Blandade känslor

Precis vid min ytterdörr hänger ett tryck av Fernand Léger.
Hjärter kung.
Min far köpte det i Gamla Stan på sextiotalet; han jobbade där, gick konstrundor på luncherna, krogrundor om kvällarna, rundrundor om nätterna.
En morgon när han kom hem blev han utsparkad.
Hjärter kung blev kvar.
En dag, det var för åtta år sen, sa min gamle far att han egentligen skulle haft den där tavlan vid skilsmässan. 
Jag sa att det var väl ungefär fyrtio år för sent att göra anspråk på den och att jag tvivlade på att den skulle kunna bringa en pensionär på grön kvist.
En annan dag, det var för sju år sedan, hade jag en annan och ännu äldre herre till bordet på en middag.
Han hade i sin ungdom gått i skola hos Fernand Léger.
Den äldre mannen, konstnären Georg Suttner, log vänligt när jag berättade om familjeklenoden och jag lyssnade andäktigt när han i få och nedtonade ordalag lät några minnen från tiden hos Fernand Léger skymta fram.

Jag är ändå inte riktigt förtjust över att hysa denna trätotingest i mitt hem, denne skilsmässokung, le roi de divorce som Hjärter Kung kom att bli.
Men jag gillar bilden så jag gläds åt att just denna inte inbringar många hundralappar på de nätauktioner jag fortvarigt bevakar som en hök.
Då hade jag sålt den och åkt till Bora Bora.
I helgen fick jag span på några auktionsglas jag snabbt förstod att jag inte skulle kunna leva utan. Men precis som vid den förlorade servisen drog budgivningen iväg och jag la mig.
Då dök det upp fyra tallrikar på skärmen.
Fyra tallrikar med olika motiv i olika färger av Fernand Léger.
De kunde jag absolut inte tänka mig en framtid utan.
Nu har jag dem här, alldeles nydiskade och färdiga för påskalammet.