Vart jag mig i världen vänder?

Jag försöker se ljuset i mörkret, det är ju februari nu.
Det var januari som var den mörkaste januari på trettio år, hur det blir med februari vet vi inte ännu.
De klagar på mig i Brasseland, tycker att jag är dålig på att höra av mig.
De har rätt i det.
Jag väntar på ljuset svarar jag, jag är fortfarande i mitt ide, i splendid hibernation.
Mitt ljus räcker bara för det mest nödvändiga just nu.
Det nödvändigaste.
Någon i min nära närhet mår inte bra.
Jag önskar jag kunde lindra, bota, utverka mirakel.
Jag försöker lindra, bota, utverka mirakel.
Önskar mig helande gåvor.
Men här behövs proffs.
Har varit på studiebesök i psykiatrin, som medföljande.
Är inte särskilt imponerad, är inte ett dugg imponerad.
Jag vet inte om det låter sig göras att bli imponerad i möten av det här slaget.
Jag vet ingenting.
Mitt inhopp som medföljande stöttepelare blev en chock.
Jag hade förväntat mig ... något helt annat.
Lite empati kanske. Ett uns engagemang. Någonting som gav ett hoppingivande tecken på att vilja hjälpa.
Men i helvete heller.

Jag googlar, hjälp mig Google, hjälp mig att hjälpa, tack Google, jag har hittat en massa information och fakta, det var bra, men vart fan vänder man sig - egentligen?