en padda på södra

Vi var ett par hundra som hade samlats till konferens under ett par dagar. Många kom resande från landets alla hörn, Mölle och Östersund. Själv kom jag med pendeln, klev på strax efter Östertälje.
Avlägsna branschsysslingar berättade i kaffepauser och under lunchraster att de nu passade på att julhandla i Stockholm, träffa gamla vänner, göra sig en helkväll på byn, se ett teaterstycke, en utställning; den i bergrummet på Skeppsholmen om afrikanska mästerverk från svunna tider.
Själv passade jag på att fönstershoppa gallerierna på Hornsgatspuckeln på väg till tåget, och lite andra affärer på väg från tåget, men inte mer än så. Hade inte en tanke på att julhandla, göra stan, samla innerstadsboende vänner till en helkväll.
Hade inte ens en tanke på att göra mig en avstickare på 55 meter mot Slussen för att se på utgrävningarna, på att försöka få en biljett till visningarna av de medeltida hus som nu penslas fram av arkeologer.
Istället satt jag där på tåget och läste alla mejl som trillat in och alla andra satt också och läste sina mejl och tittade på film och nyheter och spelade spel och vad man nu gör på sina paddor och smarta telefoner.
En gång i pendeltågens barndom, gud vet hur länge sedan det kan vara, inträffade ett längre tågstopp, det första jag var med om.
Jag minns inte orsaken, kanske fick vi aldrig veta det.
Det var innan man börjat klaga på att man aldrig fick veta något om varför tåg fick tågstopp när tåg fick tågstopp.
Den här dagen satt en tjej mitt emot mig, hon kom från Västerhaninge eller nåt. Hon skulle träffa en grabb vid runda ringen på Centralen, han skulle komma med ett tåg från Umeå. De hade träffats några månader tidigare på en semesterort, de hade haft en semesterromans, nu skulle de träffas igen, deras första dejt i höstens Sverige.
Vi blev stående någonstans in-the-middle-of-nowhere, mellan Älvsjö och Stockholm Södra, tror jag mig minnas. I många timmar. Inte ett ljud i någon högtalare.
Hon var jättenervös, grät och rullade tummarna och hoppade upp och ner på galonsätet, livrädd för att pojken skulle ge upp och vända hem till Norrland när hon aldrig kom.  Hon hade redan oddsen emot sig, hon var en Stockholmsjänta, en 08:a, per definition opålitlig, det var hon som hade insisterat på att han skulle komma, hon ville så gärna visa sina ädla avsikter.
Vi var minst 10 personer som engagerade i oss i hennes belägenhet. ”Om han är något att ha så väntar han,” och ”det är klart han väntar, det verkar ju vara en reko grabb från Umeå”, sa vi alla, i alla de tonarter och varianter som 10 pers hinner ge uttryck för under 4 timmar.
För det tog fyra långa timmar innan tåget rullade iväg igen.
Jag klev av vid Stockholms Södra, hon fortsatte till centralen.
Det har nog gått närmare fyrtio år sedan den där incidenten.
Men jag tänker fortfarande på den ibland.
Hur gick det för henne? För dem bägge? Väntade han? Hela tiden? Var han kvar när hon kom? Blev de ett par? Blev han hennes prins eller visade han sig vara en groda?
Vem vet.
Tänk om hon haft en padda tänkte jag idag när jag slet upp min.