Långsamhetens tåg, långsamhetens disk

Om bara tågen gick lite oftare och bättre passade mina arbetstider skulle jag hädanefter alltid åka tåg när jag ska till Bergen.
Det tar en dag.  Eller en natt.
Jag är väl expert nu, har ju avverkat just den sträckan inte mindre än två gånger.
Och bägge gångerna har jag klivit på direkt efter jobbet på fredagseftermiddagen, lite lagom utarbetad, jag har klivit på precis utanför knuten – det tar fem minuter från det jag loggar ut och ropar hej då, tills jag står på perrongen.
Sen efter några timmar är en framme i Oslo. Där står så nattåget redan inne. Första gången jag reste på detta vis, förra gången, var jag redan nerbäddad när loket tuffade ut.
Det anmärkningsvärda i hela den historien var att jag kom fram pigg och utvilad och möte de mina likaledes pigga och utvilade om lördag morgon.
Alternativet – kvällsflyg till Oslo med Arlandastress, Gardemoen-stress med sista flyget upp till Bergen och sen sista flygbussen och sista bybanan och kånka den sista kilometern uppför ett berg – då kommer en fram som en urlakad råtta.
Den här gången åkte jag inte nattåg, jag sov i Oslo.
Det var helt OK – ett utomordentligt hotell, jättebra frukost.
Morgontåget gled iväg 0805, precis.

Och ingen svindel fick jag, jag fattar inte varifrån jag fått det där, mig själv antagligen. 

Den var en i allt behaglig tur med vacker natur – i synnerhet efter en tre fyra timmars resa och vi närmade oss skidorterna. 

Folk klev ombord med pjäxor och stavar, skidor och fallskärmar. 

De klev av igen efter ett par tre stationer.

Vita vidder, vackra vidder, fria vidder, vidder som gav inspiration till att gå på tur på ski. Störtlopp och slalom. Dricka varm choklad på en renfäll, läsa sagor vid en brasa om kvällen, såna saker.

Tåget rullade in på Bergen station 1459, precis.
Jag var pigg och utvilad, klev ut i lördagsvimlet och tog bussen upp på toppen.
Lilla C anställde mig snabbt som biträdande tårtbakarassistent.
Det innebar att jag fick hålla i en strut med smet.
Och se på när garnityr stansades ut.
Och sen, dagen därpå, blev det så kalas. Alla var där.
Fyrtio personer, den yngsta 6 veckor gammal, den äldste runt 85 år.
Barnen fick ett eget barnbord.
De vuxna fick likadana barnbord.
Först hölls det pizzeria med pastasallad, pizzabullar, pizzabitar. Vi dukade upp med 40 kuvert ur barnehagens generösa porslinsförråd.
Efter lek och presentutdelning serverades tårta och kakor och bullar och vi dukade upp 40 nya kuvert ur barnehagens generösa porslinsförråd. Byttor och karaffer och slevar och fat och termosar och kaffe och saft och … sen, sen när kalaset var över, gick diskmaskinsskrället sönder.
Det var länge sedan jag torkade disk till 80 kuvert med byttor och karaffer och fat och termosar och glas och muggar.
Ändå, det är något avstressande med att ta hand om en stor disk för hand, precis som det är att åka tåg en längre sträcka.
Man hinner stanna upp och stanna i nuet. En slags mindfulness.
Jag kanske skulle slänga ut diskmaskinen tänkte jag, när jag senare på kvällen stod i kön för säkerhetskontroll på Flesland flygplats i Bergen.
Men redan på Arlanda hade jag slagit det ur hågen.