Brukspoesi

Jag läste en artikel om poeten Octavio Paz faiblesse för trädgårdar i det senaste numret av Karavan och jag blev alldeles lycklig.
Lycklig också över att man fortfarande skriver om honom.
Några diktrader citerades, och ur dem: ”…tre svåra stavelser”
Vilka förde mina tankar käpprätt mot hybris och ett av mina inlägg tidigare här på klotterplanket: …”tre tuffa konsonanter”  …  – det handlade om min nya bil, en dieselbrummade Skoda i gubbkeps.
Kände mig förstås väldigt samhörig med nobelpristagaren och undrade om han höll sig med bil och i sådana fall med vilket märke.
Om det var ett märke lika parkeringsskadebenäget som det jag nu kör.
Tänkte att min cappuccinofärgade farbror Skoda tycks vara sällsynt känslig för stora parkeringsplatser.
Nyss har jag hämtat ut denne min tjeckiske onkel från plåtverkstaden där han fått sig en ny motorhuv.
En helg på tågstationens stora p-plats hade lockat något, eller någon, eller några till något. Motorhuven, såsom jag återfann den måndag morgon, bar etsningar som efter en häftig dansövning på stilettklackar; möjligen åstadkomna av en skopa från en grävmaskin som plötsligt släppts ner från himlen.

Och under bagageluckan, på det där plåtskärpet som finns därunder och som jag inte vet vad det heter – om det överhuvudtaget heter något – där hade någon dragit fram med en vass kniv i slingrande mönster som minner om dem man ser på persiska mattor. Just detta sistnämnda inträffade någon gång under de aderton dagar bilen stod på en av Arlandas parkeringar ( delta, gamma eller omega  - minns inte vilken) och jag levde livets glada dagar annorstädes.

Senast lät jag stänga in gubben Skoda inomhus på krogen där vid linden, också det på Arlanda.
Där hämtade jag sedan ut den stackaren, brutalt bestulen på sin varningstriangel.

Försäkringsbolaget visar förvånansvärd liten, ynka, fjuttig medkänsla.
Här har vi en bil – en trofast tjänare med tre tuffa konsonanter i sin registreringsskylt – en bil som gång på gång far illa vid längre parkeringar på publika platser.
Försäkringsbolaget hävdar att man – att jag – måste bevisa att bilen vid parkeringstillfället, i samma sekund som man – som jag – klev ur fordonet, inte hade dansat med stilettklackar på motorhuven, inte repat plåtkjolen med mormors gamla fiskbestick eller att man – att jag – inte ätit upp varningstriangeln.
Leker med tanken på att skaffa mig en ständig; en ständig följeslagare och bevisförare.
För om jag en dag skulle finna min cappucinobeiga tjeckiska plåtvän uppbrunnen – vilket Gud förbjude – måste jag ändå, inför försäkringsbolagets självriskpluton, kunna bevisa att när jag stängde bildörren och vände ryggen till, så var bilen ännu inte uppbrunnen, inte etsad, inte skrapad, inte länsad.
Bortsett från att jag borde byta till en ferrariröd Ferrari – vilket jag naturligtvis borde - grubblar jag över poesins betydelse för olika bruksändamål.
Kan man återanvända Karin Boyes dikter i kommersiella sammanhang?
Kan man återanvända poesi överhuvudtaget?
Jag vill ropa JA, JA, JA.
I alla sammanhang, alltid.
Det gör ont när självrisker uppdagas.
Njae, det där sista blev uruselt, det blev riktigt uruselt –

men jag skulle ändå vilja ropa JA, JA, JA.
Tre svåra stavelser.
Tre tuffa konsonanter.