Rosa måndag

Jag läser intressanta inlägg runt omkring mig här och gör reflektionen att jag inte ägnar jämställdhetsfrågor någon större tankemöda nuförtiden, inte på någon nivå.
Ändå, det har gått framåt, förstod jag när global-statistikern Hans Rosling plockade med kaffekoppar hos Skavlan häromveckan.
Fler kvinnor har utbildning i dag än förr. Färre svälter. Det finns fler tvättmaskiner per capita idag än när hans farmor var ung och klappade tvätt i sjön.
Det låter ju bra, som fredags-TV hos Skavlan låter det bra.
På företag runt om tas nu krafttag för att få in fler kvinnor på ledande poster.
Det verkar också bra.
På min egen arena för jämställdhet går jag till kamp för att den person i min nära närhet som inte mår bra ska få rätt typ av vård.
Det borde vara en självklarhet, men satan i gatan vilka nötter jag mött, illa dolda bakom kvalitetsgarantier som kryllar av klyschor.
 
Lilla Milla gav mig en paus i den pågående jakten en dag när hon knackade på för ett litet prat på Skype. 

Det gick i rosa, hela skärmen fladdrade i rosa, hela hon i rosa, alla dockor i rosa, dockbarnvagn, liten docksäng, dockpotta, allt i rosa.
I julas fick hon något i grönt av mig, strumpor eller tröja - minns inte vad. Det föll inte i god jord. Hon avfärdade det tvärt med att det var oanvändbart, det var ju guttefärg.

Med mina egna döttrar varierade jag en gång med en blå prinsessklänning till den ena av dem.
De gifte sig med varandra, den blåa mannen och den rosa kvinnan.
Bröllopsfotot har dessvärre förkommit.
De växte upp, flyttade ut.
Kom hem till söndagsmiddag med böcker om genuspedagogik och gud vet vad under armen. Debattlystna.
Den ena går fortfarande gärna i blått – den andra dras ännu idag mest mot pastellrosa.

Men här är vi alla tre, mor och döttrar, i en rosa tolkning av Maya.