När det trasslar och man rodnar

Jag vet inte vad man ska göra med de här oxveckorna, de tar ju aldrig slut.
Det var någon idag som sa att vädret var fint, luften klar, himlen blå, jag fattade nada.
Det var någon i publiken på tredje raden som sa det.
Jag stod i en hörsal och stirrade på ett instrumentbord, det var som taget ur Star Trekk eller Månbas Alfa.
Tryckte på en knapp, fel knapp. Gardiner och dukar for upp och ner, lampor tändes och släcktes, en mikrofon brölade i falsett, rena spökhuset.
Alla var inte där, men Demo Devil - den jäveln! dök oinbjuden upp när jag väl fått ordning på spökeriet. Och jag blev skitnervös.
Rodnade. Svettades om halsen.
Fast det är ganska bra, folk blir så snälla och medkännande. Ler varmt, visar tålamod.
Trilskande teknik kan bli en dörröppnare, demo devil en avväpnande kraft.
Tänker på alla som får ångest av att hålla föredrag, stå inför en publik, som har mardrömmar och magont flera veckor innan, som går upp på podiet på darrande ben och får tunghäfta, glömmer vad de skulle prata om.
Fast jag skulle inte våga uppmuntra till tekniktrassel eller att bjuda in Demo Devil, den jäveln.
Eller att bli nervös och börja rodna.
Trots att det kan fungera.
Jag har en gång i tiden fått ett jobbkontrakt förlängt tack vare min nervositet, tack vare att jag rodnade.
Jag vet inte om det skulle fungera idag. Jag tror inte det skulle fungera. Man skulle nog få en diagnos.
Men det är ett oförglömligt minne från en min tid som rekryterare ( !) på en bank. Jag ville fortsätta efter att mina 6 månader löpt ut. Jag hade förberett mig med argument upp till tänderna när jag skulle träffa mina styresmän – en samling herrar med vippande mustascher; inte helt olika de som jul efter jul rekryterar tjuren Ferdinand till den stora tjurfäktningsarenan.
Jag beskrev mina visioner och hur dessa skulle kunna leda banken till oanade höjder och hur oumbärlig jag var.
Gud så nervös jag var. Hela mitt liv stod på spel. I alla fall det närmaste året.
Kostymmännen i sina mustascher – inte en enda kvinna – log varmt under hela mitt anförande.
Mustascherna for högre och högre upp.
Jag fick mitt kontrakt förlängt och efteråt berättade min närmaste mustasch om beslutsprocessen.
Alltså, sa han. Det var mycket enkelt. Lokalstyrelsen var beredd på att återigen gå till förhandling med någon wanna-be-expert som huvudkontoret skickat oss. Medlemmarna är rätt luttrade vid det här laget. Jag hade inte förberett dem på ditt ärende. Det var nog bra. Ingen minns ett ord av vad du sa. Men du visade känslor, det var övertygande nog.
Så jag fick jobbet för att jag rodnade? Svettades om halsen?
Ja, ungefär så.

Det här hände när jag var 24 och det är ett oförglömligt minne, tre decennier gammalt.
Ändå, jag önskar att det händer någon av alla de ungdomar som går arbetslösa idag, att det kan ingjuta lite hopp till den som just nu förbereder sig för sin miljonte intervju.