Tjurig vecka, röd choklad

Oxveckor.
Jag tar dem ad notam, harvar på i leråkern.
Fyller skallen med bryderier, fyller kalendern med möten, får plötsligt och utan förvarning akut ryggskott.
Förvandlas till hundraåringen som försökte föna håret och kroknade.
Spottar och fräser, är arg som ett bi, ylar som en varg, tjurar en vecka, svär som en borstbindare, knaprar Ipren.
Förhandlar med makterna och lovar att aldrig mer gå mot röd gubbe.
Mina böner hörsammas.
Sen i morse är jag tillbaka till mitt liv som gasell.
Pillerfri, nyfönad.
Livet leker.
Men det var någonting om den röda chokladen jag hade på hjärtat när jag senast var här och klottrade. Jag mötte den förra lördagen hos den lilla markisinnan på rue Lices, La Petite Marquise.
Det var mitt första möte med den blå chokladen som röd.
Blå choklad ska vara blå, inte röd!

Det är det första som slår mig när jag efter tre års avhållsamhet från blå choklad kliver in hos den lilla markisinnan.
Det kan väl kallas produktutveckling, något kreativt geni har sett en möjlighet att göra något nytt av det gamla invanda.
Jag studsar till, nästan ryser.
Blå choklad ska vara blå, inte röd.
Den blå chokladen ska, sägs det, föra tankarna till skifferplattorna som pryder taken i regionen. 

Men hallonröda?
Ja, inte vet jag och bevärdigar dem knappt med min blick. Än mindre ett foto.
Jag undrar vad som fört det kreativa geniet på tanken.
Skifferplattor i en solnedgång?
Skifferplattor under en regnbåge?
Rödskimrande skifferchoklad?
Ja, inte vet jag.
Det som chockar mig mest är denna min första, spontana reaktion:
Röd choklad? Har de blivit alldeles galna?
Inte wow, vilken grej, vad kul, så spännande, måste pröva!
Det är förstås en baggis det hela, utan vikt och värde.
Eller?
Jag köper ett par burkar, bra att ha som gå-bort-presenter.
Knallar ut på gatan, knallar vidare och ägnar ett par tre kvarter åt min chokladchock.
Madame E, min kollega på bruket, hon trippar bredvid, lyssnar.
Det är lördag eftermiddag, solen lyser, jag lotsas genom stan.
Har inte gått här sen spårvagnen kom till byn. Stadsbilden har förändrats och jag stannar till här och där och ser mig förtjust omkring. Minns spårläggningen, diskussionerna som pågick, prospekten. Så snyggt det blev, så tjusigt de har gjort det, tänker jag.
Så snyggt det blev, säger jag högt till Madame E. Så tjusigt de har gjort det.
Vi stannar till på la casa de Cuba, vi tar ett glas rött. Timmen är blå.
Det är första gången jag stannar till på la casa de Cuba och tar ett glas rött i den blå timmen, jag är turist nu. Den lägenhet jag bodde i, första gången i den här staden, den ligger inom nostalgiskt synhåll.
Those were the days, tänker jag högt och pekar finger i riktning mot den botaniska trädgården.
Det är goda dagar nu också, säger jag till Madame E när vi skramlar ihop våra euros för att betala sangrian. Men det är första gången i världshistorien som jag inte har varit här på tre långa år.
Vi knallar vidare.
Jag har shoppat för mycket och behöver en väska.
Kliver in i en affär och får syn på en gammal bekant i vimlet. Hon har blivit gråhårig. Precis som jag.
Köper en väska, den är rosa.
Den rullar sen snällt bredvid, det är en bichon rosé.
Den rullar hela vägen ner till stationen där jag plockar ut min biljett för morgondagens retur till Paris.
Madame E och jag reser på samma tåg men i olika klasser.
Jag är turist i andra klass.
Madame E reser ståndsmässigt i business.
Jag får tillfälle att prata med mig själv.
Det är något med den röda chokladen.
Vad är det för fel med att den är röd?
Varför reagerade jag så starkt på just den medan jag svalde en genomgripande förändring av en stadsbild och en spårvagnsinstallation med allt mitt hull och gråa hår?
Ett par minuter innan tåget rullar in på stationen får jag syn på mig själv i tågfönstret och påminns om att det har med förankringsprocesserna att göra. Förstås.