Gabriel Garcia Marquez - min favoritförfattare

Gabriel Garcia Marquez tilldelades Nobelpriset i litteratur ungefär samtidigt som jag tilldelades ett skubb på en bank i norra Mexico.
Det var 1982.
I familjen jag bodde hos lånade man mig en av hans senast utkomna böcker – Hundra år av ensamhet – en magnifik roman som jag sträckläste.
Först den, och sedan alla andra han skrivit.
Min syn på vad litteratur är och vad den kan vara förändrades där och då. Jag behövde inte längre skämmas för att jag tyckte att många av våra egna skriftställare ur hans generation var torrare, tristare, tråkigare än fnöske. 

Mitt borde-läsa-kulturkapital vid den tiden bestod av Strindberg, Eyvind Johnson, Sara Lidman och allsköns proletärförfattare.

Utan Gabriel Garcia Marquez hade jag nog hållit fast vid Starlet och Allersromanerna.
Såg på löpet alldeles nyss att gamle Gabo, som han lär ha kallats i vissa kretsar, är borta nu.

Och så här i påsktider minns jag något jag läst kring hans vidskeplighet och hans motvilja mot färgen gul.
En färg han menar, menade, är en olycksbringande nyans av livet.
Kanske bäst att hålla sig till grönt och lila.