Slagregn
mot rutan, schlager på rutan.
Det är bara jag och jag ikväll.
Passar på att pyssla, pysslar med power point.
Om man googlar ” power point farligt” får man träff på en artikel i SvD från 2005.
Jag visste det! – jag hade läst det någonstans, för länge sen.
I artikeln framhålls det förrädiska med grafer och tabeller i power point, de ser så sanna ut.
Jag pysslar mer på konceptuell nivå med guld och gröna visioner, inga grafer, inga siffror, jag föredrar figurer som bollar och pilar, figurer med lite guldkant på.
Beroende på vad betraktaren sen har i sina ögon uppfattas mina bilder som precis vad som helst. För det mesta hialösa. Ofta sanslösa. Vettlösa, speciellt det där med guldkanten.
Jag kanske ägnar mig åt power-point-projiceringar; vill nog gärna se mig själv som en figur med guldkant.
En gång var jag det – det var när barnen var runt tio och vi lät oss aurafotograferas på ett flumjippo i Gallerian.
Vi fick med oss varsitt foto där våra auror framträdde.
Min var guldgul.
Jag visade upp fotot för min djupt religiösa svärmor och framhöll likheterna mellan mig och Jesus. Hon chockades svårt över min hädelse och sa att jag var alldeles galen.
Jag har försökt använda rita-på-white-board-tekniken också.
En gång ritade jag en beslutsstruktur som kom att få formen av en gris.
Ingen minns budskapet, alla minns grisen.
Så istället för att pyssla vidare med power point som konstform överväger jag nu att avinstallera den dritten och börja med poesi istället.
Ord är mycket enklare, Word är mycket enklare.
Inga guldkanter, inga grisar.
Jag skrev en gång en jobbdikt.
Jag hade mina barn i tankarna, alla gånger under deras uppväxt som de frågade vad jag jobbade med och jag inte kunde förklara.
Idag tänker jag mig den som introduktion till en metod jag pysslade med då, en metod som fortfarande pysslas med på bruket.
Istället för en power point.
Frågor kring min nuvarande arbetsplats
Vad jobbar du egentligen med ?
Låt mig svara metamodellariskt
jag identifierar vilka in- och utobjekten är
och vad de egentligen håller på med
det är inte säkert att de alltid är så värdehöjande
jag sätter dem på blåa fiskar och gula kvadrater
och ritar en pil emellan
sen hamnar de på en bit byggplast
fästa med små gummibitar
jag övervakar ryggraden – den må icke brytas!
till mitt förfogande har jag några simbanor
och plats för överliggande styrningsmekanismer
rollerna har formen av streckgubbar
(aldrig några streckkvinnor trots att vi är nio på avdelningen)
resurserna liknar svarta solar
om jag vill kan jag lägga till fler färger
orange för allmänna upplysningar
och rött för sånt som är riktigt problematiskt
det är en analysmetod väl värdig ett kokt ägg
till och med trestjärniga middagar
mousserande vin med hjärtformade bubblor
business modelling kallar vi det på vårt koncernspråk
men vilken är affären och vem är modellen?
det är sådana frågor vi försöker besvara
Ibland önskar jag att jag var hårfrisörska
det förstår alla vad det är
Det är bara jag och jag ikväll.
Passar på att pyssla, pysslar med power point.
Om man googlar ” power point farligt” får man träff på en artikel i SvD från 2005.
Jag visste det! – jag hade läst det någonstans, för länge sen.
I artikeln framhålls det förrädiska med grafer och tabeller i power point, de ser så sanna ut.
Jag pysslar mer på konceptuell nivå med guld och gröna visioner, inga grafer, inga siffror, jag föredrar figurer som bollar och pilar, figurer med lite guldkant på.
Beroende på vad betraktaren sen har i sina ögon uppfattas mina bilder som precis vad som helst. För det mesta hialösa. Ofta sanslösa. Vettlösa, speciellt det där med guldkanten.
Jag kanske ägnar mig åt power-point-projiceringar; vill nog gärna se mig själv som en figur med guldkant.
En gång var jag det – det var när barnen var runt tio och vi lät oss aurafotograferas på ett flumjippo i Gallerian.
Vi fick med oss varsitt foto där våra auror framträdde.
Min var guldgul.
Jag visade upp fotot för min djupt religiösa svärmor och framhöll likheterna mellan mig och Jesus. Hon chockades svårt över min hädelse och sa att jag var alldeles galen.
Jag har försökt använda rita-på-white-board-tekniken också.
En gång ritade jag en beslutsstruktur som kom att få formen av en gris.
Ingen minns budskapet, alla minns grisen.
Så istället för att pyssla vidare med power point som konstform överväger jag nu att avinstallera den dritten och börja med poesi istället.
Ord är mycket enklare, Word är mycket enklare.
Inga guldkanter, inga grisar.
Jag skrev en gång en jobbdikt.
Jag hade mina barn i tankarna, alla gånger under deras uppväxt som de frågade vad jag jobbade med och jag inte kunde förklara.
Idag tänker jag mig den som introduktion till en metod jag pysslade med då, en metod som fortfarande pysslas med på bruket.
Istället för en power point.
Frågor kring min nuvarande arbetsplats
Vad jobbar du egentligen med ?
Låt mig svara metamodellariskt
jag identifierar vilka in- och utobjekten är
och vad de egentligen håller på med
det är inte säkert att de alltid är så värdehöjande
jag sätter dem på blåa fiskar och gula kvadrater
och ritar en pil emellan
sen hamnar de på en bit byggplast
fästa med små gummibitar
jag övervakar ryggraden – den må icke brytas!
till mitt förfogande har jag några simbanor
och plats för överliggande styrningsmekanismer
rollerna har formen av streckgubbar
(aldrig några streckkvinnor trots att vi är nio på avdelningen)
resurserna liknar svarta solar
om jag vill kan jag lägga till fler färger
orange för allmänna upplysningar
och rött för sånt som är riktigt problematiskt
det är en analysmetod väl värdig ett kokt ägg
till och med trestjärniga middagar
mousserande vin med hjärtformade bubblor
business modelling kallar vi det på vårt koncernspråk
men vilken är affären och vem är modellen?
det är sådana frågor vi försöker besvara
Ibland önskar jag att jag var hårfrisörska
det förstår alla vad det är
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar