Stilla Söndag i Paris

Jag vet inte varför jag är så förtjust i surrealismen. Kanske för det är något befriande i att se en telefonlur utgöras av en hummer, för att Picassos gamla tjurhuvud av ett järnrör är bland det mest eleganta jag vet, för att jag gillar Salvador Dalis rinnande klocka.
När jag såg att det var en utställning om Victor Hugo och surrealisterna nere vid Place des Vosges tänkte jag mig en tur dit. Och under tiden jag försökte ta mig dit surrade surrealismens manifest i huvudet, Bretons ord om att nuet även är då, och sen.
Eller som han sa:
 “ Everything induces the belief that there exists a certain stage of the spirit, in which life and death, the real and the imaginary, the past and the future, cease to perceived in contradiction. It would be vain to find any other motive in surrealism than the hope of determining this stage. "
Jag försökte ta mig till Place des Vosges till fots, en liten promenad i januarisolen, men hejdade mig redan utanför Centre Pompidou, överraskad.

Jag var illa påläst, hade ingen om att även detta etablissemang erbjuder en utställning i ämnet just nu: Le surréalisme et l’objet. 

Jag var illa förberedd på det som strax komma skulle.
Efter att ha oroat mig i evigheter för att drabbas av fjordsvindel ombord ett norskt tåg (vilket aldrig inträffade) – förra helgen – stod jag nu i helgen plötsligt i en rulltrappa som förde mig upp till den sjätte svindlande våningen.
Jag trodde jag skulle dö, jag nästan dog.

Men det var en spännande utställning, väl värd att komma tillbaka till, kanske en vardag med inte så mycket folk, ja, den är väl värd sin svindel och håller på till den 3 mars.
Innan jag samlat mod och kraft att påbörja uppstigningen till sjätte svindelvåningen fick jag ytterligare en överraskning och kunde konstatera att ja, jag samlar på Frida Kahlo-utställningar.

På första våningen ges fram till den 17 mars en riktigt trevlig introduktion till Frida Kahlo för barn mellan 5 och 10 år.
Jag bestämde mig raskt för bli barn på nytt, det var en förtjusande upplevelse, och utställningen var en interaktiv upplevelse med möjlighet att för en stund bli Frida Kahlo, ligga i en säng och måla sitt självporträtt med hjälp av en spegel i sängtaket, fotografera sig själv med Blå Huset som bakgrund, ringa ett samtal och prata lite. 

Nå, jag var inte så interaktiv, då hade jag nog blivit utsparkad, jag antog en mer betraktande approach, lite fotograferande.
En del av utställningen visade några förkolumbiska föremål, sådana hon samlade på den goda Frida, som hon förvarade i ett gult skåp i det blå huset. 

Liknande föremål förekom även på surrealistutställningen där uppe på sjätte svindelvåningen; nu rubricerade som objekt i surrealismen: 

Jag hade utställningen på Arken utanför Köpenhamn i färskt minne och Frida Kahlos egna ord:

Och med detta i åtanke lämnade jag Centre Pompidou, kom ut i friska luften, tittade på klockan och såg att tiden runnit, flutit, försvunnit, gömt sig.
Jag kom aldrig fram till Victor Hugo, fick aldrig veta hur han på sin tid hade det med surrealisterna.
På flygplatsen köpte jag med mig Stephen Hawkings bok; La brève histoire de ma vie – underbar läsning. Den kommer på svenska i mars – den korta historien om hans liv.
Han tar sig an den här frågan om nuet, dået och framtiden. Han gör det på ett konkret och praktiskt sätt: Om man skulle kunna resa tillbaka till sin förfader, och taga denne av daga, skulle man då kunna bli född lite senare av densamme?
Han tror inte på tidsresor.
Om de vore möjliga skulle vi redan vara invaderade av turister från framtiden.
Ja, visst.
Kanske också från baktiden tänker jag, från alla möjliga tider och otider.
Flyget avgick i tid, och jag kom hem i tid och nu är nu.
Det känns tryggt på något vis när jag summerar intrycken från helgen och frågar mig vad som var mest surrealistiskt.
Det var nog den röda chokladen.
Men det tar vi en annan dag.