På ömmande fötter i Paris

Det var länge sedan jag rymde, så jag tog tillfället i akt innan jag hann ångra mig.
Det var igår.
Det är fantastiskt vad mycket man hinner med en lördag om man bara kravlar sig upp i tid och hinner med planet som går tjugo minuter över sex.
Shoppa lite, äta lunch på stan, se en utställning, promenera omkring lite.
Det låter lyxigt.
Det var det mest slitsamma jag gjort på länge.
Jag fick skoskav. Jag får alltid skoskav i Paris. Fötterna ömmade. Det måtte vara något med gatustenens beskaffenhet för det här är ett tillstånd som alltid drabbar mig där.
Kan förstås ha att göra med de avstånd jag avverkar.
Det kan också ha med mitt val av skor att göra.
Det skulle aldrig falla mig in att sätta på mig ett par foträta skor när jag strosa längs de parisiska boulevarderna.
Min bana igår började på Montparnasse där jag klev av flygbussen. Efter ett par timmar i krokarna hade jag en stor pappkasse fylld med kappa och kjolar. Och jag var utsvulten.
Ett litet ställe i hörnet av boulevard Raspail/rue de Rennes räddade mig med dagens rätt.

En surmulen gubbe med en lika surmulen tant satt och skällde på mig och på varandra vid bordet bredvid mitt. Min kasse var i vägen för dem, min kappa låg på fel ställe. De kunde ha valt något av den andra lediga tolv borden. Men icke. 

Jag tog min kasse och gick ut i novembersolen. Tog mig till hotellet för att bli av med kassen. Det låg ett par stenkast bakom triumfbågen. Hade inte varit i de där trakterna på åratal men nu blivit rekommenderad ett hotel, Astrid. Det var alldeles utmärkt, jag rekommenderar det också.
Jag stannade i fem minuter, plåstrade om mina onda fötter och gav mig ut igen.  Mot Musée de l’orangerie och den pågående utställningen med Frida Kahlo och Diego Rivera. 

Jag var inte den enda som gick i sådana tankar, det var en timmes biljettkö, jag borde ha förköpt, det var alldeles fullt i salarna men det var en ambitiös utställning och den gav Diego Rivera stor plats, den gav hans muralmåleri plats och det tyckte jag kanske var det mest intressanta. Så jag knallade omkring där en bra stund. Och vandrade sen vidare genom Tuilierierna, mitt nästa stop var Forum des Halles. Det var en mindre bra idé, det kunde jag ju ha räknat ut, en miljard parisare var där och lördagshandlade, renovering pågår, stökigt och rörigt och vrålande musik.
Så jag gick ut därifrån efter snabbt förrättade inköp och gick och gick och gick och gick på alltmer ömmande fötter. Tog metron tillbaka. Stapplade in på hotellet och funderade över om det överhuvudtaget skulle vara möjligt att ta sig ut och äta middag.
Det ordnade sig det med, det fanns ett litet brasserie runt hörnet. Men längre bort än så kom jag inte. Fötterna vägrade.
Ännu i morse, när jag knallade de sista hundra metrarna av min parisiska helg på avenue Carnot mot flygbussen, värkte det i fötterna.
Vid halv ett landade vi på Arlanda, min pappkasse och jag.
Lite väl kort resa för att det ska vara riktigt njutbart, tänker jag nu här hemma i soffan.
Men jag har i alla fall lite nya kläder så jag klarar mig till nästa rymning och jag har sett konst så jag klarar mig ett par veckor.