För att vi ville se utställningen om Frida Kahlo på Arken utanför Köpenhamn

Jag såg mellan fingrarna och det jag såg mellan fingrarna på Moster M var små spritflaskor.
Det finns ögonblick i livet when a mother has to do what a mother has to do.
Se mellan fingrarna.
Det ögonblick det handlar om är när flygrädsla slår till.
Det hände i lördags.
Vi hade klivit ombord på ett plan, klämt oss ner, spänt fast oss, börjat taxa ut.
En röst sa:
This is your captain speaking.
Och sen sa han att det var fel på planet, det var en motorventil eller nåt sånt som inte uppförde sig som det skulle.
Det var bara att kliva av, gå till en annan gate, ställa sig i kö för att angöra ett nytt plan.
Det var då flygrädslan slog till hos Moster M med full kraft och hon sa att Nu Måste Jag, och så rusade hon iväg och jag tumlade efter.
I kassan på taxfree-butiken försökte hon lirka upp sitt boardingkort med nästippen, alla fingrar var upptagna av små spritflaskor.
Köpenhamn? sa damen i kassan. Då kan du inte handla det här.
Moster M rusade vidare till en bar mittemot ombordstigningskön, beställde snabbt ett glas vin, blundade och hällde i sig.

Jag vet hur det är, been there, done that.
Jag har tillbringat många år i flygrädslans förlamande töcken, men det var länge sedan nu.
Peppar peppar.
Peppar peppar, för jag vet att det kan slå till när som helst, utan förvarning. Som på en resa till Luleå. Det är kallt i Bottenhavet om man skulle trilla i. Eller över Amazonas. Där finns pirayor och anacondor.
Under många år kunde jag särskilja olika flygplanstypers motorljud från varandra. Det var en nödvändighet för att veta om jag hade anledning att vara rädd eller inte.
Jag skulle kunna skriva en hel bok om det, Fear of Flying.
Salig little Old må ursäkta men jag ärvde rädslan, jag fick den inympad i mig.
När jag understundom har sagt till Moster M att jag har varit en dålig mor och projicerat min egen rädsla till henne har hon protesterat, hänvisat till sin tidslinje som flygresenär och konstaterat att detta hos henne väcktes först i de sena tonåren, i direkt anslutning till skumpiga turer över de italienska alperna och en tur till St Petersburg med Vodka Airlines där stolarna hängde löst och allt handbagage for omkring i luften. Kabinpersonalen gick på sniskan, planet flög upp och ner och landade på ena vingen.
Efter det har jag tillåtit mig att se genom fingrarna när min dotter har hällt i sig både tequila och sockerrörsbrännvin strax före ombordstigning.
För den kan kännas som att gå till sin egen avrättning.
I know.
Det är ohyggligt förskräckligt att vara flygrädd.
Jag tackar alla mina gudar, mina gudinnor för att jag inte är det längre.
Peppar peppar.
Nåväl, vi kom fram till Köpenhamn och vi strålade samman med Lilla C som kom från staden där det alltid regnar, fast nu hade det visst snöat.
Vi tillbringade ett dygn tillsammans och det var så himla trevligt, dejligt och gemytligt på alla vis att vi genast bestämde att göra detta till en årlig tradition.
Döttrarna mina tog med mig till Tivoli, de tyckte det var på tiden att jag fick se det. Det blinkade och glimmade, ljusregn överallt, det var julmarknad med den lille glögg, vattenspel, ljusspel, skuggspel, karuseller och sockervadd, det var i allt, som Moster M uttryckte det: Fantasmagoriskt.
Sagolikt, illusoriskt, fantastiskt. 

  

I detta ett decembermörkt Köpenhamn kändes det som en smått surrealistisk upplevelse.

Frida Kahlo, ja. Vi ville se utställningen som pågår på Arken till mitten av januari, vi ville se den också. 

Jag tror jag samlar på Frida Khalo-utställningar och den här, den var också intressant.
Vi kom tidigt, vädret uruselt, inga köer, vänlig personal, vi njöt i fulla drag där vi vandrade runt mellan målningar, teckningar, fotografier och en (dokumentär)film som gick runt runt, en film där Frida själv arrangerade blommor i sitt hår och Diego Rivera regisserade hennes anletsdrag. Det var första gången jag såg honom live, så att säga. Han såg mer karismatisk ut än han annars framställs, inte bara en bufflig padda.

Utställningens starkaste inslag överlag var alla fotografier.
De mest spektakulära kanske de från badrummet i det Blå Huset (där de bodde, Frida och Diego).

Det var nu inga handdukar som hängde på krokarna på kakelväggarna. Där hängde korsetter. Och i ett badkar låg en benprotes.
I ett hörn av utställningslokalen på Arken hade man byggt upp ett par kaktusrabatter i samma blåa nyans som det Blå Huset i Coyoacán i Mexico City, här mot en fond av den nordiska naturen utanför fönstret. 

Det var så vilsamt utformat, med soffor och bord och låneböcker utlagda för den som ville fördjupa sig i konstnärinnans liv och konstnärsgärning.
Det bjöd in till en stunds betraktelse och jag slog mig ner. 

Mindes en resa till Skagen.
Och förstås, den när vi besökte det Blå Huset, way back.

Och där efteråt, i väntan på bussen; den buss som kunde förväntas komma nu eller mañana, tjejerna slog sig ner på trottoaren, sjönk ner intill väggen av det blå, av det intensivt kornblå huset.

Det var den känslan som det lilla pausutrymmet på Arken lyckats åstadkomma i nordisk tappning.

I alla fall med mig som medspelare.