, vi brukar ta oss till den, Moster M och jag.
Brukar och brukar, men efter två år har det blivit tradition.
I år gick jag dit med en fråga:
Kan den goda litteraturen från de mindre förlagen bota en förkylning?
Jag fick inget svar.
Förra året och förrförra året bjöd på livgivande upplevelser, trevligt småprat och mingel, en kopp kaffe i Nürnberghusets trädgård.
I år hade mässan förlagts till Debaser på Medis.
Istället för en kopp kaffe i trädgården erbjöds en kopp kaffe i en klubbnattsmörk bar.
Mindre mysigt.
Bokborden låg dolda i nattklubbens obarmhärtiga mörker, några fönstergluggar erbjöd en strimma ljus till de bord som stod närmast, i övrigt hade man behövt pannlampa för att ta sig fram och ficklampa för att se; för att få en uppfattning om vad som låg på borden och vilka böcker som gömde sig i travarna.
Det var rätt misslyckat.
Murkt, som vi nollåttor säger.
Om det var en tanke bakom att hålla salen i mörker – vet inte. Kanske man glömt testa ljuset och inte fick tag på belysningsingenjören till öppningsdags – vet inte.
Vilka böcker och förlag som var där – vet inte.
Moster M lyckades ändå med det imponerande konststycket att identifiera tre köpbara alster, en prestation jag vill tillskriva hennes trettio år yngre syn.
Själv högg jag en skrift av Paul Verlaine – De Fördömda Poeterna.
Inte det senaste inom poesin precis, men den enda titel jag kunde urskilja konturerna av.
Vi lämnade snart nattklubben – vars generösa scen stod tom och gärna kunde ha använts till lite spex, tal, sång, uppläsningar eller nåt.
Det kändes överlag skummelt därinne, akkurat skummelt, det där ordet lilla Milla lärde mig (när vi tog med henne på Hansamuséet i Bergen) och som jag egentligen inte riktigt vet vad det betyder.
Men skummelt var det och en riktigt effektiv temperatursänkare inför den stundande kulturnatten.
Vi lämnade staden, for hem till landet och gick på bykrogen.
Brukar och brukar, men efter två år har det blivit tradition.
I år gick jag dit med en fråga:
Kan den goda litteraturen från de mindre förlagen bota en förkylning?
Jag fick inget svar.
Förra året och förrförra året bjöd på livgivande upplevelser, trevligt småprat och mingel, en kopp kaffe i Nürnberghusets trädgård.
I år hade mässan förlagts till Debaser på Medis.
Istället för en kopp kaffe i trädgården erbjöds en kopp kaffe i en klubbnattsmörk bar.
Mindre mysigt.
Bokborden låg dolda i nattklubbens obarmhärtiga mörker, några fönstergluggar erbjöd en strimma ljus till de bord som stod närmast, i övrigt hade man behövt pannlampa för att ta sig fram och ficklampa för att se; för att få en uppfattning om vad som låg på borden och vilka böcker som gömde sig i travarna.
Det var rätt misslyckat.
Murkt, som vi nollåttor säger.
Om det var en tanke bakom att hålla salen i mörker – vet inte. Kanske man glömt testa ljuset och inte fick tag på belysningsingenjören till öppningsdags – vet inte.
Vilka böcker och förlag som var där – vet inte.
Moster M lyckades ändå med det imponerande konststycket att identifiera tre köpbara alster, en prestation jag vill tillskriva hennes trettio år yngre syn.
Själv högg jag en skrift av Paul Verlaine – De Fördömda Poeterna.
Inte det senaste inom poesin precis, men den enda titel jag kunde urskilja konturerna av.
Vi lämnade snart nattklubben – vars generösa scen stod tom och gärna kunde ha använts till lite spex, tal, sång, uppläsningar eller nåt.
Det kändes överlag skummelt därinne, akkurat skummelt, det där ordet lilla Milla lärde mig (när vi tog med henne på Hansamuséet i Bergen) och som jag egentligen inte riktigt vet vad det betyder.
Men skummelt var det och en riktigt effektiv temperatursänkare inför den stundande kulturnatten.
Vi lämnade staden, for hem till landet och gick på bykrogen.
Efter ett glas cava var förkylningen som borta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar